När man tar ill upp

Ibland överträffar jag mig själv i barnslighet. Hur kan jag vara så barnslig att jag tar illa upp? Att jag känner ett sting i mitt hjärta? Kanske är det så att om någon talar till mig och jag känner mig lite skyldig men ändå vet att jag gör mitt bästa, det är då jag känner såhär, barnsligt illa berörd.

Det händer ibland. Senast skedde det igår, men jag ska börja med att berätta när det hände första gången. Första gången så jag reagerat på att jag blivit sårad. Det kan ju ha skett tidigare. Men det räknas inte om jag inte känt av det.

När jag var yngre och gick på danstimme så skulle det vara roligt. Jag såg massor fram emot det. Att få börja dansa. Så skedde det. Det blev inte av att dansa, utan vi blev bara bestraffade för att vi inte gjorde tillräckligt många magmuskelövningar, inte tillräckligt mycket armpressar. Varje gång någon inte orkade blev hela gruppen bestraffad. Danstimmen led mot sitt slut, och det blev av att öva några fjuttiga danssteg de fem sista minuterna.

Då kändes det orättvist. Vi gjorde väl så gott vi kunde. Jag gjorde så gott jag kunde. Och det kändes så illa att inte bli behandlad så. Vi var väl alla där för att lära oss dansa, inte för att ligga på golvet och magmuskelträna.

Igår kände jag mig lite lika. Det var när jag var på ett föräldramöte. En moraltant kom dit för att prata om språket. Hon var specialiserad på svenskan. Jag kände mig illa berörd flera gånger. Jag kände att hon tänkte att vi nog inte egentligen förstår något och att vi alla bara önskar att någon annan ska lära våra barn svenska. Att vi slappar med språket.

Ja, jag gör det också. Jag säger fel, jag pratar inte stup i kvarten, jag läser inte tjugo sagor om dagen, jag rimmar o ramsar inte. Jag gör inte allt det där som hon sade att jag ska göra för att mina barn inte ska bli dyslektiker. Och ändå vet jag att jag kämpar, gör mitt bästa. Och har också andra människor i min omgivning som också pratar och stimulerar barnen.

När bokhyllan är fylld av språkriktighetsböcker, ordböcker och annat språkstimulerande material, det är väl då blir man väl lite stött i kanten när någon kommer och påstår att jag inte skulle satsa, eller förstå vikten av det hela. GRRR!




P.s. Jag medger, det är lite löjligt att bli stött i kanten, om man vet att man gör sitt bästa...
P.s.s. Turligt nog gäller också för den språkliga utvecklingen det fina: It takes a whole village to raise a child.