Förutfattade meningar

Jag har ett otrevligt drag. Jag har lätt för att gå omkring med förutfattade meningar om folk. På bråkdelen av en sekund har jag fått en stark känsla o vips har jag placerat en rätt okänd människa i ett visst fack. Är det ett fack med en negativ stämpel är det inte enkelt för den stackars människan att övertyga mig om motsatsen. Det här är inget sympatiskt drag i mig. O jag är på inget vis väldigt stolt över just det här.

Det har nog hänt att jag några gånger gjort för snabba beslut gällande vissa människor. Någon pålitlig har kanske gett mig en vink, den där människan besitter det här lätt otrevliga draget. O vips märker jag det, trots att det inte nödvändigtvis är där.

Med åren har jag jobbat med det här, att ge människor lite fler chanser. Bestäm dig inte så fort. Och placera nödvändigtvis inte folk i små lådor o fack. Låt dem vara de de är. För jag vet ju, alla har goda o dåliga egenskaper.

Idag hände det där stora o fina. Jag mötte en person som jag genast från början placerat i ett visst fack, det där med minustecken. Så blev det, bara några möten med samma person ökade bara storleken på minustecknet. Idag kom ett minustecken till på lådan, men nu ett vertikalt minustecken som gjorde lådan och personen till en plusperson. En stund, några delade tankar, några delade erfarenheter och det sade klick. Vi förstod varann och vi hittade en gemensam ton som möjliggjorde ett positivt möte. Och en ny sida av oss båda. Och troligen ett gott samarbete. Kanske en ny vänskap?

Vet ni den där känslan när rynkan i pannan försvinner? När tonen blir lite varmare? Och när man inser att igen en gång har man missbedömt en person. Det är en stund av både glädje och sorg. Sorg för tänk om jag gett personen en chans från början. Om jag inte hade behövt gå från negativ till positiv. Utan bara gett en chans. Glädje över att ha klarat av att ge efter och lägga åt sidan de där förutfattade meningarna.

Ingen är perfekt. Men det här kan i alla fall jag jobba med. En dag ska jag bli fördomsfri och ge alla människor tillräckligt med chanser. Det lovar jag.

Vi ska snart iväg - befriande att ge bort slänga bort

Vi ska snart iväg från vårt hem. Det är lite ångestfyllt på många sätt. Vårt fina badrum ska slås sönder och så får vi ett, förhoppningsvis, åtminstone lika fint badrum igen. Och så ska vårt nostalgiska 80-talskök monteras ner och ett nytt monteras upp. Rörsanering, stambyte (en ny indianstam bosätter sig i våra väggar) eller putkiremppa, som det i vårt kära land heter, är det som inom några veckor startar.

Ångest är väl mest det, att flytta är vidrigt, städa är jobbigt, organisera sig är tungt och så kostar det skjortan. Vi har ändå det mesta under kontroll och ett härligt ställe att flytta till. Barnens skolväg och dagisväg blir inte längre och inte arbetsvägen heller.

Men för att lyfta fram den lilla ljusglimten i det här lite kämpiga är inte fel. Det är det här med att tömma skåp, vrår och lådor för att stuva undan saker. Det är ju lite tungt och hellre sku man ju bara ligga o prutta på sofflocket. Men ett sånt där skräpflak på gården motiverar nog till tömningsoperationer. Äntligen försvinner alla de där för små barnkläderna till höger o vänster. Kanske någon till o med blir glad för de använda jeansen och t-skjortorna och gummistövlarna. Och jag, ler glad o lättad när lådorna och skåpen töms.

När vi i höst flyttar tillbaka har jag massor mer förvaringsutrymme när jag slängt ut så mycket.

Men först ska vi ha lite ångest, över allt som ännu är ogjort o allt som ännu ska planeras. Och lite ångest ska man ju ha för allt det där som kan gå helt fel.



Föra grejer till vinden


Saker på flaket


Föra barnkläder till vänner.

Vad e det för en värld?

Måste ärligt medge att jag helt för sällan hinner följa med nyheter och jag hinner inte engagera mig i det som är fel i världen. Lätt blir man ju nästan förlamad av alla hemska nyheter. Allt som står fel till på så många ställen i världen. Ibland vill jag inte ens höra, vill inte veta. Det känns ju så hopplöst och man är ju så hjälplös. Hur ska lilla jag kunna ställa allt till rätta?

Idag satt jag i bilen på väg till Esbo. Lyssnade på Radio Helsinki, som alltid i bilen. Hade tur, min favorit Norppa var där. Han har åsikter, han ropar ut dem. Han är bra

Han berättade att i Irak (eller var det Iran, lyssnade inte så noga på introt...) har en lag stiftats. En lag som gör det möjligt för en man att gifta sig med en NIO ÅR GAMMAL FLICKA! Nio år!!!!!! På riktigt! I lagen står det också att ifall ett par skiljer sig, tillfaller flickan/kvinnan sin pappa. Alltså mamman har ingen roll. Och dessutom ska en fru alltid gå med på att ha sex när mannen vill det.

Jag blev så illamående. Tänkte på den där kalasinbjudan jag fick idag. En kalasinbjudan till en underbar flicka som fyller tio. Att hon, i ett annat land, kunde bli bortgift och tvingad till sex. Med någon gubbe. Att hennes mamma inte sku ha något med henne att göra längre. Att min sons klasskompisar, små tjusiga flickor, i år sku bli giftasmogna.

Vem i helvete kan stifta såna här lagar? Varför satsar man inte på att lära de här människorna att det här är fel i stället för att satsa pengar på vapen o krig? Var fanns kvinnorna när den här lagen stiftades? Vilka är dessa sjuka män som gifter sig med barn?

Illamående. Tror att varje finländare känner likadant illamående som jag vid tanken. Kan man inget göra åt sånt här vidrigt?

Jag bara förstår att det ibland känns bättre att bo i sin egen bubbla där saker ändå är rätt bra. O inte höra eller se. För det är ju så vidrigt.

Ändå skulle jag gärna göra något. Men vad? Och var är de modiga män som ställer sig upp o säger NEJ!

Imorgon skriver jag historia: Sovmorgon

Imorgon på morgonen skriver jag historia. Det gör jag genom att första gången uppleva mitt barns sovmorgon. Första gången under hans skoltid är jag hemma en morgon då skolan börjar 45 minuter senare. Jag får alltså en vardagsmorgon sova till kl. 7.30. Och jag får njuta av barn som högst troligt får vakna av sig själva.

Det ni, det är en riktig vardagspärla. En pärla i mitt liv då vardagsmorgnarna börjar kl. 6. Tjohoo. Bäst att lägga sig tidigt för att kunna njuta extralänge av denna konfekt!

Löjliga jag gillar fat booth

Så e det, mycket billig dålig smaklös humor. Men om man bara faller ihop på soffan ibland, då kan man väl bjuda sig själv på lite roligt.

Och för mig är lite roligt alltid att ta tjockisbilder av mig själv med hjälp av fat booth. Alltid lika roligt.

Nu ska ni oxå få njuta av mitt sköna tjockisansikte.

God natt på er!

Det bildde inte som planerat

När blev mitt liv såhär hektiskt? När blev det sådant att jag inte hinner med själv? Det är inte som jag planerat.

Idag steg jag upp kl. 6 för att vara på jobb kl. 7. Jag jobbade till kl. 17.35 då jag insåg att jag ska vara i simhallen med mitt barn kl. 18.30 o på vägen ha fört ett annat barn och en man till badmintonträningen. Rusade till spåran, meddelade dem där hemma att jag är sen, igen. Men vi hinner. Släng några grejer i simkassen är ni snälla. Vänta på mig på gården, jag går inte hem. De plockade upp mig vid spårahållplatsen o vi susade iväg.

Jag var hemma första gången kl. 20.30. Då var jag vrålhungrig för det blev ingen middag i den galna farten. Eftersom kassarna bågnande av smuts blev det klädtvätt, läxläsning med en, middag/kvällsmat, tömma tvätten från torkställningen för att den nya ska rymmas och borsta små tänder, tömma diskmaskinen och förbereda allas kläder och rosettskrinningskassar och matklubbspåse för morgondagen.

Nu kl. 22.45 väntar jag att tvättmaskinen ska ha tvättat klart så jag får hänga upp kläderna och sedan äntligen lägga mig. Raklång. För att orka med morgondagens 10 timmar på jobbet, rusa på rörsaneringsmöte och ALDRIG få vara med mina barn.

Jag avundas inte mig själv. Jag undrar hur länge en människa orkar leva såhär? Jag tror inte själv på min livsstil. Det här är bara en vanlig dag i mitt liv. Och jag tror ju att jag är långt ifrån ensam om att ha såna hör galna dagar. Jag tror ju att de flesta av oss håller på såhär. Det är inte meningen att skryta, se hur mycket jag gör en enda dag, se hur busy jag är. Meningen med detta inlägg är att skriva ner hur en dag kan se ut och att märka hur tokigt det är.

Till all lycka hann jag krama båda barnen lite innan de tuppade av. Bara mannens kram fattas ännu.

Nu är det fasta och allt. Tänk om jag kunde trappa ner takten fastan till ära, ägna mig åt att andas och vara spirituell. Nu just är det inte mycket spirituella tankar i mitt liv. Måste göra något. Bara måste. Såhär kan det inte fortsätta. För tänk om jag dör imorgon (hahaa där kom döden igen) då skulle jag nog ledsnas över mitt livs tempo.

Från döden till livet: soppa och bröd, bullar

Senast jag figurerade på den här bloggen var jag väldigt fokuserad på döden. Jag har inte riktigt fått ro ännu, men jag tränar på att förlika mig med den här sidan i livet. Medan jag i dag stod i köket och kockade tänkte jag inte på döden alls, tvärtom tänkte jag på livet, det nya livet.

Det som i köket slog mig var tankar på en annan tid, då livet var väldigt nytt. I min familj. Jag funderade på tiden då min äldre son var nyfödd. Jag tänkte på hur synd det var om honom att födas till en familj utan barn från förr. Råkade dessutom i veckan läsa i hesari om stackars förstfödda. Jag vet, det är ingen kul roll, jobbigt och kämpigt. Ändå tänker jag ofta att de förstfödda, som tydligen lidigt mer än vi andra, ofta är så otroligt duktiga senare i livet. De klarar så mycket mer än jag, som är den sista lilla i syskonskaran. De har liksom lärt sig kämpa.

När vi hade en baby, den första

Jag tänkte på hur härliga vänner och bekanta jag hade. De kom o hälsade på mig, trots babyn som mest skrek. De kom o hälsade på mig trots att jag var alldeles slut. Och det var många av dem som hämtade nåt med sig att äta. Jag stressade för allt, men ändå var folk snälla och tittade in. Tog den skrikiga babyn, bytte hans blöja, pajade mig på huvudet och förstod att jag var trött. De som redan hade gått igenom babytiden förstod mycket av det jag gick igenom, och de tänkte säkert pust o stön, tur att jag inte själv är där nu. Med dem nådde man en viss själarnas sympati.

De som inte hade barn stödde på andra sätt. Var nyfikna, lyssnade och orkade berika mitt liv med annat, berätta hur det ser ut utanför babybubblan. Väldigt uppfriskande och styrkande. De hade dessutom ofta krafter, att nosa baby och de ville också göra det.

Varför hade jag inte förstått?

Då tänkte jag att hur i hela friden hade jag aldrig förstått att stöda mina vänner som fått barn före mig? Varför erbjöd jag mig inte att hjälpa, varför erbjöd jag mig inte att hämta mat, byta blöjor, hålla babys, stryka mammans trötta huvud? Är det nåt i livet jag ångrat är det just det här.

Tack och lov kan människan lära sig. Med egna barn hemma som ännu behöver mig och med hela vardagsruljansen och allt blir det inte av att hjälpa till så mycket som jag kunde ha gjort då jag var barnlös. Men man kan ändå försöka och hoppa in där det går. Hålla babysar en stund så att mammor och pappor till nykomlingar får äta. Byta en blöja här och där, ta hand om någons baby en stund för att hjälpa till här o där.

Bröd, bullar och rödbetssoppa

Allt det här tänkte jag på i köket när jag bakade fastlagsbullar och brödpinnar och kokade ihop en rödbetssoppa. Det här ska jag packa med i en korg och föra till en familj där det finns en liten nykomling. De föräldrarna är betydligt lugnare än jag och har anpassat sig till sin nykomling på ett mycket bättre sätt än jag någonsin.

Men kanske det ändå kan vara kul att någon hämtar mat och bullar. I alla fall känns det som en kul sak för mig.

Och framförallt, trevligt att fokusera på livet.