Funderar på att anta utmaningen

Eftersom alla varit så duktiga i februari och tagit februaribilder, funderar jag på att anta utmaningen i mars i stället. Men kom ihåg, jag funderar bara och jag har lite tid kvar. För det är inte mars än.

Märkte att jag följde med några vänner och bekanta och obekanta som tog bilder i februari och det var ganska roligt. Hur olika tänkte inte dom. Eller levde i olika livssituationer.

Ja ja, imorgon ser vi hur det gick.

Johan & Nyström: Gå dit!

Idag fick jag gå på café. Vi skulle fundera lite kring blogg och kyrka. Jag stiftade bekantskap med ett litet underbart café på Skatudden. Johan & Nyström. Gå dit o drick te eller kaffe. Det är en fin upplevelse. Och dom som vill ha service på svenska kan nog säkert lita på att de får det.

Egentligen vill jag berätta om det speciella besöket lite till. När jag kom in på cafét satt ett par små damer vid ett bord. Skulle gissa att de kom från Japan. Jag stod i kön och fattade plötsligt att oj, det ligger en tredje liten dam på golvet bredvid det lilla bordet. Hon snurrade lite runt emellanåt, gömde sig under sin jacka. Hade tagit av sig vinterstövlarna.

Det kändes lite konstigt att en liten dam låg där på mattan. Plötsligt vände hon sig om på sidan och började kräkas. Ja, bli inte oroliga, hon var väl förberedd, hon hade en påse. På något vis störde det lite den fina lilla idyllen, med tekannan. Och på något vis beundrade jag lite min vän som klarade av att stoppa i sig en härlig pain au chocolat. Trots ljudet.

De tre små damerna gav sig av när den lilla damen klarade av att stiga upp.

Ett absurt café-besök. Lovar er inte en likadan upplevelse om ni går dit. Men det är fint där, säkert också utan kräk.

Sol ute, sol inne

sol i hjärtat och sol i sinnet!

Tog mig en härlig promenad idag. Det var bara så underbart väder. Må jag säga. Men det var inte ens det bästa. Jag fick gå min promenad i underbart sällskap.

Vänner, ah, vänner. Livets salt. Livets allt.

Jag filosoferar ofta kring det där med mina vänner. Och jag är nog lyckligt lottad. Har så många fina vänner. Utan dem, ingen glad Micko.

Tack för att ni finns. Tack Catta för den fina promenaden!

Dilemma

Jag borde lära mig att skriva kort. Jag blir så ivrig när jag väl börjar skriva. Det blir för långt. Ingen människa orkar läsa om man ska läsa sida upp och sida ner. Eller så måste det vara så förbaskat intressant att man bara måste. Men jag betvivlar min skrivförmåga och att ämnena är så fängslande.

kan det bli mitt nyårslöfte? Lite försent dock. Ett vårlöfte kan det väl heta.

Bara korta inlägg på bloggen, annars blir vännerna (de två snälla som orkar läsa och kommentera, tack att ni finns!) uttråkade.

Det hände igen

och jag blev himla glad. Idag när jag hämtade Noa från skolan var det en mamma som undrade om jag är min systers syster :). Det ser roligt ut när man skriver det så. Hon sade att min syster gått en klass under henne.

Hon försäkrade sig ännu om att jag var lilla syster. Jo det är jag. Då sade hon de magiska orden som gjorde mig glad. När hon hörde hur gammal jag är sade hon: Du ser så jätte ung ut!

Oj så jag blev glad. Det fanns en tid då jag önskade att man inte krävde att få se mitt pass när jag köpte sprit eller gick på krog. Nu blir jag ju enbart glad.

Kanske det ändå är roligare att se ung ut hela livet än att som 5-åring se ut som 40.

Jag och historien kring det eviga sportandet och springandet

Jag har inte behandlat springning och sport en enda gång på bloggen. Det är dags att introducera avslöja, med risk för att det blir lite långt. Lovar att försöka vara mer fåordig nästa gång.

Efter att Ian föddes, det är faktiskt snart 4 år sedan, kände jag mig mycket däst och slapp i hela kroppen. Då bestämde jag mig för att börja röra på mig på allvar. Men det var inte helt problemfritt.

Det är för det första svårt att hitta tid för att gå på gym eller bara prioritera sig själv när man har en liten liten baby och ett annat liten barn. Det kändes för mig alla fall som att jag bara ville få allt att gå ihop, inte lämna någon i sticket med babyn.

Det andra som var lite jobbigt var att jag absolut inte ville ta mig någonstans för om jag bestämmer mig för att gå jumppa på tisdag klockan 18.30 är det nästan helt säkert att jag på tisdag kl. 18.30 inte har någon ork i världen. Så jag måste hitta på en lösning.

Det tredje problemet var just det som jag redan nämnde. Jag ville inte att min jumppaprioritet skulle gå ut över någon i min familj. Jag ville helst jumppa sen när barnen lagt sig. På min egen fritid.

Det fjärde, jag vill ju inte jumppa i grupp. Är en individualist ut i fingerspetsarna.

Problemen har en tendens att lösa sig. Så också mina problem:

Min kära svägerska började agera personal trainer. Hon gjorde ett kanon jumppaprogram med musik till. Hon visade mig hur jag utför rörelserna och får starka fina armar och ben. Hon är fysioterapeut, så hon kan de här grejerna. Liksom.

Så jag steppade iväg, först på sommaren ute på terassen utanför vårt lilla sommarhus. Och när jag väl kom hem till stan, steppade jag hemma. På kvällarna. När barnen somnat.

Jag blev så glad av att ha blivit starkare och hade mer muskler. Eftersom jag är ganska bekväm av mig höll jag på med det i ett par år. Och fortfarande kan jag ta fram min stepbräda och välja godbitar ur programmet, magmuskelträning, balansträning, ryggmuskel, armmuskel... Som i en godisaffär nästan.

En dag i slutet av sommaren hittade jag ändå på idén att gå ut och testa, för skojs skull. Springa. Springa, det jag inte kunnat göra nånsin. Vet inte varför. Han inte orkat, blivit andfådd, kroknat innan jag börjat. Men efter 2-3 år av stepträning bestämde jag mig för att det sku gå.

Och det gick. Det gick ju hur enkelt som helst.

Så jag blev i höst en springfantast. Var ute åtminstone 3 gånger per vecka. I vilket väder som helst. Det var härligt.

Men det var inte heller helt problemfritt. Jag köpte ett par himmelskt fina skor. Och sprang i dem en tid. Och ack, mina naglar och tår blev mos och mådde urdåligt. En nagel blev svart och sjuk. De andra fick blåsor under sig... Suck.

Så fick jag ett tips om att springa i barfota skor. Och jag köpte ett par nya skor, för jag ville inte ge upp.

Att springa barfota (nog i skor, men utan någon vaddering under sig) krävde lite justering av springstil. Jag tränar fortfarande. Vet inte vad som är bäst. Får hemskt ont i vaderna, men älskar att springa. Vi ska se hur det går. Jag har inget intresse av att springa maraton. Inte heller vill jag anmäla mig till något jippo där kvinnor ska springa tillsammans... Inte min grej.

I höst sprang jag 10 km. Det var mitt mål. I sommar är mitt mål 15 km.

Blir det i barfota skor? Blir det i vanliga springskor?

Det vet jag inte.

Men ja, man kan springa i barfota skor också på vintern! Det går faktiskt jättebra. Och dessa skor älskar jag faktiskt. Fast jag inte vet om det är dom jag ska springa i resten av mitt liv...

Tammerfors igen...

Vårt sportlov tog slut, men det blev ett helt bra slut på det hela. Vi gillar Tammerfors. Fast vi kanske inte såg hela stan ännu. Eller som jag tidigare nämnde, jag har ju faktiskt sett stan ordentligt, men de små liven var där första gången så att de fattar att de är i en annan stad.

Det hela blev egentligen mest simma i de varma bassängerna. Men när vi inte simmade hann vi upp i Näsinneula, kolla på fiskarna i akvariet, en film i planetariet och så hälsade vi på några marsvin som var i en liten bur utanför akvariet och ett par alpackor som stod ute bakom en karusell och lurade.

Noa ville inte upp i tornet. Han stressade så för att det är så högt. Men när vi väl kom upp dit, ville han ju inte alls ner. Det var trist att det var en så otroligt dimmig dag på lördagen så vi såg inte så mycket. Kanske det var det som gjorde att det inte kändes så högt och farligt.

Höjdpunkten för Ian var i alla fall nycklpigskarusellen som fanns vid ingången till Näsinneula.

Det jag hade sett fram emot var ju att promenera i gnistrande solsken till en liten fyr ute på Näsijärvi. Vi brukade när jag var liten vandra dit. Vi hade med oss saft och kex, eller en apelsin eller något. Men det var inte gnistrande solsken, så vi kom inte ut till Siilinkari. Men till all lycka kunde jag fotografera Siilinkari från vår balkong på hotellet. Vi var i tionde våningen, så utsikten var fin, när det inte var dimmigt.

Och nu äntligen då jag kommit hem kan jag publicera också bilden på mina fina Aino-tossor. Noas Reinor har redan åkt till skolan.

Den lilla plutten på mitten är Siilinkari

Näsinneula fick namnet Neulansilmä. Det var svårt att komma ihåg. Neulansilmä var ju ett helt fint namn, tycker jag.

Det var en söt liten karusell

Och de kära nya tofflorna

Tammerfors

Vi firar veckoslut i Tammerfors. Jag är född i Tammerfors. Den här staden har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Vi bori ett spa-hotell som byggts på det område i Tammerfors där jag bodde som liten. Det är nostalgi på alla sätt.

Igår var vi i Finlaysons gamla fabriksbyggnad för att äta goda amerikanska hamburgare. Vi besökte muminmuseet som var så härligt. Jag älskade det stora muminhuset som finns i en av mina absoluta muminfavoriter, Skurken i muminhuset.

Vi promenerade förbi en Aino&Reino butik. Vips hade vi två par med oss. Ett par åt mig och ett par åt Noa. Dem vill han ha i förskolan. Jag ska ha mina på jobbet. Noa ville ha helt klassiska bruna. Mina är lite mer speciella. En lite skruttig bild ska jag försöka få med.

Kvällen spenderade vi i bassängen. Lyckad dag. Alla njöt. Idag blir det Särkänniemi, det som nu är öppet.

Lyckades inte lägga in bilden nu. Försöker senare...

Tammerfors kallar

Jag ska packa mig och min familj back to the roots, till Tammerfors och fira lite sportlov. Det blir magiskt för mig, förhoppningsvis roligt för de övriga inblandade. Planen är att se lite mumin, lite akvariefiskar, simma i diverse bassänger, äta gott, promenera i strålande solsken till den lilla fyren Siilinkari och bo i Lapinniemi. Där sprang jag omkring flera av mina barnoms år. Nostalgi blir ordet. Mera rapport följer. Nu ska jag samla krafter genom att sova.

Dammsuga och städa

Varför är det så svårt att börja dammsuga? Är det lustfyllt för någon?
Vår dammsugare har stått framme i flera veckor, känns det som. Men ingen har haft inspiration. Till slut har jag blivit så van vid att den står där precis bredvid bordet där min laptop står att jag inte ens noterar den.

Jag rusade hem från jobbet, snabbt till butiken och hem för att låta ett barn o Janne springa iväg till Nationalmuseet. Men så ville båda barnen åka och tvätten snurrade ren i maskinen och allt var huller om buller. Så blev det till slut så att jag stannade hemma för att tillreda lite mat och kanske vila en liten stund.

Men så gick det inte. Jag kände mig som en dålig människa då jag inte åkte med på museum. Så jag såg min chans. Jag tog tag i den där jäkla dammsugaren och bestämde mig även för att göra nåt jag aldrig gjort tidigare: tvätta köksgolvet. Nu tänker ni säkert: Alltså hur kan man aldrig ha tvättat köksgolvet? Det stämmer att jag tvättat golvet i andra kök, men inte i det här. Jag har inte behövt, andra har gjort det :).

Jag tog min fina mopp, eller vad det heter, som jag fått i present av min svärmor. Hon skäms ännu också för att hon gav mig den i present. Och så tog jag fram parkettmedlet och trasan som ska riggas fast på moppen. Och så skred jag till verket. Jag hann börja och så hördes det brak och fjong. Jag höll bara i skaftet. Och moppdelen där nere var lös. Jag hade liksom genast söndrat moppen.

Det slutade med att jag satt som askungen på golvet o skurade med en trasa. Så kan man också göra. Det var säkert ett straff för att jag aldrig förr engagerat mig i golvtvätt.

Jag tänker banne mig köpa en ny mopp. Nu ska det skuras. Och så behöver svärmor inte mer skämmas, för nu har jag skaffat min mopp alldels själv.

bild på halsdukstuben

Så hade jag visst lovat mig själv en bild på halsdukstuben som var på premiärvandring ute igår.

Grapefrukt på morgonen

Jag börjar dagen med att äta en grape. Det går i perioder men just nu är jag inne i en grapeperiod. Jag har en ganska klar uppfattning om vilken grapefrukt som är godast.

I alepa (det är min närbutik, så därför berättar jag om den) i munksnäs säljer de den bästa sortens grape. Jag tror att sorten heter Ruby Red. Om jag inte missminner mig. Den här grapefruktens kött är kanske aningen ljusare rött än en blodgrape à la Jaffa.

Jag skalar alltid grapen helt och hållet, tar ut köttet ur skinnet, liksom. Den här sortens grape funkar bra för det här. Köttet lossnar lätt.

Och ah, den där smaken. Om någon tycker att grape brukar vara lite besk till smaken, så kan jag bara rekommendera just den här sorten.
Mums mums.

Idag hade jag inte Ruby-grape, utan en vanlig blodgrape. Kände smakskillnaden. Den var lite besk och jag slet som ett djur för att få loss köttet. Men som en stor grapefantast vara det ändå en njutning att bit efter bit tugga i mig den.

Mitt följande inlägg kunde heta Avocado på dagen... Har ett passionerat förhållande också till den lilla godingen.

Om att vakta vid en polkagris

När jag gick förbi högvakten igår slog det mig att det är nog ett underligt uppdrag i dagens Finland. Att stå där under ett litet tak, alldeles stilla. Att bara se ut över folk, eller över ingenting. Igår var det inte många som gick där, utom jag. Vädret lockade inte precis till vandring. Va är det egentligen de vaktar. Presidenten är ju så sällan hemma i sitt slott? Och vi vanliga dödliga får väl bara klara oss när vi går från Skatudden mot centrum...

Om jag hade varit Engel och ritat den där byggnaden och planerat att någon ska stå där utanför, skulle jag nog ha färglagt den där stolpen upp till det lilla taket i nåt roligare än blått och vitt. Jag tycker den med fördel kunde ha varit röd och vit. Då skulle vakten få stå där vid en stor och fin polkagris.

Lite kreativitet, om man får be, sådär 160 år senare.

Stick stick

Jag har stickat nästan så fingrarna blöder. Det är sjukt. Påbörjade en halsdukstub för en tid sedan. Tänkte att den kanske blir klar till nästa vinter. Men så tänkte jag, nääää, den måste jag få färdig. Och vips idag blev den färdig. Men ack, trots att jag stickar nånting nästan alltid så blev mina fingrar helt sjuka. De hade tydligen inte vanan inne.

Imorgon ska jag ta en bild av tuben. Den hänger på en bygel i tamburen. Den väntar på morgondagens premiär, ut i vintern. Jag är faktiskt glad för att den blev klar. Fast fingrarna är så sjuka.

Nästa i tur är ett par vantar åt Noa. Han har drömt om dem redan en tid. De ska helst inte vara helt identiska, höger och vänster alltså.

En grej som gjorde mig jätteglad

Förra veckan fick jag en kommentar, komplimang vill jag kalla det, av en alldeles pinfärskt bekantskap. En ung kvinna. Vi språkades lite för vi var på samma utbildningsdag. Jag visste att hon är sisådär 25 år gammal. Det blev tal om något som fick mig att konstatera att jag redan börjar bli lite gammal.

Vi råkade gå åt samma håll när vi skulle hemåt. Vi pratade lite livets allvar, den gemensamma stunden vi hade. Hon berättade om att hon egentligen inte kan finska och jag berättade att jag ännu inte vet vad jag ska bli när jag blir stor.

Då stannade hon upp o sade, får jag fråga dej, hur gammal är du egentligen? Och jag sade, ja, det får du. Jag är...och så måste jag fundera...för det slinker aldrig ur mig spontant...35.

Hon stirrade på mig och sade: det skulle jag aldrig trott. Du ser så mycket yngre ut.

Fattar ni, det här är nåt jag lever på. Hon kan ju ha ljugit och sagt det bara för att vara snäll. Det bryr jag mig inte om.

Jag tänker med glädje på det än idag :).

Fredag, tv-kvällarnas kung

Igår var det min favoritkväll. Tv-kvällen är helt toppen.

Jag ser Voice, både Sverige och Finland. Och så ser jag Skavlan.

Jag bara intar den bekvämaste av positioner och lägger mig framför tv:n.

Jag har väl alltid haft en viss förkärlek för musikprogram. Det började när jag var liten med Eurovisionerna och så fanns det lilla programmet Tenavatähti som jag följde rätt intensivt faktiskt. Det var något som fångade mitt intresse, när man blandade tävling och musik.

Sedan fortsatte det med Idols, men jag övergav snabbt mitt eget hemland och började titta på de svenska idolerna. Det var ju liksom lite annan klass på det hela. Så var det Melodifestival, Så ska det låta.... Och nu, Voice.

Voice-konceptet gillar jag skarpt, det är ingen som säger något elakt åt någon. De sjunger bra. Och speciellt i vårt västra grannland är ju domarna så förtjusande. Petter, Carola, Ola och Uggla. (roligt att Uggla faktiskt heter Uggla och inte Magnus...eller Magnus Uggla).

Ja, fredag är min mysdag vid tv.

Och så Skavlan som är ett annat kapitel. Gästerna, hans avslappnade attityd, I just enjoy.

Om att hoppfullt gå till R-kiosken

Jag hann redan planera vad jag ska köpa. Hur jag ska investera mina pengar. Jag kände starkt att min kupong brände i plånboken. Eller faktiskt, mina två kuponger.

Vägen från mitt hem till R-kiosken är inte lång. Men jag hinner bränna många miljoner på den vägen.

Jag hann investera i det där bordet som jag så önskar mig. Jag hann byta ut bilen. Jag hann fundera på att köpa en liten lägenhet i Tölö som jag sedan ska låta mina barn bo i när de är stora. Jag funderade på att investera lite pengar i företaget. Vi skulle åka på den där resan jag drömmer om. Men först skulle jag köpa en champis.

Jag sträckte fram mina kuponger och sade att jag känner på mig att det är frågan om ganska stora summor. Jag tror jag såg lite finurlig ut, fast jag inom mig ändå var fullt allvarlig. Och damen bakom kassan sade att man aldrig kan veta. Också hon log lite.

1 euro.

Det var det vi vann.

Jag gick vidare till apoteket och till alepa.

Fasta och sånt

Snart börjar fastan. Före fasta ska man ju förstås smälla i sig bullar, choklad och allt gott så länge det är ok. Jag blev inspirerad av fastan för några år sedan. Tänker på fastan lite som andra kanske tänker på sin spritfria månad i januari.

Alla de som fastar kanske inte fastar sådär traditionellt, genom att lämna bort något i matväg.
Jag känner folk som till fastan slutar surfa på nätet, mer än nödvändigt.
Jag känner folk som slutar äta godis för att spara tid till annat.
Jag känner såna som slutar vara på facebook helt och hållet.
Vegetarianer blir veganer. Allätare skippar köttet. Bilägare försöker åka mindre bil och mera kollektivt.

Jag försöker få inspiration på alla håll för att fundera vad mitt bidrag till fastan kunde bli. Vitt mjöl och socker har jag ju lämnat redan. Broiler försöker jag undvika för det känns hemskt att de små tipporna mår så dåligt. Facebook vill jag inte sluta med, det är för mig som att säga jag träffar inte vänner på fastan. Det går inte. Vill jag sluta blogga över fastan? Nej det vill jag inte. Jag började ju just.

Något ekologiskt kanske det kunde vara. Men jag vet inte vad. Det finns kanske inget specifikt just för fastetiden. Det där med socker och vitt mjöl passar bra. Men det är inte en uppoffring bara nu. Det är meningen att vara livet ut.
Kanske det är meningen med fastan. Att man ska upptäcka något och förändra något.

Några små tips kan man eventuellt hitta här: ekofasta.fi eller ekopaasto.fi

Om att vaka på grund av ett e

Inatt var jag vaken. Orsaken var hosta. Men när jag väl hostat färdigt fick jag inte sömn. Jag var så irriterad. Det som irriterade mig var ett e, inte vilket e som helst. Jag har varit irriterad förr, och orsaken har varit det här e:t. Ändå vet jag inte om jag är mera irriterad på e:t eller på det att jag blir så irriterad, helt i onödan.

Orsaken är t.ex. ordet chèvre. Ordet är franska och betyder getost, om någon inte vet.
Såg ordet skrivet, först chevré, och senare chévre. Det är fel i båda fallen. Märken ni den lilla skillanden? Det är inte första gången, inte heller det enda ordet som blivit fel någongång. Har sett flera olika variationer när detta blir på nåt vis fel: Andrè, moussé t.ex. Och så uttalet, t.ex bilmärket citroën blir nästan i 9 fall av 10 fel.

Det är nu så att folk verkar tro att det inte spelar någon roll åt vilket håll den där accenten sitter på e:t. Alla kan inte veta. Men det irriterar mig ändå.
Det är nu så att é uttalas e. Och ligger den där accenten åt andra hållet, è så uttalas e:t nästan som ett ä. Fast vi på svenska inte säger chÄvre om getost, utan mera chevre, så ska den där jäkla accenten ändå vara där. Ifall chevre är för svårt tycker jag man helt enkelt kan prata om getost. Det är jätteenkelt att skriva och uttala rätt.
Och de där två prickarna på e:t, ë, betyder att e uttalas e, rätt o slätt.

Men vet ni, mycket mer stör mig faktiskt att jag inte själv kan ha mer överseende. Och att jag ska ligga och vara störd en hel natt. En accent åt fål håll är ju faktiskt ingen katastrof. Jag är inte helt frisk...i bollen.

Skyll på stegringen

Vände mig tvärt om när jag skulle ut ur rummet. Men jag gick rakt in med ansiktet i dörren. Det sade bang. Och det gjorde jävla ont. Och så blir man ju så förvånad. Hur gick det till?

Jag skyller på stegringen. Jag är ju sjuk. Suck!

Om att se nåt nytt varje dag

Jag har idag varit på en oerhört inspirerande bloggdag. Jag lärde mig massor och fick många tips. Jag är ju i barnkläderna när det gäller det här bloggandet. Ett experiment är det mest frågan om. Inspiratörerna var Peppe Öhman och Johanni Larjanko.

Ett av de tips jag fick idag var att vara nyfiken konstant och hålla ögonen öppna på nya saker. Kanske skaffa ett vackert anteckningsblock i vilket jag kan plita ner små händelser som jag senare kan skriva in på min blogg.

Jag tog genast nyfikenheten på allvar och bestämde mig för att upptäcka något nytt idag när jag åkte hem med spårvagnen från jobbet. Och ja, hurra! Det var inte ens någon konst att hitta det nya. Det skedde när vi passerade domkyrkan.

Barn åkte ner med pulka för domkyrkans trappa. Det såg häftigt ut. Det har jag aldrig sett förr.

Lycka är... (vol. 2)

Lycka är:

- att få långa mail av nära och kära dagar då man är inlåst hemma i en sjukstuga.

- att få en ny vän på gamla dar. Det är det finaste att någon ännu vill och orkar lära känna mig och dessutom låter mig få känna henne. Det är lycka.

- att gå ut på en promenad när man suttit inne hela dagen.

- att bjuda på fiskpinnar och kokt potatis när alla tycker det är fest och gott.

- att riva morot och göra någon lycklig.

Det kräver inte så mycket mer än det.

Grönt te

Jag har haft en liten paus igen i skrivandet. Så kan det gå när det är veckoslut och allt bara flyter förbi. Planerna går i stöpet. Och då finns det inte en tanke kvar i skallen. Vad sku man då kunna tänkas skriva om? Absolut inget. Och då är det bättre att bara vara tyst. För att citera en av mina studiekompisar: om man inte har nåt klokt att säga är det bättre att vara tyst!

Det är en bra grej, och det tänker jag på ofta.

I och för sig vet jag inte om det jag kommer att skriva nu är så värst klokt. Men i alla fall har det med grönt te att göra. Jag tycker egentligen inte så mycket om grönt te. Det är trendigt och hälsosamt, men jag tycker ofta det smakar hö. Tyvärr. Och det hjälper inte att man försöker gömma hösmaken med nån citronarom.

Men det finns ett otroligt gott grönt te, som också jag tycker om. Jag är min syster evigt tacksam som en gång för länge länge sen kokade en kopp gott grönt te åt mig. I Tokyokan får man köpa det goda teet, som har rostat ris i också. Det är så himmelens gott.

När jag sitter och tittar på Mumin, Cars, Alfons Åberg, Bamse, Postis Per, då är en kopp av dettahimmelska te en räddare på alla tänkbara sätt.

Lycka är...

...att kunna vända om vid dagisdörren när ett annat barn har magsjuka och kräks över golvet.

Det hände idag. Jag skulle till läkaren, min man skulle jobba. Vårt barn skulle som vanligt till dagis. Men så hände det, de kom till dagis och där var kräksjukan i full gång.

Då är det lycka och lyx att ha flexibelt arbete. Att bara vända om och gå hem.

Pust.

Att prissätta en halsduk

Jag stickade en halsduk som beställningsarbete åt min goda vän. Det tog en evighet att få den färdig, fast det var roligt. Så bestämde vi oss för att det skulle bli en tub, inte en halsduk.
Jag sydde ihop den och jag blev egentligen inte helt nöjd med resultatet. Min vän som är på alla sätt en mycket väluppfostrad och trevlig människa tackade och sade att den var fin. Också där jag sytt den och egentligen inte var så nöjd.
Så fick hon den äntligen. Den blev färdig lite före julen, tror jag.
Igår såg jag henne och hon sade att hon faktiskt gärna skulle betala för den, men eftersom jag inte prissatt tuben, så vet hon inte vad hon ska betala.
Jag funderade och funderade. Det var orsaken att jag inte angett något pris. Så igår försökte jag räkna ihop vad garnet kostat. Men jag hade ju bara roligt när jag stickade. Det var trevligt tidsfördriv.
Äsch, synnerligen svårt. Jag vill inte underskatta handarbete och hantverkare. Vill alltså inte påstå att det ärenbart är en rolig hobby eller ett litet tidsfördriv. Inte för alla. De som gör det för att förtjäna sitt levebröd ska inte sticka för billigt.

Vi ses på fredag

Den här veckan är så busy så jag skrev ett meddelande åt min man i vilket jag skrev, vi ses på fredag, eller vad?

Ingen av oss är på resa. Ingen av oss jobbar ihjäl sig. Jag jobbar deltid för att få vardag, fritid, barn och lite annat jobb att gå ihop. Men den här veckan jobbar vi i skift. Den ena sköter morgonen, dagis sköter dagen dagen, den andra sköter eftermiddagen, den ena kvällen och så kommer den som varit ute på annat program hem och ser hela familjen sova.

Ibland är det ok, med veckor som denna. Men alla veckor vill jag inte umgås per sms och e-post med min man varje dag i en vecka.

Den här veckan är det ok, för programmet är varierande och roligt och ganska jämställt, båda får sin beskärda del av hem- och uteliv.

Städat

Idag när jag kom hem efter jobbet var det jättefint hemma hos oss. Det var städat. Inte en leksak låg framme på mattan och köket var rent. De som känner mig o min familj vet att det inte alltid är såhär. Och de som känner oss vet att när det är så städigt är jag inte den skyldiga. Min man är städig av sig och det är ett sant nöje att komma hem till det där.

Jag ville helst gå lägga mig i tid för jag stiger upp okristligt tidigt på morgnarna. Men jag kunde inte gå lägga mig på soffan för att sedan förflytta mig i min egen säng. Nej, jag ville ge honom detsamma. Speciellt då han uppskattar det ännu mer än jag. Och då han ska sitta i köket och äta frukost med de små imorgon bitti.

Jag städade undan o tömde diskmaskinen. Inte för att jag älskar att göra det, men för att jag älskar att göra honom glad.

Analysen av mig själv

Jag har idag ägnat några minuter åt att fundera hurudan jag är. Jag hade lust att hitta på en 10 punkters lista som beskriver mig. Här kommer den:

1. Jag är varken social eller utåtriktad.

2. Jag är lat och bekväm av mig.

3. Jag är otålig och orkar inte koncentrera mig länge på nästan någonting.

4. Jag är ingen ledartyp, när det gäller arbetssituationer i alla fall. Hemma är det kanske lite annorlunda.

5. Jag är ett typiskt yngsta syskon.

6. Jag är snällare än jag ser ut.

7. Jag är otrendig och slarvig.

8. I have my moments, och då trot jag att jag kan vara lite underhållande.

9. Jag är en hemråtta av värsta (och bästa) slag.

10. Jag är långsam med nymusik. Vill helst höra det jag redan hört och som är välbekant och tryggt.

Min lista ger inte någon glansbild av mig själv. Men sanningen är ju att jag inte är någon glansbild heller. Jag tror jag har varit ganska ärlig, i alla fall. Jag märker dessa drag tydligt, i min vardag. Kanske nästa lista och analys ser annorlunda ut. Men just idag känns det såhär.

Jag vill säga att jag verkligen avundas alla som är trendiga och inte så slarviga. Det skulle vara härligt att kunna klä sig snyggt och alltid se fräsch och nymodig ut. Det är kanske nåt man kunde göra nåt åt, men äsch, samtidigt är jag så lat... Jag får väl bara nöja mig med att vara som jag är.

Min glada blogg

Jag hade lovat, dyrt och heligt, att den här bloggen sku vara glad. Ingen surkärring sku få tränga sig in bland raderna. Nåja...låt oss se hur länge den sprittande glada jag existerade. Inte så länge. Nej faktiskt från dag ett är jag lite sur.

Jag vill bara säga att jag vill ligga naken i fosterställning på det kalla badrumsgolvet i mörkret o galltjuta när jag hör den där låten till Saulis ära. Jag vill ju att den ska vara ett skämt o inte alls nånting någon har pysslat ihop på fullaste allvar.

Om någon missat lägger jag länken här så kanske vi blir fler som ligger i fosterställning, vem vet.

Förlåt att jag är så elak!

Kurre - Kuuden vuoden kuuliaisuus: http://www.youtube.com/watch?v=1gJE7RzNZ-g&sns=em

Lite glad och lite sur

Jag var i Munkshöjdens köpcentrum idag. Jag blev både lite glad och lite sur. Det är spännande att på en så kort tid hinner människan med båda.

Innan jag gick in för att göra en fruktrunda i K-butiken träffade jag en bekant. Hon gick och skuffade på ett barn i vagn o ett annat barn gick bredvid. Hon har varit hemma med sjuka barn i en månad. Och mitt barn saknar sin kompis på dagis. Så vi stod där o tittade på varann en stund, och pratade om hur det är när man är hemma med sjuka barn. När man annars också sköter barn hemma. Livet kan inte bli mer instängt. Och att en runda i köpcentret är dagens höjdpunkt. Och att dagen blir så mycket gladare när man stöter på någon bekant.

Jag gjorde någon glad idag. En mamma, ensam hemma med sina sjuka barn. Och inte alls dumt för mig, för jag blev också glad.

Sedan blev jag lite sur. Men inte som en citron, det var lindrigare. Det var efter min fruktrunda i K-affären.

Väntade på bussen som givetvis inte kom i tid. Det är ju snökaos, det vet jag. Jag njöt egentligen av min lilla friskluftstund. Mitt i min sköna stund kom en dam fram o såg lite suraktig ut. Hon irriterade sig på en ung kille som satt på bänken med utsträckta ben. Hon fnyste o knarrade o bad honom dra ihop sina ben. Han steg raskt upp o ställde sig lite längre bort. Hon kunde ställa sina ädla kassar på bänken.

Han skakade lite, killen. Hon frågade purket om han har kallt, o hon tittade på hans mösslösa huvud. Han svarade inte. Han lyssnade på musik. Han hörde inte. Då vände hon sig surt mot mig o sade: Kaveri ei edes puhu! Killen talar inte ens!

Då blev jag lite sur och svarade inte med min lenaste sammetsröst: han säkert talar men han lyssnar på musik.

Hon blev väldigt underlig och började ursäkta sig och ja visst han hör säkert inte... Pinsam, verkade hon. Efter det slutade hon gnälla på den stackars killen som ändå inte hörde vad hon hade att komma med.

Jag kunde fortsätta njuta av det vintervackra. För visst är det vackert...

Och så sjönk jag igen in i det där att jag hade gjort någon glad och blivit lite glad själv. Det lilla sura däremellan var inte så farligt. En liten krydda i ett annars lyckligt liv, i en lycklig vardag.

Jag måste lägga in två bilder, för att det bara är så vackert där ute...

Skor

Ett par vackra blåa och ett par vackra bruna skor låg på vårt matsalsbord i förmiddags. I ena skoasken låg ett följebrev som började med nånting Pekka nånting. Minns inte så noga faktiskt. Skorna var på väg till Tavastia. De blå var åt Antonio, de bruna åt Pekka.

Jag hoppas de gillar dem, för jag gillar dem. Både skorna och Pekka & Antonio.

Runeberg & frys

Idag är det den dagen vi alla har väntat på.

Runebergsdagen. Då får man äta runebergstårtor. Och det har man gjort.

Idag fick jag min dos på ett barnkalas. Där fanns massvis av dem.

Jag måste säga att jag beundrar folk som orkar baka dem. Jag orkar bara äta dem.

Det jag i stället gjorde för att baka vara att tina upp frysen. Många har kommenterat det kyliga vädret och kanske har de varit glada över att inte behöva gå ut. Men jag är fortfarande av den åsikten att det här vädret är bättre än många andra väder. Och kallt är bra när man ska tina upp frysen. Det kan alla hålla med om.

Snön faller

Idag snöar det. Det har säkert en o annan märkt.
Igår skrapade de våra gator. All snö var borta på kvällen när vi traskade hem från en lukullisk måltid som min mamma kockat. Lätt snö dalade ner då. Och lätt snö har dalat ner hela natten o hela dagen. Så nu kan man inte mer skönja de barskrapade gatorna från igår.

Att det snöar har sina positiva sidor.

Igår när jag drog hem ett barn i pulka tänkte jag att vi har inte mycket pulka kvar när vi kommer hem, det lät illa mot den sandade och skalliga gatan. Imorse hade vi

inte alls det problemet. Kälken åkte lätt över de snöklädda trottoarerna.

Att det snöar har andra positiva sidor.

Min man kunde inte åka till jobbet för ingen spårvagn åkte. Det står flera spårvagnar i backen och kommer varken framåt eller bakåt. Kul kul, vi kunde gå tillsammans på café och äta lunch. Och vi fick fira med en mycket lyckad Runeberg.

Idag gillar jag snön.

Tankar jag tänker, jag sänder en tanke

Idag stannar jag upp.

Jag tänker. Och sänder en tanke. En varm omtanke.
Till en person som betyder mycket för mig. Till en familj som betytt så mycket för mig.

Tiden stannar.
Overkligt. Omöjligt. Tomt.

Detta liv. De kära jag har.
Ska inte glömma att ni finns. Aldrig ska jag sluta vara tacksam att ni finns.

Twitter och jag

Jag vill förvarna dig. Jag är inte så snabb i vändningarna, långsam är väl det ord som närmast beskriver mig. Idag har jag i alla fall gjort en rolig upptäckt. Något som kan bli mitt nya tidsfördriv.
Tadaa: Jag har upptäckt twitter!

Det mesta i twitterväg jag läst har varit tråkmånsigt politiskt material som inte kunde intressera mig mindre. Någon ekonomisk nyhet, blää. Men nu har jag upptäckt twitter: Jag har hittat Mark Levengood och Jonas Gardell där. Jag blir bara så otroligt glad. Plötsligt känner jag samhörighet. Vi känner ju nästan varann, för de har tänkt samma tankar som jag, stundvis. Vi möts i The Voice Sverige på fredagkväll, vi tittar på Skavlan tillsammans.

Så lyckligt jag är. Och tänk, de är lyckligt ovetande att jag känner samhörighet med dem, i smyg. För att lilla jag har för ett par dagar sen upptäckt twitter.

Love: Helgesson & Levengood

Idag har jag en känsla av att jag absolut vill blogga. Det beror på att jag har surfat omkring och funnit intryck. Jag vill berätta om två viktiga och roliga saker:

Jag har blivit förtjust. Rörd. Jag har bekantat mig med en underbar kille. Jag har inte träffat honom live, men han har ändå berört mig. Han heter Jonas Helgesson. Han är fantastisk. Gå kolla in honom och lyssna på hans story. Jag tänker beställa hans böcker och läsa och kanske gråta och skratta lite till.
http://www.jonashelgesson.se/

Jag läste Mark Levengood på twitter idag. Han är för rolig. Han skrev att han sett Skavlan i tv på fredag. Jag kände genast samhörighet med Mark. Ännu mer samhörighet kände jag då han skrev att han blir orlig för den rare Björn Ranelid. Tror han solar i en mikrovågsugn. Det var roligt. Och jag förstår hans oro. Det jag gillar är att han kallar Björn Ranelid RAR! Det är liksom 70-80-tals läsebok över det ordet: Mor ror, far är rar.
http://twitter.com/#!/Mark_Levengood