27.2.12

Jag och historien kring det eviga sportandet och springandet

Jag har inte behandlat springning och sport en enda gång på bloggen. Det är dags att introducera avslöja, med risk för att det blir lite långt. Lovar att försöka vara mer fåordig nästa gång.

Efter att Ian föddes, det är faktiskt snart 4 år sedan, kände jag mig mycket däst och slapp i hela kroppen. Då bestämde jag mig för att börja röra på mig på allvar. Men det var inte helt problemfritt.

Det är för det första svårt att hitta tid för att gå på gym eller bara prioritera sig själv när man har en liten liten baby och ett annat liten barn. Det kändes för mig alla fall som att jag bara ville få allt att gå ihop, inte lämna någon i sticket med babyn.

Det andra som var lite jobbigt var att jag absolut inte ville ta mig någonstans för om jag bestämmer mig för att gå jumppa på tisdag klockan 18.30 är det nästan helt säkert att jag på tisdag kl. 18.30 inte har någon ork i världen. Så jag måste hitta på en lösning.

Det tredje problemet var just det som jag redan nämnde. Jag ville inte att min jumppaprioritet skulle gå ut över någon i min familj. Jag ville helst jumppa sen när barnen lagt sig. På min egen fritid.

Det fjärde, jag vill ju inte jumppa i grupp. Är en individualist ut i fingerspetsarna.

Problemen har en tendens att lösa sig. Så också mina problem:
Min kära svägerska började agera personal trainer. Hon gjorde ett kanon jumppaprogram med musik till. Hon visade mig hur jag utför rörelserna och får starka fina armar och ben. Hon är fysioterapeut, så hon kan de här grejerna. Liksom.
Så jag steppade iväg, först på sommaren ute på terassen utanför vårt lilla sommarhus. Och när jag väl kom hem till stan, steppade jag hemma. På kvällarna. När barnen somnat.

Jag blev så glad av att ha blivit starkare och hade mer muskler. Eftersom jag är ganska bekväm av mig höll jag på med det i ett par år. Och fortfarande kan jag ta fram min stepbräda och välja godbitar ur programmet, magmuskelträning, balansträning, ryggmuskel, armmuskel... Som i en godisaffär nästan.

En dag i slutet av sommaren hittade jag ändå på idén att gå ut och testa, för skojs skull. Springa. Springa, det jag inte kunnat göra nånsin. Vet inte varför. Han inte orkat, blivit andfådd, kroknat innan jag börjat. Men efter 2-3 år av stepträning bestämde jag mig för att det sku gå.
Och det gick. Det gick ju hur enkelt som helst.
Så jag blev i höst en springfantast. Var ute åtminstone 3 gånger per vecka. I vilket väder som helst. Det var härligt.

Men det var inte heller helt problemfritt. Jag köpte ett par himmelskt fina skor. Och sprang i dem en tid. Och ack, mina naglar och tår blev mos och mådde urdåligt. En nagel blev svart och sjuk. De andra fick blåsor under sig... Suck.
Så fick jag ett tips om att springa i barfota skor. Och jag köpte ett par nya skor, för jag ville inte ge upp.

Att springa barfota (nog i skor, men utan någon vaddering under sig) krävde lite justering av springstil. Jag tränar fortfarande. Vet inte vad som är bäst. Får hemskt ont i vaderna, men älskar att springa. Vi ska se hur det går. Jag har inget intresse av att springa maraton. Inte heller vill jag anmäla mig till något jippo där kvinnor ska springa tillsammans... Inte min grej.

I höst sprang jag 10 km. Det var mitt mål. I sommar är mitt mål 15 km.
Blir det i barfota skor? Blir det i vanliga springskor?
Det vet jag inte.


Men ja, man kan springa i barfota skor också på vintern! Det går faktiskt jättebra. Och dessa skor älskar jag faktiskt. Fast jag inte vet om det är dom jag ska springa i resten av mitt liv...

2 kommentarer:

Sonja sa...

Jag är precis som du vad gäller springande, också. Har ett par vibram fivefingers, men använder dem bara vår, sommar, tidig höst. Blir det inte för kallt att springa barfota ute nu? Just nu skidar jag mest, borde göra mitt hemmapilates program, var sjukt effektiv med det för ett år sedan.

Bra med lite inspiration. Tack för det.

Mikaela "Micko" Lax sa...

Nej jag har nog inte haft kallt i skorna än. När det var som kallast hade jag yllesocka i skorna. Funderar dock ännu att kanske jag ändå vill ha ett par vanliga springskor. Får så himla ont i benen av att springa i barfota skor...blir inte lika sjuk av vanligt spring. Jag är så jätte otålig av mig. Fast jag älskar barfota skorna, de är så sköna.
Jag får då bara testa och fundera. Men tyvärr betyder det att jag måste köpa ett par nya springskor.