Mitt söta foto den 29.3 fick en speciell innebörd det här veckoslutet, då jag fick åka till läkaren i ilfart med en liten. Hans fötter såg inte så söta ut längre. De svall plötsligt upp o såg ut som om någon slagit dem med bobollsträ.
Jag var orolig o visst var det en lättnad att höra att det inte är leukemi. Men det blev skakigt värre efteråt. Hade inte fattat att det går sådär fort. Att det bara kan komma. O så är man plötsligt inne på barnkliniken med ett leukemibarn.
Nu är det uteslutet. Men skakigt känns det.
Pust, det var ett veckoslut som gick från superglädje med 7-årskalaskille o födelsedag, tankar på att jag fått ha den härliga lilla varelsen hos mig i 7 hela år. Och så rädslan att nu förlorar jag den andra.
Livet för en till toppen o ner i dalen. O så ska man bara glädjas åt den där platta vandringen där emellan.
4 kommentarer:
Oj de stackars små tassarna. Jag hoppas så innerligt att allt fixar sig och att alla snart igen är friska. Skickar hela er familj en massa varma tankar, om det nu är till någon hjälp. KRAM!
Varma tankar är alltid till hjälp. Tack. Ja jag är helt konstig o skakig av allt funderande. Man kan inte förstå hur ett par skära härliga mjuka fina tassar plötsligt kan börja se ut sådär...
Ojoj. Jag skickar lite styrka och kramar och vill att du ska veta att vi tänker på er. Stor kram.
Tack Sonja! Det värmer.
Skicka en kommentar