I morse när jag körde genom ett svalt och lite fuktigt Helsingfors märkte jag att jag är en stor vän av rutiner. Allt hade fallit på plats. Igår gjorde jag lite annorlunda är normalt och jag var genast i obalans. Allt vara i obalans.Igår åkte jag till jobbet ett par timmar senare. Jag cyklade hem ett par timmar senare. Jag hämtade inte barnen på dagis (vilket i och för sig var en helt positiv avvikelse från den så högt älskade vardagsrutinen). Alla de här små obetydliga tingen gjorde att jag blev i obalans.
Idag åkte jag iväg kl. 6.25 på min cykel. Andades och såg de människor på vägen jag är van vid. Det där ena paret som stavgår från Kajsaniemi mot fågelsången. Den där ena pojken med sin pappa, hand i hand i Lillhoplax. De där några hurtiga bullarna som springer huvudlöst runt Tölöviken (jag vet inte om de springer huvudlöst, i min värld kan det inte vara någon idé att hålla på med jogging den tiden på dygnet). Det var rätt folktomt. Jag körde in på jobbgården en halv timme efter start, kunde låsa cykeln i cykelställningen, på den plats jag alltid brukar använda.
Jag avviker inte från min rutt. Jag kommer av mig om det är en barriär någonstans så jag inte kommer vidare. Helst lyssnar jag på samma musik, så jag känner mig trygg. Jag utför vissa ritualer varje dag på samma sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar