Jag tänkte på listor. När jag var ganska liten, lågstadieliten, skrev jag kärlekslistor. Vilken pojke som stod högst på listan. Och listorna varierade från dag till dag. Ja ja vet inte, listorna varierade också beroende på vem som fick se dem.
När jag idag funderade tänkte jag på en kärlekslista. Och jag insåg dilemmat och förstod mig själv som liten. Jag stod nämligen i samma situation. Vem ska få rätten att vara etta? Är det mina barn? Är det min man? Är det min mamma? Min syster och/eller bror? Är det mina kära vänner?
Vad är det som gör att någon får plats nummer ett? Är det den person jag kunde gå genom eld och vatten för? Den som jag försvarar i vått och torrt? Skulle inte jag vara beredd att göra det för alla som berört mig i livet?
Jag insåg att en kärlekslista inte blir aktuell. Jag vill ju nämligen att alla som betyder mycket för mig ska få finnas som nummer ett i mitt liv. Ändå tror jag att många mammor/äkta och oäkta hälfter/barn/syskon kanske kan känna att nog är det mitt barn som är nummer 1. Eller min älskade man. Eller min syster som stått som en stöttepelare bredvid mig hela mitt liv, eller min bror som varit den hyggligaste människan som förtjänar plats nummer ett. Men inte behöver det ju vara så, för någon kan den där ena vännen som lotsat dig genom hela livet vara den klara ettan!
Samtidigt blir jag ju så glad att jag inte behöver skriva en kärlekslista. Jag får acceptera att ni alla har en välförtjänt första plats i mitt hjärta och mitt liv. Och jag får tycka om er alla massor och på olika sätt.
Kärlek is in the air!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar