Kalender! December!

Nu är fasters kalendrar upphängda och väntar på barnen som kommer att bli så glada.

Jag har varit med om detta projekt. Förra året fick jag ihop kalendrar åt ett par andra barn. I år blev det inte. Allt klarar man inte. Men det blev alltså två, i samarbete.

Jag tänker bara: tänk om jag sku ha en sån jag med. Och tänk om någon lagt ner så mycket tanke på mig. Jag njuter via mina barn.

Lucia-minnen

Igår letade jag överallt efter luciakronor. Det var inte alls så enkelt som jag trott. Var övertygad om att Clas Ohlson sku ha av dem, men jag misstog mig. Till slut gick jag till Stockmann. Det lyckades.

När jag var liten var jag väldigt förtjust i lucia. Jag lekte lucia hela december. Jag drömde om att en dag få vara lucia. När jag var i dagis fick jag vara lucia trots att jag var knubbig, brunhårig och dessutom var mitt hår kort. Min vän som var som gjord för luciauppdraget, söt som bara vad med långt ljust hår, blev ändå inte vald till uppdraget. Ibland tänker jag på mina dagistanter, med tacksamhet.

Länge länge önskade jag att jag skulle få vara lucia igen. Jag skulle säkert ha bett någon skicka in min bild till luciajuryn om jag kunnat sjunga. Finlands lucia...

Jag tog fram vår luciakrona i plast hemma och lyssnade på luciasånger. Andra barn var förtjusta i Miss Finland, andra i prinsessor. Min grej var definitivt lucia.

Orsaken att jag köpte luciakronor igår är inte den att jag tänker vara lucia hemma. Eller att jag fortfarande drömmer om en karriär som lucia. Orsaken att jag har kronorna är att jag ska ta en bild. Den publiceras senare.

Behöver ännu ett par röda satinband. Och två vita dräkter.
Återkommer till detta :).

Snö på gården

Sitter inne och glor ut. Snö. Jag har saknat dig.

Vårt husbolag har ingen gårdskarl men en firma som ska sköta om gården. Dem kan man inte skryta med. Men tack och lov har vi en herr T, som skottar snö.

Han är redan ute. Jag tror alla i huset är fruktansvärt tacksamma för hans insats.

Kalender full med omtanke

Idag kom Noa hem med en julkalender han gjort själv åt sin lillebror. Den är så fin. O oj så vi e nyfikna på bilderna i luckorna.




Samtidigt funderade Noa,
- Får vi månne julkalender av faster Tipi i år?
- Det vet jag inte, sa jag.
- Jag hoppas verkligen, sa Noa.

Faster Tipis kalender har varit en hit varje år. Vi får allt se hur det går i år. Om det blir kalender uppenbarar den sig natten mot lördag.

SPÄNNANDE!

Kamp mot tröttheten

Som ni redan läst för jag en kamp mot tröttheten. Förutom dagsljuslampan matar jag i mig själv och resten av familjen bärsmoothie med jämna mellanrum. Har märkt att det är det enklaste att sörpla i sig när det är motigt på morgonen.

Jag tror på jordgubbar, blåbär, vinbär, hallon, lingon och havtorn. Mums.

Tomtelandskap i kvällen

Igår var jag på en kort promenad på kvällen. Hade suttit hemma hela dagen, så gott som. Jag kände mig lite trött och nedslagen så mitt innerliv. Men då dök det upp ett litet jultomtelandskap i någons fönster. Jag blev genast gladare och tog en bild. För det såg så fint ut.

Prickar i parti och minut

Prickar i mängder kan man gott säga att vi har i vårt hushåll. Undrar hur många de ännu blir till imorgon?

Det kliar och kliar. Och det värsta tror jag är att ha prickar på ögonlocket mellan fransarna.

Jag sku så gärna veta vad de här prickarna heter, heter de vattkoppor eller entero? Så mycket lättare att förhållasig om man vet, liksom.

Sköna lördag

Skön lördag. Dagen började med öppet hus i skolan och duktigaste Noa som jobbar fint i skolan och dessutom stiger upp på scenen och pratar i mikrofon inför alla elever, lärare och föräldrar.

Godisdag & filmer, allt i parti och minut. Tyvärr med en prickig liten. Det var det enda minuset.

Dagssömn på soffan.

Två filurer i lustiga kläder som i spänning väntade på kvällens gäster. Och ja, gäster. Hamburgare och glass.

Roligt prat i kvällens mörker.
Lyckat på alla vis!

Och här, kvällens filurer!

Du stjärna över munksnäs...

...o låt ditt milda ljus, få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus.

Lite julstämning åt alla.

En tankeställare

Ja efter mitt gnäll om att jag inte hittade en parkeringsplats blev jag igen påmind om hur liten jag själv kan vara. Hur mycket sur och arg man kan vara på små saker som egentligen borde behandlas på två sekunder i hjärnan.

Jag fick mig en tankeställare och kom igen ihåg vad som är verkliga orsaker att bli arg. Verkliga orsaker att morra och fräsa. Blev påmind om att det finns barn i världen som är oskyldiga och fina och ändå blir illa behandlade antingen i sitt hem eller av sina så kallade kamrater i skolan. Det är något jag vill morra om på riktigt.

Mobbning, det är bara något jag inte står ut med. Orätt och orättvist och oerhört svårt.

Så bästa snälla läsare, jag ångrar lite min hungersaggression om bilparkeringen och grymtar till om mobbning istället.

Tillbaka och på bättre humör

Bara så ni vet, såg jag ut genom fönstret och en plats har blivit ledig på gatan.
Dessutom åt jag det godaste brödet: Kanniston ruisleipä. Blev betydligt gladare.

Nu hoppar jag ner till gården, glad som en lärka och parkerar bilen där den får stå. Och naturligtvis så att den upptar åtminstone tre platser.

Hämnden är ljuv.

Ibland behöver man gnälla

Ibland behöver man gnälla trots att det skulle handla om ett värre i-landsproblem. Man bara vill gnälla. Och idag tänker jag gnälla för jag blev så sur. Jag vet att det beror på att jag inte ännu heller fått i mig lunchen o då brukar jag ha en benägenhet att blir surare än nödvändigt. Är det inte lite komiskt att vi är såna små djur i alla fall, som reagerar så starkt om vi inte fått i oss maten?

Nåja till saken, jag säger det jag tänkte:

• Äger du en jävla bil, lär dig köra.
• Äger du en jävla stor bil, lär dig måtten på den.
• Äger du en jävla bil, lär dig parkera. Lär dig hur stor din bil är. Om du inte lärt dig och parkeringen sket sig, korrigera nu för sjutton din parkering när du stiger ut o märker att du står på två platser på en gata som är proppfull med bilar.
• Om du inte har kontroll över din stora bil, skaffa en mindre som du kan hantera eller sälj hela skrotet!
• Om du inte lärt dig dessa grejer ska du inte ha en bil. Ta en taxi, åk buss eller spring. Det spelar ingen roll!
• Om du ändå vill ha en bil, ta några extralektioner i parkering. 

Nu står min bil på gården där den inte får stå för att jag åkte 4 varv runt kvarteret, såg när en tönt parkerade på två platser så jag inte fick nån plats och såg ett par ställen där man kunde ha justerat bilen så ett par andra bilar skulle ha fått plats.

I-landsproblem i högsta grad. Och det är inte första gången jag blir så här uppretad. Alldeles i onödan. Ingen dog och ingen skadade sig. Bara klick sa det i min hjärna.
Nu går jag o äter gott bröd. Återkommer när jag är gladare.
Murr.

Är det en komplimang?

Barnet konstaterar när han äter maten jag tillrett:

- det här smakar nästan som pestogratinerad fisk i skolan!

Är det en komplimang? Att ha kunnat tillreda lika gott som i skolan? Jag är lätt misstänksam och lite skeptisk och kanske förbryllad.

(Och till kännedom, han ville ha mer!)

Ljuset idag

Idag har jag ljusbadat nästan hela dagen. Jag installerade min dagsljuslampa på jobbet och den fick lysa mig i nyllet hela dagen.

När jag kom hem hade Noa tänt dagsljuslampan, så den bländade mig nästan. Men sitter bredvid lampan o tänker, kanske jag blir en helt ny människa den här vintern.

Och ifall jag inte blir piggare njuter jag ändå av att jag tycker att lampan är så fin :). Det är redan en orsak att piggna till.

(Och ja, jag medger, det här tjatet om ljuset och lampor som jag sysslar med är lite tråkigt. Lovar att hitta på nya ämnen!)

Handlingens kvinna

Ibland överraskas jag av att vara aktiv och göra slag i saker. En riktig handlingens kvinna. Idag tänkte jag hela dagen igen på dagsljuslampa och kollade med den lampansvarige i vårt hem vilken han accepterar, vilken duger. Han gav grönt ljus för ett par olika och jag bestämde att nu ska det ordnas med belysning. Så blev det.

Idag flyttade Eero Aarnios Origo-lampa in i vårt vardagsrum. Nu glor jag mig fördärvad. Dessutom skaffade jag en lampa till mitt arbetsrum. Dagsljusterapi. Slut på mörkertröttheten. Stop och slut säger jag.

Funderar ännu på en till att placera bredvid en annan soffa i vårt hem. Men jag funderar nu ännu.

Detta mörker

Det enda jag tänker på är en överlevnadsstrategi. Måste överleva detta mörker. Det blir bara mer markant år för år att jag inte är gjord alls för det här. Trött är jag oberoende av årstiden. Men november till februari är ändå svårast.

Funderar på de där öronpluggarna som ska tillföra hjärnan ljus. Månne de funkar? Det sku vara roligt att veta. Det sku vara ett enkelt sätt att bota den påfallande orkeslösheten.

Mest tror jag ändå att gå lägga sig i tid sku ge lite effekt i kombination med en dagsljuslampa. Tänker att också en sådan lampa är en liten satsning. Samtidigt som jag sitter timme ut och in vid datorn på jobbet kunde en lampa lysa på mig. En annan kunde lysa på oss alla här hemma.

Dessa hittade jag på nätet. Gör nog slag i saken snart, innan jag bara snubblar in i ett ännu större dvaltillstånd.






Och förlåt alla ni som skrapar bilar och hatar snö. Jag LÄNGTAR efter den vita massan som lockar mig att gå ut på kvällarna. Jag längtar...

Present

Oj så jag blir glad av en present. Fast jag en gång skrev att jag tycker mer om att ge presenter än få presenter. Jag ljög litegrann då. Båda är roligt. Men på olika sätt.
Idag fick jag en present och jag tyckte om den. Av en vän som är expert på att ge mig nya dofter. Och strumpor. Hur visste hon att jag behövde nya strumpor? Nya fina och långa strumpor.
Glad. Det är jag.
Imorgon doftar jag nytt.
Tack tack tack.

Spårvagnsmummel

I spårvagnen idag sitter en kanske 20-årig kille framför mig. Han tittar till höger och vänster och skakar med benen och mumlar nåt emellanåt. Inget tydligt, bara mummel.

Ibland snurrar en massa tankar i mitt huvud och efter en spåraresa kan jag fundera: sade jag månne något högt? Undrar om killen egentligen trodde att han bara funderade eller var det meningen att bli mummel?

Det får jag inte veta. Tyvärr.

Ät din pizza själv!

Igår åt jag pizza själv (själv som i ensam. När man vill undvika att skriva ensam liksom, ni vet). Jag hade oxå fixat ihop pizzan helt själv.

Själv hade jag kommit på idén att ha ananas, kyckling och ost i parti och minut på den. Kyckling och ananas råkar vara mitt ena barns favorit. Försökte samla pluspoäng när de kom hem från utfärden med momi och moffa.

Pluspoäng blev det inte. Det blev besvikelse och "du får äta din pizza själv". Oj så synd om mig. Och jag tänkte: vilken tur att jag klämde dit lite auraost också för att tillfredsställa lilla mig.

Så den fick jag äta själv! Men den var god.



Idag fick de ändå äta av den för en hel plåt lyckas inte ens jag stoppa i mig.

En ensam Bollywood-kväll

Ikväll firade jag ensamBollywoodkväll. Kvällen var lång som ett nödår för filmen jag längtat att få se igen är lång som ett nödår. Men varje gång jag ser den blir jag på gott humör. Det är något så speciellt med Bollywood.

Jag kan gott rekommendera:
Kabhie Khushi Kabhie Gham.



Det här var min första riktiga och äkta kontakt med Bollywood. Sedan har jag sett några till. Men den här tar priset, den är bara bäst, trots längden. Som ett nödår :).

10 kg ris

Idag gjorde vi en utfärd till östra centrum. Det blir väldigt sällan för mig att besöka Itis, som det väl heter nuförtiden. Vi hade ett litet ärende ditåt och vi tittade in i en orientalisk butik på vägen.

Jag köpte ris. Jag köpte tio kilogram ris. Det känns helt absurt. Det var bara så lockande. Och dessutom köpte jag ju inte alls de största påsarna, eller säckar ska man väl kalla dem. Den största jag såg var 20 kg. Jag lämnade den åt någon annan.

Idag kunde jag ha haft öppet hus och ha en liten pop up krog hemma hos oss. Det var ju restaurangdag. Då hade jag ju haft nåt att bjuda på. Det kunde ha blivit en god svamprisotto, eller inte vet jag hur god den hade varit, men en risotto i alla fall.

Kanske nästa gång.

Fiffel i kanten

Den här sjukveckan hemma har fyllts av mycket tv. Alltför mycket tv. Men till min stora glädje har vi också ritat och målat.

Jag ÄLSKAR att klottra på papper. Om jag skriver en butikslista fylls den snabbt av smått klotter i kanten. Det kallas fiffel hemma hos oss. När jag skriver o klottrar brukar Noa fråga: Vad fifflar du? Fiffel är grejt.

När pojkarna målar sitter jag ofta ner o tittar på. Ibland tar jag också en pensel. Ibland rullar vi ett jättepapper på golvet och ritar tillsammans. Det blir fina konstverk.

Jag är slarvig och har blivit på en 12-årings nivå när det gäller att rita och måla. Tänker att det kunde vara roligt att gå en kurs, jobba lite mer. Men samtidigt tror jag att jag inte har kapacitet. Mina idéer föds på två sekunder, målas på en halv minut. De är bara fiffel.

Fick ett tips om en fin app för ipaddan (Paper, heter den väl). Laddade ner den o köpte lite tillbehör. Det är färger, pensel och olika pennor och anteckningsblock. Saknar mina Drawsome spelkompisar. Nu får jag rita och måla för mig själv. Här ett litet smakprov.

Kakan - inte precis Strömsö

Idag bakade jag en kaka. Tyckte att han som lidit med underligt virus eller vattkoppor var värd lite favoritkaka.

Det gick inte helt som väntat. När kakan var färdiggräddad skulle jag bara flytta den till bordet... Men det finns golv mellan spis och bord.



Så kan det gå.

Överraskningarnas tid är inte över: Persilja

Idag har jag verkligen gjort något som aldrig förr skett i mitt liv. Det har att göra med persilja. Ni kommer att bli förvånade.

Jag är den enda i min familj som uppskattar persilja. Det är en liten skruttig ört som representerar 80-tal för mig. Jag känner faktiskt få som uppskattar persilja. Det är inte så att jag sku tugga persilja varje dag. Eller att jag sku få grymma habegär, nu måste jag få persilja. Nej, det är så att jag tycker att persiljan ser fin ut i korvsoppan eller köttsoppan (dessa härliga 80-talsrätter). När jag kokar soppa så har jag ofta glömt att köpa persilja och soppan blir uppäten utan persilja också. Jag bara saknar det gröna där på.

Det som också sker ofta när det är korvsoppsdags hos oss, det är att om jag mot förmodan kommit ihåg att köpa persilja använder jag högst 7 % av den och resten blir i kylskåpet. Sedan hittar jag persiljan en månad senare och den ser sårad ut och känns lös och fuktig. Då hamnar den bland bioskräpen.

Så idag, när jag tänkte på min persilja som imorgon ska hamna i en soppa, åtgärdade jag den, första gången i livet. Jag klippte den och lade den i en liten påse. Och påsen (nu är det dags för trumpinnarna) hamnade i frysen. Nu har jag djupfryst persilja för de 10 nästa sopporna. TJOHOO för mig som gjorde något så spännande idag.







(Och ja, för er som undrar hur det blir såhär grymt spännande hos mig, ni ska veta att jag är hemma med ett sjukt barn, då blir man innnovativ och nytänkande och gör revolutionerande saker, som att frysa ner persilja.)

Afrikan tähti saa uuden nimen

Tämän pelin nimi lukee selkeästi pelin kannessa. Pelin nimi on Afrikan tähti. Niinhän sinä luulet, sanon minä. Koska niin minäkin luulin kunnes seurasin isän ja pojan peliä tänään. Pelattiin isänpäivän kunniaksi.

Peli loppui pojan häviöön. Poika kysyi isältä:
Voitinko minä? Ja isä vastasi siihen että isä voitti.
Silloin poika poistui pelikentältä suu mutrulla ja alahuuli vävisten. Hän sanoi kiukkuisella äänellä:
Tämän pelin nimi on muuten kakkapeli.

Pitääkin askarrella uudet kannet peliin jossa lukee pelin nimi selvästi seuraavia iloisia pelihetkiä varten.

Tack och lov finns höjdpunkterna

Det här veckoslutet var kanske inte en höjdare. Inte riktigt på något sätt. Jag kände mig trött och trött och trött och också lätt sjuk. Efter att hela familjen minus en varit magsjuk och febersjuk så har ingen varit helt 100 % återställd. Veckoslutet gick lite i sådana tecken. Mörkertrötthet, skoltrötthet, dagiströtthet, jobbtrötthet, storebrorströtthet...alla former av trötthet har kastat sig över mitt hem.

Idag upptäckte vi som pricken på i:et (i ordet verkliga betydelse) prickar på ett barns rygg och ben och mage som bara väldigt mycket ser ut som vattkoppor. Vi har varit utsatta för vattkoppor x-antal gånger och aldrig fått dem, och nu, från absolut ingenstans ser prickarna ut som koppor. Imorgon ska de testas och så ser vi.

Det här var inte en höjdare att upptäcka. För mig ingen höjdare att meddela jobbet, igen, på söndag, att imorgon är jag inte där för ett barn är sjukt. Ingen höjdare alls.

Då i dessa gnälliga tider, då allt är lite tungt, lite svårt, lite mörkt och lite mollstämt, då uppskattar jag höjdarna. De riktigt små höjdarna som dyker upp nästan från ingenstans.
1. En höjdare var att jag lyckades koka ihop en riktigt god (sorry skrytet) pasta napolitana som alla åt av.
2. En annan höjdare var att det ringde på dörren på lördag och en liten favoritgranne stod där utanför och undrade om det smakar med nybakta havreflarn.
3. Den tredje höjdaren, en alldeles fantastisk farsdagsmåltid hos mamma och pappa, med det godaste köttet, de underbaraste ugnsrotfrukterna, en härlig sallad, och det som min mamma är världsetta på att tillreda: trattissås.

Det var inte bara mörkt det här veckoslutet, trots att jag nästan bara spontant till en början kom ihåg det trista.




Napolitanan som var riktigt god....faktiskt.


De utsökta havreflarnen. De tog slut rätt snabbt för havreflarn hör i min värld till adeln bland kexen.

Jag avskyr

Igår var jag snäll och beundrade. Idag AVSKYR jag. Jag avskyr tabeller.

Jag avskyr programmet excel, för jag vet att man kan göra en massa saker som jag inte kan.
Betydligt mer än excel avskyr jag ett webbuppdateringsverktyg som inte vill lyda mina koder. Inte vill sätta dit den färg jag vill och inte vill sätta en enda jäkla ram på en enda liten jäkla tabell.

Jag säger då det: Det sku ibland vara enklare att jobba med nåt konkret, något som man kan greppa med sina små fingrar och knyta ihop, limma ihop eller tejpa ihop.

Fy urk för tabeller!

Jag beundrar

Idag beundrar jag stort dagistanterna och dagisfarbröderna.

Jag beundrar mitt barns underbara dagistanter som åkte iväg i morgonrusningen med en massa små förväntansfulla barn i spårvagnen för att uppleva en konsert. De härliga underbara tanter var totalt lugna och glada. De tog emot barnen i den mörka morgonen och mötte deras förväntningar. Jag beundrar dem, tanterna. Stort.

Jag är tacksam att få ta emot ett glatt och ivrigt barn på eftermiddagen. Ett barn som berättar hur spännande färden var, med bilkrock och allt. Och den största bullen!

Länge leve vardagshjälten!

Heta människor

Mitt hem är fyllt av heta människor. De är så heta i pannan att man nästan kunde steka ett ägg på deras panna. Jag själv fryser. Då är det väl balans i samhället.

Jag hatar stort när folk är så heta. Jag hatar stort att ha kallt o knacka tänder. Jag gillar inte när saker inte blir som jag planerat. Jag ligger väl också hemma o snurrar i täcket imorgon. Snurrar i varmt o kallt.

Surt. Gnälligt. Så blir det ibland.