29. Feet

Fuskar. Idag tog jag ingen bild. Använder en gammal. Men den är festlig, tycker jag. Sandiga fötter. Längtar till sommaren. Längtar till precis just den här sanden.

Hurra en liten promenad

Idag tog jag en liten promenad med min lilla feberpatient. Det gjorde oss båda gott. Och dessutom, feberpatienten är så gott som frisk idag. Bara det där lite trötta efter att man varit febrig kvar. Imorgon får vi äntligen återgå till vardagen.

I munksnäs finns de bästa bullarna. Delivos café säljer en kanelsnurrebulle som heter Delipulla. Och oj oj vad den är god. De har snurrat i kanel o socker och äppelsylt. Ian är en bullepojke, så när vi går dit väljer han en delibulle eller en örfil. Idag blev det delibulle.

Ingen dålig promenad, som ledde till bullecafé :).

28. Trash

Så har jag då fotograferat mitt bioavfall... Det brukar jag inte. Och jag förväntar mig nog inte att någon ska tycka det här är ett läckert fotografi.

27. My name

Om att sova

Det är så viktigt att få sova. Och samtidigt är det så viktigt att få vaka. Att få ha sin egen stund på kvällen liksom. Känner ni till dilemmat?

Småbarn och sova, det är kanske det mest omtalade dilemmat. Man får aldrig sova. Och plötsligt har man monopol på att få kalla sig tröttast i världen. När det kommer ett litet barn i ens liv och man inte längre får bestämma över sitt sovande. Det är ganska kämpigt. I något skede av småbabytiden uppnår man ett aldrig förr upplevt tillstånd.

Ja, eller alla gör det inte. Alla upplever det inte så häftigt. Men de som gör det, de ser nog till att hela resten av världen vet hur tungt det är. För man tror nästan man håller på dö. Det enda i världen man tänker på är när man ska få sova nästa gång.

Och så är det inte enbart det där med att få sova som man tävlar om. Det andra man debatterar häftigt är HUR man ska sova. En del anser att barn ska få sova i sängen med sina föräldrar tills det är 6 mån, 1 år, 2 år, 7 år....? Andra anser att barn direkt ska ligga i sin egen säng och inte äntra föräldrarnas sängkammare.

Det finns saker jag inte fattar. Det är liksom det att varför måste man alls debattera det här? Alla får väl göra som de vill. Om något barn vill sova med sina föräldrar och föräldrarna mår bra av det, go for it. Om ett barn inte mer vill sova med sina föräldrar, låt det sova i sin egen säng. Och ifall föräldrarna inte mår bra av att ha sina barn sovande i sin säng, då måste också det problemet åtgärdas. Låt människor göra som de vill.

Men det var egentligen inte alls det här allt jag sku skiva om, utan det jag sku skriva om var att i morse klockan 6 tassade en liten in till mitt rum o kröp in under mitt täcke. Jag var ganska trött och sur och mumlade att det ännu är natt. Det här händer ibland och oftast brukar han inte somna, utan det blir tidig väckning för mig. Men den här morgonen, kanske berodde det på stegringen, somnade han. Tätt ihopkrupen mot mig.

Jag tror det var den lyckligaste stunden i mitt liv på länge. Det är magiskt att få ha ett litet värmebatteri bredvid sig och att själv slumra in.

Jag borde verkligen förstå att njuta, för snart är barnen stora och så är det förbi med tätt ihopkrupna, nattdoftande, nattvarma småttingar med klibbiga mjuka fötter.

Veckoslut med en tuffing

Jag skrev redan ett inlägg om att vi skulle få fira veckoslut med en snart 7-åring. Lillebror sku få åka på ett helt eget äventyr till Åland med momi och moffa.

På lördagen gjorde vi en runda på stan och köpte lite nya kläder. Det är underligt hur alla ärmar plötsligt är korta och t-skjortorna är för korta.

Min kille valde ett par solbrillor åt sig. Han ansåg att de är otroligt praktiska, med spegel och allt. O visst är de det.

Dagens sallad

Idag fick jag stanna inne hela dagen för Ian var sjuk. Hög feber efter det fina äventyret till Åland. Jag tycker alltid det är tungt med de där sjukdagarna. För jag vill så mycket ut och lufta på mig. Men det kan man inte göra om en liten är sjuk. Så då får man göra det bästa av situationen och njuta i de små stunderna. Ja, visst är det bra att få vara hemma med sitt barn när det är sjukt. Det är ju absolut så. Men lite kan man lyxa till det, till exempel med den godaste salladen. (Ja sorry, det blev lite skrytigt, för jag tillredde den helt själv).

Är det nån annan som kunde leva resten av livet på en sallad med feta, avocado, oliver och en god vinaigrette?

Och ja, jag måste fnissa lite. För visst är det så att bloggare alltid postar bara sina fina, estetiska och hälsosamma maträtter i sina bloggar. Ingen visar upp sin leverlåda, färdiga spenatplättar eller saarioinens pizza?

26. Key

Det här blir dagens nyckel. Jag var glad att jag hade den. Min pappa hade låst ut sig och han kunde komma promenerande till oss o hämta en extranyckel. Inte så tokigt.

25. Breakfast

Gröten var god. Glömde fotografera den då den fanns... Väldigt organiserad är jag.

24. An animal

Shaun the sheep aka Kaalevi

Följa barn till ett äventyr

Idag har jag fått följa min yngre son till ett äventyr. Han har i två veckor stannat grannar och bekanta och berättat att HAN ska ensam få åka till Åland. Där finns 3 katter: en tigerkatt, två vanliga katter och två hästar: en flickhäst och en pojkhäst. HAN ska flyga. HAN ska åka blå paketbil. HAN har varit den stoltaste av treåringar.

Idag började äventyret. Resan.

Där stod han, bredvid sin momi, höll henne i handen. Och jag tittade på när moffa checkade in. Och sedan var det bamsekram och ha en rolig resa. Hälsa moster! Krama katterna och hästarna från mamma. Och när vi ses får du berätta allt.

Så gick han. Med Bamse-ryggsäcken på ryggen. Mot security checken.

Jag är så lycklig för hans del. Han får njuta av sina morföräldrar helt i fred. Han får njuta av sina gudföräldrar helt i fred. Alla koncentrerar sig enbart på honom. Jag är så lycklig för att han får umgås med såna härliga vuxna människor. Människor han får bilda sig en helt egen uppfattning om. Vad kunde vara bättre än det?

Och jag själv, njuter av att få umgås till fullo av den andra. Vi får ha honom helt för oss själva.

Idag blir det pizza och film: Kalle och chokladfabriken. Film som lillebror inte skulle vilja se.

Man ska njuta av dessa stunder. Ändå saknar jag den lilla, en aning. Hans närvaro är intensiv och nu är det ganska tyst.

23. Moon

Yrren avaruusmuodot

22. Kitchen sink

Tjatig?

Med risk för att vara tjatig så måste jag ändå skriva det här:

Aj så roligt det är att spela drawsomething.

De som känner mig vet att jag inte är nån spelmänniska. Men det här spelet känns socialt o roligt. Jag uppmanar alla nyfikna att prova på. O utmana mig gärna, eller spela med mig, tror jag det kallas. Mickolax heter jag :).

Och tack både Sonja och Catta som redan spelar med mig.

Namnproblem

Inspirerad av ett mail idag undrar jag om jag (+ ett par andra jag känner) är den enda i världen som tycker det är jobbigt när folk leker med ens namn?

Förstår ni månne vad jag menar?

Såhär till exempel:

1. Mitt efternamn: Folk sportar med att påpeka om det när de äter lax. De tror liksom de är roliga och framför allt verkar de tro att de är de första som hittat på det skämtet. Då vill jag ju bara utbrista: WOW det där har jag ALDRIG hört förr. Vad påhittig du är.

Det tycker jag är jobbigt, men jag kan leva med det. Jag är van.

2. Man förvränger någons namn. Någon heter till exempel Jutta och så sportar folk med att kalla henne för Juttaprutta. Eller Juttaputta. Det tycker jag är att mobba. Besvärligt och idiotiskt.

3. Någon heter Ulrika och vill heta Ulrika. Då hittar nån på att det är jobbigt och långt o krångligt och börjar kalla Ulrika för Ulle. Och så är hon plötsligt Ulle mot sin o sin familjs vilja. Är inte det också lite otrevligt?

Jag är kanske överkänslig, men jag tycker inte att man får skoja med folks namn. Det är en personlig sak. Och folk kan bli upprörda.

Sen tycker jag också det är jobbigt med lärare till exempel, som har elever med svåra efternamn. Det jag tycker är jobbigt är inte det att de en gång säger fel. Då rättar man dem. Men att de sedan alltid säger fel. Att de inte bemödar sig att lära sig hur namnet uttalas.

Eller att människor har smeknamn som man gärna får använda. Att man sedan kallar dem fel. Kan man inte då hellre, ifall man inte orkar lära sig, använda människans riktiga namn. Jag har upplevt många varianter av mitt smeknamn.

Ok, jag är känslig. Jag vet. O jag blir inte så rasande arg när någon tror sig vara lustig när den hittar på "är du kannibal" när jag äter en maträtt som innehåller lax. Men är det roligt?

Svar: Har varit med om lustigare grejer.

21. Delicious

Det här är faktiskt nåt av det bästa jag vet. Nötter o mörk choklad. Det behöver man inte ens leva utan för det är hälsosamt och oerhört gott.

De Dåliga Ordvitsarnas Dag på Twitter

Dagens underhållning för mig var Dåliga Ordvitsars Dag på twitter. Det var min twittervän Jonas Gardell som upplyste mig. Dåliga ordvitsar är ju bara så dåliga att man måste le. Jag måste le. För dem som inte är inne på twitter ska jag dela med mig ett par som jag diggade:

- Grönsakshandlaren ville börja sälja på telefon så han startade ett kålcenter.

- Är det kallt? Ställ dig i hörnet, där är det 90grader.

- Vet du vad världens största djur är? - DEN ÄR EN-ORM!!

- vad kallar man invånare från Peru? - peruker!!! Å dom från persien måste bli persienner!

Visst är de dåliga? Jag det tycker jag med. Men roligt ändå.
Dom som finns på twitter, ta del av mer roligheter #DOD

Om språvagnarnas infotavlor

Varför ska jag irritera mig över spårvagnarnas infotavla? Vet ni, den där som visar när spårvagnen kan tänkas anlända.

I morse stod jag vid hållplatsen o tavlan visade att fyran kommer om 2 minuter. Så väntade jag en stund, så stod det 1 minut. Logiskt. Så väntade jag en stund och så stod det 2 minuter igen. Och så 1 minut och sedan 2 minuter igen...

Det är irriterande. Att den ändrar sig sådär. Om jag bara skulle ha en lista med klockslag när den borde anlända skulle jag inte alls irritera mig på samma sätt. Eller om det skulle stå att den kommer om 10 minuter o så kommer den om 3.

Men att den lurar mig, gång på gång. Det irriterar, trots att jag ju hade all tid i världen. Hade inte ens bråttom.

20. Before - After

Jep, jag är lite galen i grape.

Glädjens dag

Idag var det en glädjens dag av många orsaker:

- jag började dagen med ett utvecklingssamtal på förskolan. Förskoleläraren är guld och hon förstår mitt barn. Jag och hon delade uppfattning om honom. Då blir man glad.

- Jag fick promenera hem från förskolan i sällskap av min far. Samtidigt kunde vi diskutera trevliga höstplaner som inkluderar en möjlig gemensam resa till France. I can't wait.

- Jag lyckades lösa vissa kalastekniska problem idag på stan. Kalas vållar huvudbry, nästan alltid. Nu känns det att det finns lite substans. Hurra.

- Jag hann ut och springa. Trots den svåra och utmanande terrängen (och det dåliga resultatet) kunde jag le för jag lyssnade på bra musik och jag fick ju motion.

- Jag fick umgås med mina toppenkillar.

- Jag fick också träffa en av mina käraste vänner. Sitta på café, dricka te, prata strunt. Och som pricken på i:et blev vi båda hungriga och vi fick varsin sallad på Kitch.

Det här var en glädjens dag.

19.Funny

Av dessa två är det svårt att välja: vilken är roligare?

Att öppna dörren...

Vet ni den där känslan när det ringer oväntat på ytterdörren och man öppnar för att man kan gissa vem det är? Och så är det någon helt annan.

Igår hade min man gett sig av för att följa min vår son på kalas. En stund efter deras avfärd ringde det på dörren. Jag tänkte att han glömt nyckeln. Det andra alternativet var att det står ett grannbarn och hoppas få leksällskap. Jag öppnade. Och ack. När jag tror att jag ska mötas av någon trevlig och så blir jag mött av detta:

då blir jag ju SÅ till den milda grad besviken. Och samtidigt överrumplad.

Där stod två män, den ena glad o pratsam, den andra allvarlig med bibeln i hand.

Vi blev bjudna på fest (!?), torsdagen den 5.4.

Tack, men nej tack.

18. A corner of my home

Detta är inte det prydligaste hörnet i mitt hem. Men helt klart, ett tecken på att det finns liv o rörelse.

17. Green

En filur i grön Costo.

Mademoiselle!

På skatudden finns en K-affär. Där finns en försäljare som helt klart inte är född i Finland. Han pratar lite engelska o lite finska med jämna mellanrum. Han är glad o hälsar alltid.

Varje gång han råkar vara vid kassan när jag kommer med mina små vardagsuppköp säger han något speciellt. En gång sade han att näsringarna ursprungligen kommer från Indien. Och då sade jag att jag kommer inte från Indien. O han skrattade o sade att det kunde han nog se.

Det han ändå gör varje gång vi ses är att säga: Mademoiselle. Om han t.ex. låter mig gå förbi om han står vid någon hylla. Eller om han är vid kassan börjar han alltid med att säga: mademoiselle. Det tycker jag är roligt. För det första tror jag att han inte kan så mycket mer franska än just det (tyckte att han nämnde det någon gång). Han gillar bara att säga det. För det andra blir jag så glad för jag är ju ingen mademoiselle. Men jag känner mig genast 16 år gammal en bråkdels sekund. Jag är tillbaka i Frankrike, gymnasiemiljö.

Det är roligt med de annorlunda butiksbiträdena. Som man kommer ihåg. Som hälsar. Som är glada. Som hinner med varje kund, en liten stund.

16. Sunglasses

Dessa behöver man ju inte idag, men bra att ha dem den dagen man behöver dem

Hundparker

Det jag ibland funderat på är varför hundparker ibland är indelade i två grupper, små hundar och stora. De har liksom olika inhängnader. Varför? Kommer stora hundar bättre överens med andra stora hundar? Ska man om man har en liten hund oroa sig att en stor biter nacken av den lilla? Eller är det bara som på dagis, stora sidan o lilla sidan? Ibland är det ju inte nån logik i de grupperna heller. Alla 3-åringar kommer inte alls alltid bäst överens sinsemellan.

Jag e bara nyfiken, på riktigt. Och helt ovetande.

Ozzy Osbourne on my mind

Jag log brett idag när jag sprang. Orsaken var att jag hade stora problem att hålla mig på benen idag. Marken var ojämn och extremt hal. Suck. Svårt att hålla balansen. Svårt att hållas i någon form av vettig ställning. Svårt att koncentrera sig på att springa rätt.

Det var när jag sprang fram i sakta mak som jag log. Jag såg säkert lite ut som Ozzy Osbourne när han trippar runt i lustig ställning på scenen.

Kanske rentav coolt?

Oho, hupsis eller hoppsan

I Finland om man stiger på någons tå eller krockar med någon eller gör något annat som gör att man stöter till någon är det ovanligt att man säger Förlåt, Anteeksi. Finskans motsvarighet till Sorry, Pardon, Förlåt...verkar vara Oho! Eller Hupsis! Eller som idag då en dam promenerade på en annan dam: Hoppsan! O så går man bara vidare.

Borde man lägga till det i en ordbok, så inte folk som inte kan finska i misstag går o säger anteeksi? Det skulle ju vara stor katastrof.

15. Car

KUNGEEEEN!

14. Clouds

Problematiskt att bli ombedd att fotografera moln en dag som igår, då det inte fanns ett enda moln på himlen då jag rörde mig ute. Hittade i stället en fin teckning. Den får duga.

Sugen på falafel

Jag är ju alltid sugen på falafel. De där jäkla goda kikärtsbullarna. Mums. Har haft flera recept i handen men jag lagar ju aldrig falafel själv. Idag var jag så till den milda grad sugen att jag helt enkelt var tvungen att ta fram min mixerkanna o fixa till en falafelsmet, eller heter det deg?!? Jag vet inte.

Jag undrar om någon annan har problem med att få smeten att mixa sig i kannan? Jag hade i alla fall o där stod jag o rörde om med en sked mellan varven medan mixern kämpade på. Har samma problem då jag lagat hummus. Det vill inte blanda sig. Jag misstänker att min mixerkanna sett sina bästa dar.

Nåja efter mycket vävande och kämpande så blev det i alla fall något man kunde kalla en kletig smet. O så var det bara att steka dem i pannan. Det blev ganska mycket olja för jag var rätt osäker. O bullar blev det ju inte, det blev biffaktiga grejer.

Jag täckte en tallrik med massvis med grönsallad, vevade ihop en yoghurt&vitlökssås och mumsade sedan glatt i mig av bullarna. Men lite besviken var jag nog på mig själv: jag orkade ju bara äta 5 st.

Där har ni ett litet bildbevis.

13. A sign

Eurovision song contest med en 6 åring

Jag är ju på ett roligt sätt intresserad av eurovision song contest. Tar det inte på allvar, skrattar glatt, men följer ändå med. Vet inte mycket, lyssnar och är road. Har ett par tokiga favoriter från förr, låtar som ingen annan än jag och mitt trogna eurovisionsgäng kommer ihåg. Det är alltså underhållning i högsta grad, inget seriöst.

Jag satt idag med min nästan 7-åring och kollade lite musik på youtube. Han valde sina favoriter, Eric Saade, Paradise Oscar, Helena Paparizou. SAGAPO hann vi inte med.

Sen skulle jag välja något. Men han kom plötsligt ihåg vad han ville se. Men han kom inte ihåg vad låten hette. Så förklarade han åt mig:

Det är den där kvinnan som du tycker att ser ut som ett lejon. Fast hon ser inte alls ut som ett lejon. Som har en fin klänning. Hon har en lååååång slängkappa. Som de där dansarna tvinnar omkring. De dansar så fint.

Han e så bra på att förklara. För jaa-aa! Det var ju Sertab Erener!

Ja, ni ska veta. Vi lever i eurovisionstider. Men det är inte seriöst. Enbart roligt.

Musik

Idag uppdaterade jag min springmusiklista i spotify lite. Hade ett par gamla låtar jag plötlisgt kom ihåg att jag vill ha med i min lista. Och så var det en helt ny låt jag ville ha. Ojoj, den nya låten blev nästan katastrofal för mitt springsteg. Jag tänkte att snart börjar jag dansa. Och det är inte en vacker syn...

Det här händer mig nu och då, när jag hittar nån bra låt. Jag börjar nästan dansa på min springtur. Senast det hände var när jag lade till en Lionel Richie låt, Dancing on the ceiling. Då höll jag på att tappa konceptet.

Idag gick det lite lika. Jag lade till Sveriges Eurovisionsbidrag, Euphoria med Loreen. Jag höll på att starta en Euphoria koreografi mitt i allt. Låten är ju så bra. Och jag ser för mina ögon hur hon dansar, fjäderlätt. Det är här det liksom blir lite fel. Jag känner mig som hon och kunde också göra liknande rörelser. Men jag inser ju...att det inte blir helt lika. Inte med mig i min reflexväst och mina springbyxor. Och inte annars heller, liksom.

Men i alla fall. Det höll på att gå galet, men jag hölls på spåret.

Njut ni också av låten.

12. Fork

11. Someone I talket to

Besök en söndag

Det bästa är söndagar då man får besök.

Det bästa är att få träffa sina vänner, det bästa är när barnen är i spänning en halv timme innan gästerna kommer. Det bästa är att få bjuda sina vänner på mat. Det bästa är att sitta ner tillsammans. Söndagar kan vara hur bra som helst.

Idag fick vi goda vänner på besök. De har en 9 veckor gammal bebis. Härligt att se att de är vid liv. Härligt att se en liten liten bebis. Jag beundrar folk som överlever sina första 9 veckor med en bebis.

Jag bjöd på svamprisotto och rödbets-feta-rucola sallad. Pannkaka och bärmelba eller hommanäs underbara hallonsylt.

Alla var nöjda.

Tankar idag

Jag hade en stund för mig själv. Jag tänkte.

Mitt tänk skedde igen ute och på förmiddagen då jag joggade. Jag tänkte på mitt springande och hur mycket jag avskydde att springa långa sträckor förr i världen. Det fanns inget jag avskydde mer och det var mycket skeptiskt jag ställde frågan till dem som sysslade med spring:

Tycker du verkligen om att springa? Eller är det först efteråt det är roligt?

En del människor medgav att det var efteråt det kändes bra. Att själva springandet var lite tråkigt och den stora njutningen kom efteråt, hurra, jag gjorde det. Typ.

Andra påstod helt ärligt att det var härligt att springa. Att de njöt. Hela vägen. Alla gånger gick det kanske inte lika bra, men det var ändå en njutning.

Jag måste säga att jag är överraskad över att jag från att ha varit helt ointresserad av att springa och inte ens klarat av att göra det, nu blivit en människa som väntar på nästa springtur. Och som njuter för varje steg. Nåja, nu blev det redan lite överromantiskt. Men 8 gånger av 10 är det fantastiskt.

Det jag är mest förvånad över är att jag ler när jag springer. Ofta. Människor springer emot, de ser sura ut och jag tänker att de tänker på varje steg de tar. Eller så är de bara människor med ett surt neutralt ansikte. Men jag ler, och om någon möter min blick, märker jag att de vänder sig bort. Jag ler för att jag inte är andfådd, jag ler för den friska luften, jag ler för att jag efter många långa år äntligen skakat av mig största delen av gravidfläsket och jag ler för att jag kan känna mig stark. Jag ler för att jag hinner tänka på viktiga saker i livet.

Jep, jag medger, sjukt att springa och le.

10. Loud

9. Red

Om jag e riktigt snäll kanske det ikväll blir ett glas rött...men bara om jag är snäll.

8. Window

Kvinnodagstankar

Förr tänkte jag inte så mycket på att mitt liv är väldigt orättvist och ojämlikt. För jag har det bra.
Ingen slår mig, ingen våldför sig på mig, jag får jobba och jag får göra som jag själv vill.
Jag får skriva mina tankar fritt och jag anses vara en fullvärdig medlem av vårt samhälle.
Jag har fått välja och vraka i studiehavet. Jag fick sitta i samma klass som pojkarna. Det var ingen skillnad.
Jag får rösta, jag får vara med om att bestämma hur mina barn har det.

För mig är kvinnodagen en påminnelse om att alla inte har det lika bra som jag. Personligen känner jag att jag inte behöver den här dagen. Om ni förstår. Jag känner mig inte orättvist behandlad. Och jag behöver inget kalas för att det är kvinnodag. Jag vill bara att alla ska få ha samma rättigheter som jag.
Mitt hjärta blöder för dem som inte har allt det jag just räknade upp.

Amnesty om kvinnors mänskliga rättigheter
En hemlös kvinna berättar (youtube)

7. something I wore

Detta mycket snygga och trendiga plagg hade jag på mig ikväll.

Jag skäms

Idag skäms jag. Jag åt inte upp min lunch. Jag slängde bort mat. Det hör inte till min stil. Orsaken att jag slängde bort maten är något jag skäms ännu mer för. Den var inte god. Min soppa smakade illa och dessutom var den underlig konsistens.

Jag funderar hur jag ska gottgöra det här.

Mina barn äter inte alltid upp allt jag serverar. Det känns i min värld inte lika farligt. Men att jag, en vuxen människa...

Ånger!

Min spårvagnsresa

Jag hade på nåt vis en lustig spårvagnsresa. Eller lustig är kanske att ta i lite. Men det hände små saker som fick mig på gott humör, eller som stal min uppmärksamhet.

Det första som fick mig att småle, eller nästan skratta, var två äldre herremän. De satte sig väldigt nära mig så jag såg dem hela tiden. Den ena, den äldre av dem, hade en hörapparat, och jag tänkte mig att det kanske var därför han pratade högt. Den andra pratade tyst. Det som fick mig att skratta var att jag genast kunde ha sagt då de kom in att de måste vara svenskspråkiga. Och visst var de det. När han, den äldre, vände sig om då de stigit på och sade till sin vän: Det är nog förbajjat kallt där ute, höll jag på att dö av skratt.

Jag satt o smakade på ordet förbajjat. Alltså vad är det för ett ord egentligen? Det är nog inte någon annan i den här världen som använder det ordet än ett par herremän, av finlandssvenskt murbruk.

Det andra som hände var att bredvid mig satte sig en yngre kille, kanske i min ålder. Han var väldigt rastlös. Han flyttade sina saker från ett ställe till ett annat. Han hade också världens längsta ben, så han satt lite besvärligt i spåran, längst fram på de där platserna för 3. Han bestämde sig plötsligt för att ta av sig sin ena sko och vädra foten. Det var lite lustigt, och det tyckte sannerligen de finlandssvenska herremännen också var mycket lustigt.

De "viskade" till varann: Se han tar av sig skon...hohhohoooo (det ska föreställa ett gubbigt skratt)!

Såna saker hände idag. För övrigt var det också en lyckad dag.

6. 5 PM

Missade 17.00 med 5 minuter.

Bra, bättre, fetasallad!

Såhär tänker jag:

Om jag blev tvungen att välja en enda maträtt. En enda, tills jag dör. Då skulle det vara just det jag stoppade i mig för en stund sedan. Jag bjuder på en bild också.

Härlig grönsallad, rucola är ett måste. Tomater, jag väntar på solen och sommaren då jag får de härligaste körsbärstomaterna på Ekenäs torg. Gurka. Lök. Oliver. Och FETA!

Jag är kräsen när det gäller feta. Jag kompromissar aldrig, jag vill inte ha något som inte heter feta. Så har jag lagt till det jag inte kan leva utan: avocado!

En viktig ingrediens för att det ska bli så gott som jag vill att det ska vara är förstås en riktigt god vinaigrette. Man kan variera, men man kan inte skippa den.

Jag tror att jag måste kalla mig för en salladssnobb. Om sallad är det enda man äter, då ska den vara precis rätt.

Springtankar

Det är ju helt ljuvligt väder idag. Alltid har jag ändå något litet förbättringsförslag. Idag var mitt förslag att det kunde ju faktiskt vara till exempel +3 grader i stället för -3. Det sku liksom droppa sådär i knutarna, sådär som jag gillar.

Jag var i alla fall ute och springa idag och det som jag redan i ett tidigare inlägg konstaterade var att det som är en av grejerna för mig med att springa är att jag hinner tänka. Jag hinner tänka så mycket mer än jag hinner någon annan stund.

Idag tänkte jag på ett inlägg i någon blogg (minns inte vems eller när jag läst det men uppenbarligen har det gjort intryck på mig) eller kanske det var någons status på facebook. Nåja, det spelar inte någon roll för det var redan en tid sedan. Det handlade i korthet om att hen (märker ni, använder nu det svenska neutrala fina ordet) som skrev undrade över människor som sportar och alltid måste nämna om det antingen på fejan eller i sin blogg. Jag hör kanske just till dem som sportar med att med jämna mellanrum berätta om min sportighet. Hen undrade i alla fall om de människor som hela tiden måste nämna om sin sport är människor som inte haft för vana att sporta och nu vill berätta för hela världen om sin förändring? Eller varför gör de det? Det tyckte i alla fall hen var lite konstigt.

Jag har lite funderat kring det här och jag tycker kanske inte det är så konstigt att man vill berätta om man väl gått in för att finnas ute i de sociala medierna som privat person. Jag tänker till exempel på en springtur. Den kan vara väldigt olika från gång till gång. Eller om du till exempel sysslar med yoga så kan det hända att du en dag uppnår något som du kämpat för redan en längre tid. Eller en stavpromenad...du kan ju möta något lustigt fenomen på din tur som du gärna skulle vilja berätta om för någon. Jag tror också att jag kan få den uppmuntran jag kanske behöver genom att berätta. Eller så kan jag få tips av andra som sysslar med samma grej. Är det inte lite samma sak som att berätta att nu har jag läst en bok. Då blir alla glada som inte läst den och vill veta lite mer. Eller de andra som också läst den känner samhörighet? Eller gäller det bara sport, är det att skryta? Jag blir i alla fall glad då jag läser att någon varit ute i ruskigt väder och rört på sig. Sunt liv liksom, och hoppas mina vänner mår bra.

Jag märkte när jag tänkte på det här blev jag lite irriterad. Kanske någon sportar och tycker att det var inget märkligt med det. Då behöver man ju absolut inte nämna om det. Någon annan upplever sporten och sina framsteg som något stort, värt att berätta. Når något mål som den varit ute efter länge.

Dessutom tycker jag det är konstigare att berätta om att man har diskat eller tvättat kläder, för det gör väl nästan alla? Fast kanske man bara behöver uppmärksamhet och uppmuntran. Själv skryter jag nog glatt varje gång jag städat :). Det gör jag enbart för att få sympatipoäng. Bara så ni vet.

Jag tror jag kommer att återkomma till det här. Har ännu en liten fundersam rynka i pannan.

Och det blev dubbelrynka i pannan för det här blev lite långt...

5. A smile

Gastone

På lördagen hade jag lyckan att igen få besöka en av mina absoluta favoritrestauranger, Gastone.

Vi har med jämna mellanrum i livet brukat gå till Gastone när vi vill ha något jättegott. Och jättegott är vad man får, om man gillar italiensk mat. Och det gör i alla fall jag. Och ja, om man gillar gott vin som passar på pricken till maten kan man helt klart lita på personalen där. De vet vad de sysslar med.

Vi råkade få gå på restaurang i riktigt extragott vuxensällskap. Jag kan bara inte annat än rekommendera stället.

Crema brulé. Jag kunde inte motstå den, trots att det var meningen att jag inte skulle äta socker.

4. Bedside

3. My neighbourhood

Go expo

Jag som inte gillar mässor har idag varit på mässcentret på Go expo. Ännu mindre gillar jag att gå på mässa med mina stackars barn. Jag vet inte varför det känns otroligt fräckt att de ska vara tvungna att utstå det jag nästan inte själv kan utstå.

Det fanns ändå en orsak att släpa dem dit. Vi skulle prova vilken storlek cykeln ska vara nuförtiden. Spännande. Vi hittade en fin cykel och den fick vi till ett bra pris. Hurra. Så nu väntar vi bara på våren. Det var en födelsedagspresent som kallas duga.

Varför skulle jag själv släpa mig dit? Orsaken heter Pelago, och jag lever i hopp om att få en ny cykel till i vår. En cykel jag kan njuta av resten av mitt liv. Vi får se. Jag provkörde den, och den var för fin.

Och så har jag uppdaterat min cykelhjälm. Min gamla cykelhjälm är från år 1996. Den är nästan antik.

Dag 2: Fruit

Lista

Idag hann jag fundera en del grejer. Det är kanske det jag gillar mest med att springa. Jag hinner tänka. Och det är näst vänner, familj och annat viktigt, det viktigaste :).

Jag tänkte på listor. När jag var ganska liten, lågstadieliten, skrev jag kärlekslistor. Vilken pojke som stod högst på listan. Och listorna varierade från dag till dag. Ja ja vet inte, listorna varierade också beroende på vem som fick se dem.

När jag idag funderade tänkte jag på en kärlekslista. Och jag insåg dilemmat och förstod mig själv som liten. Jag stod nämligen i samma situation. Vem ska få rätten att vara etta? Är det mina barn? Är det min man? Är det min mamma? Min syster och/eller bror? Är det mina kära vänner?

Vad är det som gör att någon får plats nummer ett? Är det den person jag kunde gå genom eld och vatten för? Den som jag försvarar i vått och torrt? Skulle inte jag vara beredd att göra det för alla som berört mig i livet?

Jag insåg att en kärlekslista inte blir aktuell. Jag vill ju nämligen att alla som betyder mycket för mig ska få finnas som nummer ett i mitt liv. Ändå tror jag att många mammor/äkta och oäkta hälfter/barn/syskon kanske kan känna att nog är det mitt barn som är nummer 1. Eller min älskade man. Eller min syster som stått som en stöttepelare bredvid mig hela mitt liv, eller min bror som varit den hyggligaste människan som förtjänar plats nummer ett. Men inte behöver det ju vara så, för någon kan den där ena vännen som lotsat dig genom hela livet vara den klara ettan!

Samtidigt blir jag ju så glad att jag inte behöver skriva en kärlekslista. Jag får acceptera att ni alla har en välförtjänt första plats i mitt hjärta och mitt liv. Och jag får tycka om er alla massor och på olika sätt.

Kärlek is in the air!

Luuserilenkki

Intoa puhkuen lähdin tänään juoksemaan tuohon hieman epäilyttävään ilmastoon.

Ja voihan rähmä mikä luuserilenkki! Ei ole mahdollista eikä todellista! Miten joskus jokainen ylämäki tuntuu Mount Everestiltä? Miten jokainen lumipenkka tuntuu liimalta jalkojen alla? Ja miten tuo into lähtee nopeasti karkaamaan, ja koko lenkki tuntuu yhtäkkiä ihan pakkopullalta?

Onnellinen loppu tässäkin tarinassa on. Sillä lenkin jälkeen oli ihanaa venytellä pohkeita hyvän musiikin tahtiin. Ja onhan se fiilis sitten ihan voittajan vaikka lenkki oli ihan luuseri.

Näin tänään.

Ja korkkasin sitten ajatus-blogin myös suomeksi. Tämä on luultavasti poikkeus joka vahvistaa säännön. Eli ruotsiksi kirjoitettu teksti luistaa paremmin.

Mat utan pengar

Idag hände det som jag alltid vetat att kan hända mig.

Jag rusade efter jobbet till butiken. Funderade vad jag ska köpa som jag kan laga snabbt åt oss när vi är vrålhungriga o trötta efter jobb och dagis. Jag rafsade ihop lite rödbeta, rucola och feta. Det blir eventuellt en av mina favoriter.

Så står jag där vid kassan och kassadamen som redan känner igen mig och nästan ler säger vad det kostar. Jag drar fram min plånbok. Och i samma stund fattar jag att jag inte har ett öre kontanter i den jäkla plånboken. Jag har flyttat över mitt körkort och mitt bankkort i en annan lite mindre plånbok. Och den ligger hemma på en hylla.

Jag har alltid tänkt att det här kommer att hända mig. En dag. Och den dagen var idag.

Nu vill ni förstås veta hur den här lilla historien slutade. Sprang jag hem, föll jag ner på marken o började gråta eller...?

Såhär gick det:

Jag blev svettig av situationen. Jag kan inte alls ta sånt här. Jag klarar inte av att vara så slarvig, fast jag vet att jag är det.

Bland alla mina onödiga bonuskort hittade jag en räddare i nöden. Ett litet stockmann kort. Det kunde jag betala med fast jag ingen kod kunde men jag hade mitt gamla Fpa-kort med bild. Och den snälla alepa-damen var inte alls arg på mig.

Pust.

Jag trodde min sista stund var kommen. Så känslig är jag.

Utmaningen

Idag antog jag alltså utmaningen med en bild om dagen som jag nämnde i mitt tidigare inlägg. Det är alltså frågan om detta.

Min första bild är helt botten. Men det är bra att börja med en dålig så kan man bli bättre.

1. Up

Jungfru President

Jaha. Så har vi en ny president i landet. Va kan man säga om det? Känner mig osäker inför framtiden. Är inte säker att han fokuserar på just de saker som för mig skapar en inre frid. Men låt mig tänka i positiva banor. Han är säkert ambitiös och ordentlig och noggrann. Man är väl ändå inte jungfru i onödan, eller...? Det måste ju vara till någon nytta. Och kanske en liten tröst, han kanske inte får styra o ställa precis som han vill.

Att grattis bara Herr President. Tarja var helt cool. Hoppas du får också mig att tycka du e helt cool.