Mitt tänk skedde igen ute och på förmiddagen då jag joggade. Jag tänkte på mitt springande och hur mycket jag avskydde att springa långa sträckor förr i världen. Det fanns inget jag avskydde mer och det var mycket skeptiskt jag ställde frågan till dem som sysslade med spring:
Tycker du verkligen om att springa? Eller är det först efteråt det är roligt?
En del människor medgav att det var efteråt det kändes bra. Att själva springandet var lite tråkigt och den stora njutningen kom efteråt, hurra, jag gjorde det. Typ.
Andra påstod helt ärligt att det var härligt att springa. Att de njöt. Hela vägen. Alla gånger gick det kanske inte lika bra, men det var ändå en njutning.
Jag måste säga att jag är överraskad över att jag från att ha varit helt ointresserad av att springa och inte ens klarat av att göra det, nu blivit en människa som väntar på nästa springtur. Och som njuter för varje steg. Nåja, nu blev det redan lite överromantiskt. Men 8 gånger av 10 är det fantastiskt.
Det jag är mest förvånad över är att jag ler när jag springer. Ofta. Människor springer emot, de ser sura ut och jag tänker att de tänker på varje steg de tar. Eller så är de bara människor med ett surt neutralt ansikte. Men jag ler, och om någon möter min blick, märker jag att de vänder sig bort. Jag ler för att jag inte är andfådd, jag ler för den friska luften, jag ler för att jag efter många långa år äntligen skakat av mig största delen av gravidfläsket och jag ler för att jag kan känna mig stark. Jag ler för att jag hinner tänka på viktiga saker i livet.
Jep, jag medger, sjukt att springa och le.
2 kommentarer:
Att le och springa och inte vara anfådd är ju bara helt toppen. Det ska du vara glad över. Grattis!
Den dag jag hittar en sportgren som passar mig så bra att jag ler när jag gör den så tänker jag annonsera det för hela världen.
Det ska du göra, när den dagen kommer.
Tack du e snäll som förstår min tanke <3
Skicka en kommentar