29.5.13

En mamma blev ursinnig

Idag var jag hos Stockmanns på uppköp. Jag letade present till en blivande 6-åring. En kompis till min son, alltså. Jag hade hört att högt på listan står något slemmigt, något som har med riddare att göra eller Ninjago. Allt var svårt att få tag på. Det var egentligen inte alls det här jag sku berätta utan jag sku berätta att när jag stod i kön hörde jag en miniliten baby skrika. Insåg att hen hade skrikit rätt länge redan. Men pappan tog väl hand om babyn. Men ni vet, de där riktigt små kan skrika tröstlöst om de råkar vara på det humöret. Mamman pysslade om det större barnet då en liten men ack så ettrig gammal tant ställde sig bakom gänget. Hon upplyste familjen om att det här inte alls är ett ställe för en liten baby. Nej babysar trivs inte här. Det hör ni väl.

Då blev mamman arg, rätt behärskat ursinnig faktiskt. Jag var imponerad över hennes förmåga att mycket bestämt upplysa tanten att saker på inget vis blir bättre av att hon förföljer dem och upplyser dem. Ibland skriker babysar och ibland måste föräldrar ta sig till Stockmanns. Med eller utan baby.

Jag vet inte om jag hade klarat av att ge tanten lika saklig men argt bestämd kritik. Inte i det där ny-mamma-tillståndet i alla fall. Jag tror jag skulle ha fallit ihop eller slagit ner henne. Speciellt som hon inte fattade vinken utan blev kvar för att argumentera.

Argh, ibland är gamla tanter rätt kämpiga att råka ut för.

28.5.13

Vårfest och terass

Idag var det dagis vårfest. Det är så festligt med småttingar som uppträder. Fast en del uppträdanden inte hade med mig eller mitt barn att göra blev jag ändå rörd. När det blev dags för att avtacka femåringarna o ge dem ros o diplom, då hade jag lust att ta fram solbrillorna o gömma mig bakom dem en stund. Jag gjorde det inte utan behärskade mig. Det var ju liksom inte mitt barn det gällde. Skärpning :)! Varför i hela friden ska det vara så rörande? Åldern åldern...och mammaskapet.

Efter vårfesten o spring på gården gick vi till Wanha Munkki o äta festmat, pizza o kebab. Det kändes som en blandning av sommarstart, våravslutning och som om terassäsongen på allvar kan anses öppnad.







O vissa var kanske mest lyckliga över att de fått en ny klocka. Den är skolavslutningspresent, någon dag i förväg. Den utlovades den dagen man kan berätta vad klockan är. Det kunde man samma stund som klockan utlovades :).

Ett flygfä på bastuväggen

Jag lovade att posta det här kräket här på bloggen. Varför är det ändå så att de här flygande mössen är obehagliga? Jag är ändå rätt positivt inställd till naturen o djuren som lever i den, utom då getingar o huggormar. Vill inte gå alltför nära en läderlapp. O jag litar inte helt o fullt på att deras radarsystem funkar. Vet ni vad jag menar?

Jag menar det, att jag är osäker att de fattar att verkligen väja för något som kommer i vägen. Jag tycker deras flygstil verkar ostabil. Vad om de inte märker att jag står i vägen o sen bara bestämmer de sig för att köra mot mig, o till exempel spendera hela dagen i sovande ställning på min rygg? O tänker ge sig av först när natten närmar sig? Fy en sån otäck tanke.


Den här lilla rackaren hade alltså irrat sig ut på flygfärd på dagen o hamnade mellan fönstret o myggnätet, tack o lov på utsidan. När den väl hittade ut placerade den sig på bastuväggen. Jag höll mig på tryggt avstånd.

27.5.13

Ett veckoslut rikare

Jag skulle skriva tidigare o berätta om vårt veckoslut. O jag sku ha lite bilder. Nu ligger bilderna i kameran för datorn vägrar ta emot dem. Den är fullproppad... Så vi får nöja oss med en lista på vad som hände o någon suddig telefonbild.

Veckoslutet var avkopplande och underbart. Det var Ekenäs som gällde.

- Min rygg och kropp tackade Janne o hans kompis som varit o byggt en ny Ikea-säng åt oss i vårt lilla hus. Härligt. Jag sov åtminstone 10 timmar bägge nätterna!
- Pojkarna gjorde nästan inget annat på hela veckoslutet än hoppade. Vi överraskade dem med en trampolin, deras sommarpresent i år. Mina föräldrar bjöd på en superfin o enkom för trampolinen uppröjd plats. Jag tror sommaren är räddad!
- Jag hoppade i säkert 2 timmar med pojkarna. Det var det roligaste. Fast jag blev lite sjuk i kroppen.
- Vi blev förföljda av en massa getingar i olika etapper. Jag dödade (!!!!) rekordmånga. Har alltid varit livrädd för getingar men jag har blivit betydligt modigare med åren. För barn och allergisk man gör jag nästan vad som helst!
- Noa blev stucken i foten av en geting när han satt ute på verandan o svalkade sig efter bastun. Skröpligt.
- En fladdermus irrade sig mellan fönsterrutan och myggnätet i bastun. Tur att mamma hann stänga fönstret så den inte hann flyga in. När den väl blev fri pladaskade den sig på bastuhusets yttervägg. Undrar om bilderna på den lyckades? Måste erkänna att fladdermöss är lite otäcka.

Utöver dessa händelser skrattade massor. Upptäckte också att jag inte längre vågar mig på en volt på trampolinen men en kullerbytta gick bra.

Tänker hoppa varje dag den här sommaren. Utom då det ösregnar o då jag inte är i Ekenäs.











24.5.13

Äntligen Kannisto

Igår var det en fin dag, på många sätt. Många saker var rätt. En sak som var en liten prick på i:et var att den där brödbutiken jag sneglat på i Munksnäs äntligen öppnade sina dörrar. Det har i år o dar stått på fönstret att de snart öppnar. Men inget har skett. Igår när jag åkte in till stan såg jag att de öppnat. Så glad blev jag. Så glad.

Nu kan man alltså i Munksnäs lita på att få färskt bröd, antingen hos Kannisto eller hos Mumu. De är strategiskt placerade, nära varsin spårvagnshållplats.

Mums.








23.5.13

Hatten av

I spårvagnen idag gav en yngre människa sin plats åt en äldre man. Han tog av sin keps, ni vet, lyfte den sådär lite, som tack.

Det tyckte jag var lite extra fint. Det ser jag sällan. Förr var det vanligt. Är jag lite gammal som uppskattar o saknar gammaldags gester?

"Mitt i veckan" -extempore combokväll

Tänk att det blev så roligt att jag kunde gå i gott sällskap ut o hänga lite på stan, äta en pizza på Puttes, umgås med min man på tumis och sedan ännu få in "fira min bästaste jobbkompis ledighet" och kolla en annan jobbkompis keikka på en o samma kväll, allting i en härlig combo. O det här skedde, trots min planerar-personlighet nästan ex tempore. Man sitter ju här med förvåningens finger i häpnadens mun. Tänk att det sker, en gång på miljonen, att jag lyckas med nåt sånt. Sånt här lyckas inte utan fantastiska barnvakter som bara VILL umgås med mina barn. Dem vill jag alltid tacka! Tack!

Var det nå roligt? Var det värt det att gå i säng kl. 1 o stiga upp kl. 6?
- Ja, alla gånger.
Gå gott folk till Lady Moon någon gång. Man lär sig uppskatta en massa andra ställen när man går dit :). Den här gången spelade det ju verkligen ingen roll var vi var, huvudsaken var allt det som fanns omkring.

Vad var det då för en keikka? Jag tycker ni ska ta till er den här fina Kesähitti-låten. Jag lovar er, den spelar i ert huvud hela sommaren. Den fastnar. Som en liten öronmask.


21.5.13

Kalasmåndag

Tänk att jag skött mina moderliga uppgifter så illa att min son fick vänta på sitt kalas med kompisar över en månad. Nästa år ska jag skärpa mig lite.

Men till mitt försvar måste jag säga: Det var definitivt värt att vänta. Han har såna fina vänner. När de sitter samlade kring bordet är det skratt och skratt som gäller. De är riktiga människor liksom. Och de har lärt sig hur man beter sig av någon.

En av gästerna klingade med skeden mot glaset och steg upp för att hålla tal. Helan går sjöng de också. Och när det blev kakdags var det har den äran på tre språk som gällde.

Jag har ju själv aldrig varit någon stor vän av barnkalas men nu var det så roligt att det var en sann glädje att ordna. Och barnen kunde verkligen göra en mamma glad med sina komplimanger och med sitt artiga sätt:
- De här köttbullarna är så goda!
- Allt är så gott!
- Tack för kalaset! Kiitos juhlista!

Såna fina barn.




18.5.13

Om att tro att man kommer att dö en smula

Jag har en förmåga att i vissa sammanhang tro att jag nästan kommer att dö. Ibland när jag till exempel jobbar med något, riktigt intensivt, och är orolig att jag egentligen fokuserar på fel sak, då bygger jag upp en egen bubbla där jag lever o tror att när de andra ser vad jag gjort, då kommer de att säga: Va e det här för skit? Eller för att citera en av mina föreläsare under studietiden som gav mig o min arbetsgrupp den konstruktiva kritiken:
Va e det här för satans-jävla-skit?

O när jag lever där, i den bubblan, då tänker jag: Jag kommer nog att dö en smula, eftersom jag jobbat så hårt, gjort mitt bästa och sedan blev det fel.

Igår skulle jag upp i ottan, åka till Kuopio och presentera en grej jag jobbat med sedan ett halvt år tillbaka. Det har varit mycket utmanande och helt nytt för mig. Och jag hade en liten klump i magen som förvarnade mig: Det kanske inte går som i strömsö, det är kanske inte det här de väntat sig. Det fanns alltså en risk för det där med att dö en smula.

Men livet kan bjuda på överraskningar. Ibland tror jag det beror på att kära nära vänner till mig skickat sms som innehåller hjärtan och jag tänker på dig-meddelanden, "det går nog bra". Att det verkligen betyder nåt att ha några stöttande arbetskompisar med på plats. Jag tror nog en del på det, att människors vänliga tankar har en inverkan på slutresultatet.

Presentationen i sig gick bra, alla verkade nöjda och det är bara att fortsätta jobba i samma banor. Dessutom sken solen på Kuopio-torg, det var 26 grader varmt, jag var klädd i ylletröja och jacka o mina arbetskamrater skrattade gott åt min "flickan från södra Finland"-förklaring:
- Jag trodde här skulle vara kallt, Kuopio är ju nästan i Lappland :).




Solen sken på Kuopio torg!

15.5.13

Komplimanger som överraskar

Idag hjälpte jag ett lite äldre par från New York att hitta fram till Aalto huset i Munksnäs. Frågade dem i spåran vart de är på väg. De verkade osäkra på var de ska stiga av. Jag lovade hjälpa dem, var ju på väg åt nästan samma håll.

När vi var nära o jag skulle fortsätta min färd mot dagis för att plocka upp Ian sade jag att här går jag åt det andra hållet för jag ska plocka upp min son.
Kvinnan nästan hoppade till.
- Vad?!? Har du ett barn? Hur kan du ha ett barn, du ser ju ut som ett barn själv!
Jag berättade att jag inte är så ung längre.
Hon sade:
- Du måste ha bra gener.

Jag tackade för komplimangen, önskade dem en trevlig fortsättning på resan o gick. Med ett leende på läpparna. De där amerikanerna kan nog small talka o ge komplimanger alldeles naturligt. Det kanske inte betydde nåt för henne, men det är fortfarande kul med spontan kommunikation i sommarvärmen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

13.5.13

Hej hallå, vi ses på hösten.

Jag älskar förlängda veckoslut. Samtidigt hatar jag måndagen efter. Det är jättesvårt. Att hitta tillbaka till vardagen. Fast det inte i sig är nåt fel på vardagen. Men tidtabellerna, tidtabellerna. De är jag inte gjord för.

Efter det långa veckoslutet fick jag en idé. Jag ringer till jobbet o säger: Hej hallå, jag tror jag blir kvar i sommarsemestern. Vi ses på hösten.

Det var så jäkla skönt att komma in i sommarstämningen. Allt det roliga togs fram. Det var som en bröllopsresa, allt kändes nytt och spännande. Det var mopeden, det var hängmattorna, det var jordgubbar, motorbåt, varmare ute, tassa i pyjamas till toaletten... Sommar, så jag väntar. Kunde mycket väl tänka mig att börja nu och återkomma i september. Men det är ännu lite kvar.

Här en bildkavalkad (mer eller mindre lyckade alster) av det som är mycket sommar för mig:



Traktor Alban funkar fortfarande. Han har funnits redan i många herrans år.



Spel och lekar på gården.


Virve, min bästa Virve.


Båten och motorn är lika gamla som jag, men spinner som en katt. Lycka är en moffa som tar småpojkar ut på premiärtur.


Taket kontrollerat.


Hängmattor i olika hörn.


Hängmattan är en hit, varje år, hela sommaren.


Jordgubbar, i väntan på de finska.


Veva upp båten på stranden. Lätt som en plätt med moffas nya system.


Och de stackars buskarna som blivit tillplattade av den tunga snön. Kanske de repar sig.

7.5.13

Cirkus Caliba, kackaliba

Mina barn vill gå på cirkus, då går vi på cirkus. Själv tycker jag ju att cirkus kan vara lite suspekt. Jag vet inte varför, är det kanske de där cirkuskläderna?

Idag var vi på Cirkus Caliba som jag direkt gav namnet Kackaliba. Jag tyckte ju det kanske var lite Kacka över det hela. På något vis tyckte jag det luktade kreatur i tältet. Det fick sin förklaring, hundarna som uppträdde såg inte ut som sådana hundar jag skulle vilja ha i min famn. De såg närmast ut som tre loppbon. Och så uppträdde även två getter. Huu, de såg också lätt loppbitna ut.

Men jag måste säga att Sergej som kunde stå på en hand och balansera i de mest mystiska ställningar upp o ner gjorde lite intryck. Och damen, vars namn jag inte uppfattade, som spände en lina runt sin nacke och sitt huvud o snurrade upp i luften gjorde lite intryck. Och så killen som stod på en massa rullande olika stora rör och balanserade och jonglerade var också skicklig.

Trots dessa duktiga typer tror jag att jag inte behöver gå på cirkus på länge.



Det enorma spunna sockret var kanske ändå det bästa på hela festen. Och att se sina dagis- och skolkompisar.



Hon gjorde en snygg skugga på tältväggen. Damen som hängde i en måne.



Hunden ville hellre göra annat än åka rutschkana. Jag förstår hunden mycket väl.

6.5.13

Glada överraskningar i kameran

Idag blev jag jätteglad, för jag orkade titta in i min kamera. Hittade glada överraskningar där. Det var påskbilder. Kändes helt ofattbart, det är inte alls länge sedan vi var i Ekenäs. Och landskapet är totalt förändrat sedan dess. Nu ska vi ta några sista blickar på vintern och sedan lovar jag att nästa veckoslut fokusera på hur våren kommer, snabba tag, också i Ekenäs.
Månne vi om ett par dagar redan plaskar i kallt havsvatten i dessa landskap?
Nej hu, det tror jag inte.






5.5.13

Tänk så tokigt man kan tänka

Jag är i grund o botten en lycklig människa. Jag har fina vänner, jag har utmaningar på jobbet som ger mig gråa hår ibland, ibland inte. Jag har syskon jag tycker om och tycker om att träffa, jag har föräldrar som vill vara en del av min vardag, jag har en svärmor som inte ställer till med problem, tvärtom. Jag har ett hem som jag älskar och så har jag de barn jag drömt om och en man som tycker om mig som den besvärliga typ jag är. Finns det nåt mer man kunde drömma om?
Svar: Nej det finns nog inte.

Ändå vaknade jag idag upp av mina tokiga tankar i kön i matbutiken. Framför mig stod en kvinna med en liten bit lax i korgen, några frukter, en liten yoghurt och något annat smått. Klart, grejer för ett en persons hushåll. Jag vaknade upp och insåg att jag stod och drömde mig bort en bråkdel av en sekund. Jag drömde att jag också skulle gå till butiken och köpa bara det jag behöver. Och att mitt kylskåp skulle vara tomt och rent och fyllt av bara några saker.

Men saken i sig drömmer jag ju inte om, alltså konsekvensen av att jag skulle gå till butiken så varje dag. Jag skulle inte ge bort det jag har för allt i världen. Jag insåg på väg hem, när bagageluckan var full och på baksätet satt två små pratkvarnar: Nej, jag går nog hellre på storuppköp ändå.

Men bråkdelen av en sekund, funderade jag att det kunde vara annorlunda. Och att kvinnan framför mig i kön var lyckligt lottad.






Alla tömda matkassar på golvet och maten "prydligt" inträngd i kylskåpet.

4.5.13

Materialisten

När jag lever i en liten upp- o nerförsbacke med allt i livet, då finns det vissa saker jag alltid kan lita på. Nu tänker ni säkert: Vänner! Familjen! Men nej, detta blir en annorlunda bekännelse: Glädjen över ett nytt plagg. För ja, jag är en liten materialist.

Igår efter en häftig dag kom jag hem och på soffbordet låg en jacka åt mig. En ny fin jacka. Den gläder mig, nästan lite pinsamt att jag gläds så.

Jackan heter Scout jacket, trots att jag alltid varit lite skeptiskt inställd till scouting. Den ser ut såhär:


Och bilden stal jag av Makia

3.5.13

Lite vardagslyx

Jag har säkert sagt det förr, men säger det igen. Jag åker på jobb rätt tidigt. För att kunna komma hem tidigt och njuta av min familj. Jag åker före någon är vaken. Det blir alltså inte av att nosa just uppvaknade barn. Ingen morgonkram under nattvarmt täcke. Ingen kram, inget ha en bra dag! Det e bara tyst.

Det har sina fördelar. Jag kommer iväg, på jobbet är det ofta jag som tänder lampan i korridorerna. Man får vakna i lugn och ro. Spårvagnen susar fram genom staden utan att behöva stanna hela tiden. Framför allt vet jag att mitt barn inte står ensamt som sista man på dagisgården.

Men lyx i min vardag är att vara hemma ibland på morgnarna. Jag får höra om nattens drömmar, känna mjuka varma mysiga kinder mot min. Jag får se det där rufsiga, bångstyriga håret. Och jag får varma kramar och några glada hopp att hålla i minnet hela jobbdagen, tills vi ses igen.

Det e vardagslyx för mig.

2.5.13

Munk, Frankenstein och ballong - det är första maj

Vårt redan flera gånger testade koncept: valborg&förstamaj med grannarna på gården funkade igen över förväntan. Före var det feber hos en granne, feber hos en annan och hos oss en rejält flunsig man. Men det blev, kväll i kyla o blåst, men grillen hölls varm.

Första maj firade vi i vårsolens värmande strålar. Det är redan tradition, jag steker munkar. Se blev goda och de tog slut. Med oss hade vi Frankenstein. Och ballonger hör till.

Så öppnade vi i gott sällskap glasskiosksäsongen. Vid träkiosken var det lång kö. Men vi blev inte utan.

Tack för i år. Nästa år igen.









Frankenstein.