Va e det här för satans-jävla-skit?
O när jag lever där, i den bubblan, då tänker jag: Jag kommer nog att dö en smula, eftersom jag jobbat så hårt, gjort mitt bästa och sedan blev det fel.
Igår skulle jag upp i ottan, åka till Kuopio och presentera en grej jag jobbat med sedan ett halvt år tillbaka. Det har varit mycket utmanande och helt nytt för mig. Och jag hade en liten klump i magen som förvarnade mig: Det kanske inte går som i strömsö, det är kanske inte det här de väntat sig. Det fanns alltså en risk för det där med att dö en smula.
Men livet kan bjuda på överraskningar. Ibland tror jag det beror på att kära nära vänner till mig skickat sms som innehåller hjärtan och jag tänker på dig-meddelanden, "det går nog bra". Att det verkligen betyder nåt att ha några stöttande arbetskompisar med på plats. Jag tror nog en del på det, att människors vänliga tankar har en inverkan på slutresultatet.
Presentationen i sig gick bra, alla verkade nöjda och det är bara att fortsätta jobba i samma banor. Dessutom sken solen på Kuopio-torg, det var 26 grader varmt, jag var klädd i ylletröja och jacka o mina arbetskamrater skrattade gott åt min "flickan från södra Finland"-förklaring:
- Jag trodde här skulle vara kallt, Kuopio är ju nästan i Lappland :).
Solen sken på Kuopio torg!
4 kommentarer:
Jo att dö en smula låter bekant. Som du säger så är det ljuvligt att ha personer i omgivningen som stöttar en och gör att man också klarar av de stunderna som det inte går så bra. Roligt att höra att allt gick bra och att solen sken :)
Ja människors stöd bär ganska långt faktiskt. O jag känner mig trött men helt nöjd idag faktiskt!
De där skit-kommenterarna har själva glömt hur nära döden det är att göra nåt för första gången. Känner igen känslan precis. Man tar all sin energi och riktar den på vad man tror är rätt, och fel sida om staketet känns som döden. Brrr för den känslan.
Jag är totalmästare på att bygga upp ett scenario i mitt huvud som inte alls motsvarar verkligheten. Men det börjar blir så verkligt i tankarna att jag börjar tro på det. Hujj... Sen blir man ju så glad när det visar sig att inte alls det värsta skedde. O då brukar jag vara en gnutta arg på mig själv, hur mycket blockerade jag genom att tro att jag höll på med fel sak o genom att tro att allt jag gjort blir till intetgjort? Kanske det bara är en överlevnadsstrategi. Hur skulle det gå för mig om jag alltid tänkte att jag gör rätt grej o det här är fenomenalt o sen sku jag i stunden bli överrumplad av skit-kommentarerna? Svårt med balansen.
Skicka en kommentar