Step upp och step ner

Jag tycker det är livsfarligt att gå där ute. Jag vet att jag kommer att halka. Det är vidrigt, och det är skrämmande. Det är inte alls lätt att falla när man nått min ålder. Kan bara säga som en bekant: Jag är inte tjugo längre. Fast folk tror att jag är 20+, men min kropp när den faller är inte 20.

Det jag helst skulle vilja göra för att hålla fast vid mitt löfte om att inte äta socker, inte äta vetemjöl och sporta mer är att lägga barnen och sedan springa en runda i den friska luften. Men det om något känns livsfarligt.

Idag var min räddare i nöden min gamla step-bräda, ett par små tyngder att ha runt armarna och ett annat par små tyngder att hålla i händerna. Stängde dörren till balkongrummet, rullade ut jumppamattan, hittade min gamla jumppamusik och steppade glatt 30 minuter och 20 minuter muskelövningar.

Jag var inte riktigt lika stark som senast jag gjort det här. Men jag har ju ett mål, kanske jag igen i sommar klarar 30 armhävningar och en hel massa mer magmuskelövningar än idag.

Nu håller jag mitt sista löfte, lägger mig före klockan midnatt.




Och ja, jag överlevde första dagen på jobbet, det gick nästan smärtfritt. Hade glömt hur söta vänner jag har på jobbet, söta vänner som kan uppmuntra och få mig att skratta.