En sak jag ofta tänker på med glädje är att jag ännu har förmågan att knyta nya vänskapsband, såhär på gamla dar liksom. Det är helt fantastiskt. Jag gläds varje gång det sker. Och jag gläds över att vänskapen kan bli så bestående och så djup. Man behöver inte känna varann sen barndomen. Man behöver inte ha en massa gemensamma intressen. Det är bara något och så säger det klick.
Jag har märkt att det här har hänt några gånger inom de senaste 5 åren. Ofta har det som fört oss samman varit våra barn. Det är inte så att jag tycker att alla föräldrar måste bli bästisar bara för att deras barn är goda vänner. Nej nej, inte alls. Inte heller anser jag att mina vänners barn behöver bli vänner med mina barn. Det är sådär med kemi. Men jag har förundrats och glatt mig över att plötsligt har mitt barn hämtat mig en ny god vän. Eller hela vår familj ett nytt socialt liv.
Och jag som alltid tänkte, innan jag hade barn, att jag tänker då inte lära känna någon ny människa vid sandlådskanten. Jag har mina gamla goda vänner. Hur tänkte jag då? Ja, jag försökte väl desperat hänga kvar i mitt gamla liv. Det som inte handlade om blöjor, pottor, barnkläder, barnsjukdomar...
Och ja, tänk. De gamla goda har jag också. Och så har jag de här nya. Friska nya fläktar blandat med de där guldvärda gamla.
Det som jag ofta tänkt på är att det nog är en god sak att åldras också. Man lär sig uppskatta sådana människor man inte skulle ha uppskattat när man var yngre och enfaldigare. Samtidigt tänker jag att några av de där gamla goda härliga vännerna skulle man kanske inte idag förstå att uppskatta om man stötte på dem för fösta gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar