Så var det kalaset undanstökat, det där första maj-kalaset.
En stor vän av första maj kan man väl inte anklaga mig för att ha varit. Jag tycker faktiskt det har blivit bättre med åren. Eller tja, som liten var det väl ok. Alla verkade glada och man fick sin traditionella ballong. Vi var visst någon gång på nåt trevligt litet finlandssvenskt partaj, men sillis o sånt. Men egentligen kommer jag inte ihåg så mycket. Det var nog bara den där ballongen som var något.
När jag blev äldre skulle det väl höra till att man först sprang omkring på kajen i Helsingfors. Men det var väl bara en enda gång det riktigt lyckades. Också den gången åkte jag hem när jag fått nog. Före de andra liksom.
Sedan skulle man studera och klä sig i någon overall o springa omkring i Brunnsparken. Ja för Kajsaniemi, det var helt klart inte min grej. Men inte heller här klarade jag mig riktigt. Jag hade ju ingen studentmundering. Ja, studentmössa ägde jag nog men av någon orsak ville jag inte klä ut mig till Ylioppilas Larvanto, som var en av Pirkka-Pekka Petelius sköjiga figurer. Men alltså den där haalaren eller kanske det heter overall på svenska, en sådan ägde jag inte. Jag var lite upprorisk och ville inte ha en sån.
Skaffade mig i ett tidigt skede en såndär studentpipo (undrar vad den officiellt heter på svenska?). Den använder jag fortfarande. Den värmer trevligt eftersom det sällan är jättevarmt ändå.
Och sedan var det liksom över. Studietiden och det där med att trängas på några bergsknallar med tusentals andra. Jag lider väl av någon form av människoskräck, så att trängas där med andra glada, funkade inte många gånger.
I år blev det liksom förra året gårdsfest. Grannarna verkar inte heller känna dragning till stan med sina barn. Förra året var det usligt väder, då hade vi picnic i grannens garage. I år var det vackert, vi kunde ha picnicen på gården. Våra gemensamma barn sprang omkring och lekte, och vi vuxna delade lite på ansvaret.
Glada korvar på glada första maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar