Följa barn till ett äventyr

Idag har jag fått följa min yngre son till ett äventyr. Han har i två veckor stannat grannar och bekanta och berättat att HAN ska ensam få åka till Åland. Där finns 3 katter: en tigerkatt, två vanliga katter och två hästar: en flickhäst och en pojkhäst. HAN ska flyga. HAN ska åka blå paketbil. HAN har varit den stoltaste av treåringar.

Idag började äventyret. Resan.

Där stod han, bredvid sin momi, höll henne i handen. Och jag tittade på när moffa checkade in. Och sedan var det bamsekram och ha en rolig resa. Hälsa moster! Krama katterna och hästarna från mamma. Och när vi ses får du berätta allt.

Så gick han. Med Bamse-ryggsäcken på ryggen. Mot security checken.

Jag är så lycklig för hans del. Han får njuta av sina morföräldrar helt i fred. Han får njuta av sina gudföräldrar helt i fred. Alla koncentrerar sig enbart på honom. Jag är så lycklig för att han får umgås med såna härliga vuxna människor. Människor han får bilda sig en helt egen uppfattning om. Vad kunde vara bättre än det?

Och jag själv, njuter av att få umgås till fullo av den andra. Vi får ha honom helt för oss själva.

Idag blir det pizza och film: Kalle och chokladfabriken. Film som lillebror inte skulle vilja se.

Man ska njuta av dessa stunder. Ändå saknar jag den lilla, en aning. Hans närvaro är intensiv och nu är det ganska tyst.