Jag hade fått en ny cykel. Jag var så stolt över den. Äntligen skulle jag få visa den för mina vänner. Jag hade nu äntligen en lika stor cykel som dom. Vi brukade cykla till skolan tillsammans. En morgon när jag ringde på hade jag inte mer min lilla cykel, jag hade en stor. Men vad hände?
De blev så avundsjuka på min cykel. De kunde inte acceptera att jag hade den finaste cykeln. Från den dagen förändrades allt. De ville inte längre cykla med mig, utan de ville att vi skulle gå istället. De började en utfrysningskampanj. När vi skulle leka hittade på lekar som hade okända regler, så jag inte visste hur leken gick till. När vi skulle hoppa hopprep vevade de i otakt så att jag inte skulle klara det. De sade att jag måste gå på andra sidan gatan. De gjorde små saker, som ingen direkt märkte. Men jag kände dem. Jag kände varje gång att jag var mer och mer utanför.
Den här lilla historien handlar inte om mig. Men den är sann.
Och nu kommer vi till det som får mig att se rött, det jag inte kan tåla. Eller nåja, det finns många saker jag inte kan tåla, men det jag allra minst kan tåla är mobbning. Mobbning i alla dess former. Jag läste en olycklig systers eller brors insändare om sin egen lilla syster, 10 år, som inte vill leva. Insändaren kan också du läsa här.
De blev så avundsjuka på min cykel. De kunde inte acceptera att jag hade den finaste cykeln. Från den dagen förändrades allt. De ville inte längre cykla med mig, utan de ville att vi skulle gå istället. De började en utfrysningskampanj. När vi skulle leka hittade på lekar som hade okända regler, så jag inte visste hur leken gick till. När vi skulle hoppa hopprep vevade de i otakt så att jag inte skulle klara det. De sade att jag måste gå på andra sidan gatan. De gjorde små saker, som ingen direkt märkte. Men jag kände dem. Jag kände varje gång att jag var mer och mer utanför.
Den här lilla historien handlar inte om mig. Men den är sann.
Och nu kommer vi till det som får mig att se rött, det jag inte kan tåla. Eller nåja, det finns många saker jag inte kan tåla, men det jag allra minst kan tåla är mobbning. Mobbning i alla dess former. Jag läste en olycklig systers eller brors insändare om sin egen lilla syster, 10 år, som inte vill leva. Insändaren kan också du läsa här.
Jag känner mig rådlös och vilsen. Jag minns att när jag var liten kände jag mig redan rådlös och vilsen inför mobbningen. Man är ju så liten, när man ställer sig upp och försvarar. Man riskerar mycket när man står upp för någon. Samtidigt riskerar man att må otroligt dåligt om man inte gör det.
Som vuxen har man ett otroligt ansvar när man möter mobbning. Alla fall av mobbning ska beaktas. Det går inte att säga att man följer med situationen. Det behövs aktiva åtgärder. Mobbningen kan verka oskyldig i våra ögon, men när det är något som håller i flera år. Något som återkommer, från dag till dag. När ett barn känner sig utfryst och utestängt. Då måste man göra något. Men fortfarande känner jag mig rådlös.
Jag kan aldrig förstå vad den där mobbaren tänker?
Jag kan aldrig förstå vad den där mobbaren tänker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar