30.4.13

Vappenögat

Det var lunch med korv o sill o potatissallad idag. Va överraskad jag blev av att möta ett gloende öga i sillen. Va glad jag blev att jag hann plocka det åt sidan. O vad mycket humor det kan bli vid matbordet av ett litet öga.

Att hitta ett öga i sillen är som mandeln i julgröten.
Någon tappade matlusten. Det var fel. Men nog var det ju lite roligt. Om man frågar mig alltså.

Glad vapp. Kom ihåg, det e alltid någon som vakar över dig :).




- Posted using BlogPress from my iPhone

24.4.13

Snyggt men sjukt

Den här sidan lämnar ingen oberörd. Eller inte mig i alla fall.
För det första är det en snygg helhet. Men för det andra är det här ju faktiskt sjukt. Allt det hat folk har inom sig.
Bra att vi också tar upp det här i Finland.

Ni har säkert alla sett den, den har varit ute o seglat i sociala medierna. Men om ni inte sett den, ta en titt.

Vi vet var du bor.

Pinsamt...

...är att läsa sina gamla blogginlägg o hitta massor med skrivfel o grammatabbar. Urk. Samtidigt är det en liten övning för mig. Att kunna ge ifrån sig sina tankar, ganska råa, inte så genomarbetade o bristfälliga. Har en tendens att ruva på texter i all oändlighet. Om man gör det är ju allt gårdag o redan förbi.


- Posted using BlogPress from my iPhone

22.4.13

Nya springupplevelser

Idag har jag provat på nåt nytt. Jag har sprungit tillsammans i trevligt sällskap. Jag är inte så bra på det här med att springa i lag. Tycker det är härligt med egna springturer, att njuta av min egen tid, av mitt eget goda sällskap, liksom. Dessutom har jag alltid tänkt att jag blir så andfådd, hur långsamt jag än springer, att det inte går att prata. O så tänker jag, att jag har så usel kondis, att den jag springer med inte får nåt ut av att springa med mig, för jag är bara en propp, ett stopp o en fartbegränsning.

Idag bjöd jag i alla fall med min söta son på spring. Vill du komma med på cykel, så behöver jag inte springa ensam?
- Egentligen sku jag hellre stanna ute på gården med pappa o Ian, sa han.
Det är okej, jag kan bra springa ensam.
- Hur lång tid springer du?
Det blir kanske 40 minuter, kanske lite mer.
- Okej jag kommer ändå.

Och så blev det. Det blev tripp till Gallen Kallela. Inte så långt, för han ville svänga då. O det passade mig. Jag njöt faktiskt. Vi hann prata lite, han fick köra hårt i backarna, trampa trampa uppför, och träna på att köra genom att hålla i styret med bara en hand.

Det var faktiskt ett lyckat koncept. Jag tänkte inte alls på hur fort jag sprungit, hur långt jag sprungit. Det gick egentligen hur enkelt som helst, trots att jag tänkte att idag kommer jag inte att orka en meter efter cykelturen. Men det blev bättre.

Vi avslutade med armpressar o magmuskelövningar. Fast jag blev ensam med magmusklerna, då orkade han inte mer. Och jag förstår honom.

Kommer du med en annan gång?
- Jo det gör jag gärna.

Det var lyckat. Tyckte i alla fall jag.

Pelago, I love you

Idag var det premiär för i år. Pelago tog mig till jobbet. Det var härligt och hemskt. Jag trodde jag sku dö. Dö på morgonen kl. 6.23 när jag trampade iväg. Trampade upp för backen till fågelsången.

Men härligt att känna vinden mot kinden, att trampa iväg. Att inte sitta i spårvagn, att ha sportat lite. O Pelago rullar som en Gud.

Jag håller ändå fast vid min bekvämlighetsstrategi. Cykla då vädret är ok. Annars får det vara. Så det så.





- Posted using BlogPress from my iPhone

21.4.13

Ett vidrigt äppelprojekt

Har ni sett mitt vidriga äppelprojekt på jobbet? Köpte för 4 månader sedan ett grönt äpple. Det blev inte av att äta det. Nu har det stått i mitt rum redan länge. Undrar hur det ser ut när det är ett år gammalt?




För ett par månader såg det ut såhär!



På fredag såg det ut såhär! Smaskigt!

20.4.13

Ajaj, att jag orkar bli störd

Tack o lov behöver jag sällan mer stå i parken. Stå eller följa efter mitt barn som vill springa på sina egna små äventyr. Jag o parker, vi har aldrig riktigt varit vänner.

Det värsta med parker är ändå då det är konstig stämning. Munkparken, eller Koneparken som den heter för mig, den är sig lik.

Alltid sker det, jag står bredvid någon okänd vuxen som ger fart åt sitt barn som gungar, eller står vid en rutschkana. Jag begår det lilla ynkliga misstaget, jag hälsar. Ett enkelt litet glatt hej. O så sker det, som idag: den mannen jag hälsar på tittar oförstående mot mig o hälsar inte.

AAAAAAARGH!!!! Det stör mig mer än något annat. O jag vill bara SKRIKA: Junt!

Lär jag mig en dag att sluta hälsa på folk? I andra länder säger man hej, utan några som helst problem. Varför är det så här UNKET här i mitt kära Finland?

17.4.13

Håret och frissan - besatthet kan skönjas

Jag har mer än hela mitt vuxna liv varit beroende av att byta frisyr. Kanske lite besatt, rentav. Rätt ofta ska det ändras, lite radikalt. Har alltid tyckt om kontraster: ibland vitt, ibland svart. Ibland långt, ibland nästan inget alls. Olika färgskalor, ge frissan fria händer.

Min frissa, Meron, är fantastisk. Ibland har jag tänkt att hur kan folk gå år ut o år in hos samma frissa. Jag förstår dem idag. Jag vill aldrig gå hos någon annan. Meron känner redan mig, hon vet vad hon får göra, vad som inte funkar. Hon känner mitt hår och verkar själv glad över de fria händerna.

Igår var det dags igen. Ingen bild av håret blir bra. Så jag lägger in en dålig :). Det skojiga, denna gång, är att jag ser min egen hårfärg, på sidorna.





13.4.13

Man ska vara snäll mot sig själv, också jag ska!

Jag kanske har sagt tidigare att jag blivit lite snäll mot mig själv i springfrågan. Jag har en tendens att hålla koll på springet, o kräver mer för varje gång. Det har antingen med sträckan att göra, eller med tiden. Antingen tänker jag: Om jag senast var si och så snabb, måste jag bara lite snabbare den här gången, annars är det ett misslyckande. Eller så tänker jag, ifall jag senast orkade springa sådär långt borde jag orka lite mer nästa gång.

Jag är alltså en mästare på att inte lyssna på kroppen och jag är en mästare på att glömma att njuta när jag är ute och springer. Njuter liksom först sedan, när det är gjort, när jag överlevt.

Bestämde mig i januari när jag började våga mig ut på några försiktiga springturer att jag måste sluta, sluta tänka sådär. Jag vill ju bara veta ungefär hur länge jag sprungit, det är ingen tävling. Och av intresse följer jag med kilometrarna. Inget mer.

Och jag har blivit lite snällare, fast jag ändå ofta tänker att det varit ett litet misslyckande om jag inte orkade längre än 5 kilometer, eller ifall jag vänt om efter 15 minuter, och sprungit bara en halv timme. Jag kämpar vidare med det här, att vara snäll.

Och idag, idag hade jag ett litet flyt, vilket var totalt överraskande. Det var nämligen inte alls sagt att jag skulle orka ta mig ut. Men jag gjorde det. Och jag orkade lite längre än jag hade tänkt och dessutom gick det snabbare än normalt och det kändes jättebra.

Alltså hurra för flyt ibland. Hurra för att det var skönt, hela tiden. Inte enbart när jag stod i duschen efteråt o pustade ut o tänkte, det här behöver jag göra om nästa gång på måndag :). Och på måndag ska jag vara glad, fast det inte sku gå lika fort eller lika långt. Det har jag lovat mig själv.




Och idag var jag inte ens knallröd efteråt.

11.4.13

Osthälsning från Paris

Franska släktingar på premiärbesök i Finland. Lite ledsamt med tanke på den fula sandsnön och det omysiga vädret. Tur att de får åka till lappland o se hur det är där.

Glad blir en franskosttokig Micko som får en camembert.
Fromage qui pue. Mums.





Föräldraträff - viktigt och trevligt.

Igår ordnades det en föräldraträff för min sons klasskamraters föräldrar. Det är otroligt både viktigt och trevligt att det blivit så. Föräldrarna träffas någorlunda regelbundet, vi känner varandra, så det inte är omöjligt att ta kontakt med någons föräldrar. Det är otroligt fint.

Det här var träff nummer två, en sån träff där barnen inte är med. Det är viktigt det också. Ibland träffas vi med barnen, hela gänget. Den här gången var det utan barn. Knytkalasmat och vin. Konceptet funkar, en familj har varit superhygglig och öppnat dörrarna till sitt hem för det här evenemanget.

Det blir mycket prat om barnen, delvis också om den egna bakgrunden och olika erfarenheter om olika lärare. Intressant att höra andra vuxnas erfarenhet. Vi är många som inte har erfarenhet av skolbarn från förr, de som har äldre barn har massvis med erfarenhet om lärare och system.

Jag undrar, varför är 4-5-6-7-8-åriga flickor alltid kära? De hittar någon i skolan eller någon stor bror att kära ner sig i. Men pojkarna sådär generellt, de bryr sig inte, inte på länge. Och jag kan verkligen relatera till det här. Jag var alltid kär i någon när jag gick i lekis och i lågstadiet. Alltid var det någon. Sådant funderar vi på hela livet, också som små. Medan pojkarna koncentrerar sig på att buffla och vara fysiska.
Nåja, förstås finns det undantag. Men vad är det som gör att de små flickorna är kära...nästan jämt?


- Posted using BlogPress from my iPad

8.4.13

Jag fick just dem jag behöver och dem jag saknar

Tror ni som jag att när man får barn så får man just dem man saknar, just dem man behöver och just dem man klarar av?

Jag tror det i alla fall, på något sätt. Jag har ofta tänkt att det finns barn som har sådana drag som jag aldrig skulle klara av. Senast det här veckoslutet tänkte jag tanken, ja och faktiskt idag när jag såg ett barn som var väldigt vilt och som mamman hade ett fullt sjå med. Och när jag pratade med ett barn som var lika stort som mitt men inte hade någon humor. Eller när jag var i parken och hörde att en flicka skrattat åt mitt barn som stötte sig. Det skulle jag inte klara av. Jag skulle bli totalförbannad.

Jag tänker att mina barn haft/har sådana drag som säkert kunde ha retat gallfeber på någon annan. Och då tänker jag: Vilken tur att de kom till mig. De retar också gallfeber på mig ibland, men inte så mycket att jag skulle vilja slänga ut dem genom fönstret.
Jag tänker ofta, vilken tur att jag fick just dem. De är just precis det jag behöver. De är så älskvärda att det gör ont i just mitt bröst, och de utmanar mig på rätt sätt. Får mig att utvecklas o lära mig en massa om mig själv. På det där rätta sättet som bara ens egna barn kan.

Tänk så det är välplanerat. I alla fall just för mig.



Paniken i blicken, jag måste hinna först.

Jag har några dagar när jag åkt till jobbet, eller främst när jag kommit ifrån jobbet roat mig med att titta på folk som stiger in på spårvagnen. Speciellt de äldre damerna och herrarna som stiger på vid stockmanns varuhus.

Jag åker spårvagn en sådan tid på dygnet så det inte är otrolig rusning i spårvagnen. Men alla de där ensamma platserna längs den ena gången är inte lediga. Inte heller alla dubbla platser är tomma, det sitter någon här o där.

När de kommer in på spårvagnen armbågar de sig i panik fram, förbi alla och sedan kastar de sin lilla kasse på en ledig plats, blockerar ingången för alla med sina annars lite stela rörelser och i sin virrighet och återvänder till betalningsautomaten för att visa sitt lilla resekort.

Det är så lustigt att titta på den där paniken i deras blick, och sedan den där lättade blicken när de kan mosa sin rumpa mot sittplatsen. O pusta ut. Vilken tur, de fick just den platsen de hade spetsat sig på.

Allt detta iakttar jag ifrån min favoritplats som jag i lugn och ro kunnat välja när de flesta stiger av vid stockmann o nya inte ännu kommit åt att äntra :). Jag kommer att bli precis likadan bara jag får ännu några åt till på nacken.

4.4.13

Stackars mig... Lilla martyren!

Det har ju inte blivit av att skriva något för det har ju varit så synd om mig.
På tisdagen när jag gick på jobb blev jag helt överraskad, inte på ett bra sätt alltså, av att jag hade så förbannat kallt och svettigt, hade ont i kroppen och kände mig svag som en trasa. Kom hem och märkte att jag hade feber. Det händer mig nästan aldrig.

Jag åkte till läkaren o det var ett mycket INTRESSANT läkarbesök. Har aldrig i livet upplevt nåt liknande. Jag kom in till läkaren en timme för sent. Och när jag väl kom in satt jag där i en timme. Jag var skakig, svettig och febrig men hade tagit lite burana så det gick. Han pratade på i en timme, han pratade på om saker som inte hade något med min sjukdom att göra. Och så när han väl pratat i en timme sa han att oj va klockan är mycket.

Och jag tänkte: Stackars honom som var i tur efter mig. Han satt och väntade redan innan jag gått in till läkaren. Helt mystiskt.

Men ja, det är alltså synd om mig, för jag är rätt sällan sjuk o nu är jag det. Fast nåt annat fel var det inte på mig än feber. O den är snart över. Nu e det bara att vänta att också de övriga i familjen blir friska, då är allt som det ska.

1.4.13

Så blev min fina 8 år

Det var en torsdag när han föddes. Igår var det söndag, och då var det 8 år sedan. Honom hade jag väntat på, men var inte det minsta förberedd på att han skulle komma.

Ibland tycker jag synd om honom för att jag var så oförberedd, så omogen och så osäker och chockad. Han var ju verkligen den jag ville ha, den jag hade väntat på. Och så var jag bara mycket stressad. Tack och lov vänjer man sig vid varann, och också mammor kan bli lite duktigare för var dag. I alla fall lite mindre stressade.

Tur att vi nu vänjt oss vid varann. Han är nog så fin, det var han då och det är han nu. För jag är en sån mamma, som är rejält stolt över honom.
Hip-hurra för honom igår!



Så såg han ut när han var 2 timmar gammal.



Så såg han ut när han var 4 månader.



Så såg vi ut när han var 11 månader och vi var i Bordeaux.



Och så såg han ut när han igår spelade nästan hela dagen på sin 8-års iPod.