Det första som fick mig att småle, eller nästan skratta, var två äldre herremän. De satte sig väldigt nära mig så jag såg dem hela tiden. Den ena, den äldre av dem, hade en hörapparat, och jag tänkte mig att det kanske var därför han pratade högt. Den andra pratade tyst. Det som fick mig att skratta var att jag genast kunde ha sagt då de kom in att de måste vara svenskspråkiga. Och visst var de det. När han, den äldre, vände sig om då de stigit på och sade till sin vän: Det är nog förbajjat kallt där ute, höll jag på att dö av skratt.
Jag satt o smakade på ordet förbajjat. Alltså vad är det för ett ord egentligen? Det är nog inte någon annan i den här världen som använder det ordet än ett par herremän, av finlandssvenskt murbruk.
Det andra som hände var att bredvid mig satte sig en yngre kille, kanske i min ålder. Han var väldigt rastlös. Han flyttade sina saker från ett ställe till ett annat. Han hade också världens längsta ben, så han satt lite besvärligt i spåran, längst fram på de där platserna för 3. Han bestämde sig plötsligt för att ta av sig sin ena sko och vädra foten. Det var lite lustigt, och det tyckte sannerligen de finlandssvenska herremännen också var mycket lustigt.
De "viskade" till varann: Se han tar av sig skon...hohhohoooo (det ska föreställa ett gubbigt skratt)!
Såna saker hände idag. För övrigt var det också en lyckad dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar