Visar inlägg med etikett Rättskrivning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rättskrivning. Visa alla inlägg

29.2.12

Dilemma

Jag borde lära mig att skriva kort. Jag blir så ivrig när jag väl börjar skriva. Det blir för långt. Ingen människa orkar läsa om man ska läsa sida upp och sida ner. Eller så måste det vara så förbaskat intressant att man bara måste. Men jag betvivlar min skrivförmåga och att ämnena är så fängslande.

kan det bli mitt nyårslöfte? Lite försent dock. Ett vårlöfte kan det väl heta.

Bara korta inlägg på bloggen, annars blir vännerna (de två snälla som orkar läsa och kommentera, tack att ni finns!) uttråkade.

16.2.12

Om att vaka på grund av ett e

Inatt var jag vaken. Orsaken var hosta. Men när jag väl hostat färdigt fick jag inte sömn. Jag var så irriterad. Det som irriterade mig var ett e, inte vilket e som helst. Jag har varit irriterad förr, och orsaken har varit det här e:t. Ändå vet jag inte om jag är mera irriterad på e:t eller på det att jag blir så irriterad, helt i onödan.

Orsaken är t.ex. ordet chèvre. Ordet är franska och betyder getost, om någon inte vet.

Såg ordet skrivet, först chevré, och senare chévre. Det är fel i båda fallen. Märken ni den lilla skillanden? Det är inte första gången, inte heller det enda ordet som blivit fel någongång. Har sett flera olika variationer när detta blir på nåt vis fel: Andrè, moussé t.ex. Och så uttalet, t.ex bilmärket citroën blir nästan i 9 fall av 10 fel.

Det är nu så att folk verkar tro att det inte spelar någon roll åt vilket håll den där accenten sitter på e:t. Alla kan inte veta. Men det irriterar mig ändå.
Det är nu så att é uttalas e. Och ligger den där accenten åt andra hållet, è så uttalas e:t nästan som ett ä. Fast vi på svenska inte säger chÄvre om getost, utan mera chevre, så ska den där jäkla accenten ändå vara där. Ifall chevre är för svårt tycker jag man helt enkelt kan prata om getost. Det är jätteenkelt att skriva och uttala rätt.

Och de där två prickarna på e:t, ë, betyder att e uttalas e, rätt o slätt.

Men vet ni, mycket mer stör mig faktiskt att jag inte själv kan ha mer överseende. Och att jag ska ligga och vara störd en hel natt. En accent åt fål håll är ju faktiskt ingen katastrof. Jag är inte helt frisk...i bollen.

2.12.11

En blandning av hat och kärlek

Det här blir svårt.
Ska jag blogga? Ska jag verkligen blogga? Varför? För vem?

Varför avskyr jag bloggar:
Jag avskyr bloggar för att jag är en språknisse o jag hatar språkfel och att man inte vårdar språket.
Jag avskyr att man använder fel prepositioner.
Jag avskyr att man blandar finska-svenska-engleska...ja vad som helst i sina inlägg.
Jag avskyr skrivfel.
Jag avskyr att jag märker när det är nån som skrivit nåt fel.
O jag avskyr att inte kunna unna alla människor att få skriva, fast de inte är perfekta.
Jag avskyr också att jag inte kan se över skrivfelen. Jag kan inte se en större helhet, jag kan inte se att det finns en smart människa bakom skrivfelen. Fast det gäller inte dem som lider av dyslexi. Det gäller bara dem som varit så lata att de inte orkat lära sig rätt, eller ha samma sjuka intresse för rättskrivning som jag.
Jag avskyr också att man lägger ut en så massa information om sig själv. Och tänker sig att folk ska vara intresserade.
Jag avskyr att man lägger ut så mycket information om sina barn och skriver ingående om deras privatliv. Vill de det? Skulle ni vilja att någon hade en blogg och berättade vilka patetiska bravurnummer du har lyckats med? Vilka sjukdomar du har? Vilken mängd avföring du har klämt ur dig idag? Nej det skulle inte jag vilja.
Därför avskyr jag bloggar, eller känner att bloggen som medium känns främmande. Jag är rädd för att ha en blogg själv.
Vet ni varför:
Tänk om jag själv är slarvig, och skriver fel? Då ger jag ett dumt intryck av mig själv. Då tror alla att jag inte hade nån klok tanke bakom texten. Eller ännu värre, tänk om min blogg plötsligt handlar om mina närmaste och käraste människor?

Kärleken då, varför skriver jag när jag hatar det så innerligt?
Jag älskar idén att ha en blogg för att jag ÄLSKAR rättskrivning.
Jag älskar ordlekar.
Jag älskar att berätta, känna och bli förstådd genom det skrivna ordet.
Jag älskar att skriva för att jag hinner tänka igenom det jag ska säga. Jag hinner smaka på orden. Jag har tid att snurra tankarna en extra stund. Och kanske hitta den lilla extra klämmen.
Jag älskar att skriva för att det var det enda jag kunde i skolan. Jag kunde inget annat. Jag var värsta sortens medelsvensson. Jag kunde bara skriva, och det var då jag kände mig bra.
Jag älskar bloggar för att jag kan läsa om mina goda vänner, vad de funderar på, eller vad de har upplevt. Det är fint. Och dessutom älskar jag ju att följa med vad andra människors barn har hittat på för roligt.

Allt detta är otroligt kontroversiellt.

Därför är jag så himla rädd att det ska bli fel. För då försvinner allt det jag någonsin varit bra på. I ett huj. Den lilla prepositionen som blir fel, eller ett litet ä där det borde vara e...
Människovärdet sjunker, i ett huj.

Kanske inte i era ögon, men ack, i mina.
Trots allt detta ska jag ska ge bloggandet en chans.