Om att sova

Det är så viktigt att få sova. Och samtidigt är det så viktigt att få vaka. Att få ha sin egen stund på kvällen liksom. Känner ni till dilemmat?

Småbarn och sova, det är kanske det mest omtalade dilemmat. Man får aldrig sova. Och plötsligt har man monopol på att få kalla sig tröttast i världen. När det kommer ett litet barn i ens liv och man inte längre får bestämma över sitt sovande. Det är ganska kämpigt. I något skede av småbabytiden uppnår man ett aldrig förr upplevt tillstånd.

Ja, eller alla gör det inte. Alla upplever det inte så häftigt. Men de som gör det, de ser nog till att hela resten av världen vet hur tungt det är. För man tror nästan man håller på dö. Det enda i världen man tänker på är när man ska få sova nästa gång.

Och så är det inte enbart det där med att få sova som man tävlar om. Det andra man debatterar häftigt är HUR man ska sova. En del anser att barn ska få sova i sängen med sina föräldrar tills det är 6 mån, 1 år, 2 år, 7 år....? Andra anser att barn direkt ska ligga i sin egen säng och inte äntra föräldrarnas sängkammare.

Det finns saker jag inte fattar. Det är liksom det att varför måste man alls debattera det här? Alla får väl göra som de vill. Om något barn vill sova med sina föräldrar och föräldrarna mår bra av det, go for it. Om ett barn inte mer vill sova med sina föräldrar, låt det sova i sin egen säng. Och ifall föräldrarna inte mår bra av att ha sina barn sovande i sin säng, då måste också det problemet åtgärdas. Låt människor göra som de vill.

Men det var egentligen inte alls det här allt jag sku skiva om, utan det jag sku skriva om var att i morse klockan 6 tassade en liten in till mitt rum o kröp in under mitt täcke. Jag var ganska trött och sur och mumlade att det ännu är natt. Det här händer ibland och oftast brukar han inte somna, utan det blir tidig väckning för mig. Men den här morgonen, kanske berodde det på stegringen, somnade han. Tätt ihopkrupen mot mig.

Jag tror det var den lyckligaste stunden i mitt liv på länge. Det är magiskt att få ha ett litet värmebatteri bredvid sig och att själv slumra in.

Jag borde verkligen förstå att njuta, för snart är barnen stora och så är det förbi med tätt ihopkrupna, nattdoftande, nattvarma småttingar med klibbiga mjuka fötter.