19.4.12

Spårvagnar är fulla av liv

Idag när jag åkte spårvagn var jag glad att jag åkte ensam utan barn. Jag tänkte på mamman som satt med sin flicka framför mig.

Det kom in en dam i spåran, skrikande. Hon skrek:
Ei sitä paskasilla korvilla mitään palvelua saa. Vetäkää vaan röökiä. EI sitä paskasilla korvilla mitään palvelua saa.
Det skrek hon ett par gånger.
Då tittade den otroligt vänliga spårvagnschauffören ut ur sin bur (han var otroligt vänlig, för när jag steg in tittade han mig i ögonen o hälsade på mig med ett leende) o sade:
Var tyst eller stig av.
Då ändrades damens röst och hon började fråga om vart spårvagnen går. Den åkte dit hon ville.

Sen började hon igen med sitt mantra om paskaset korvat. Mummel mummel.
Sen tog mantrat över o hon började med hög röst igen utropa det.
Då stannade spårvagnen o chauffören sade att nu räcker det, hon får gå ut.
O det gjorde hon. Vi fortsatte vår färd genom stan.

Jag undrade, var det tourette? Jag vet inte. Men jag skulle inte ha kunnat förklara det där åt mina barn. Vad kan man egentligen säga? Och jag tror de skulle ha blivit väldigt skrämda.
Alltid kan man inte beskydda dem, men idag gick det.

Inga kommentarer: