Jag säger inte vad jag heter

Idag var vi på väg hem från stugan. Den andra stugan. Inte Ekenäs. På vägen stannar vi alltid i Pockar, på Pukaron Paroni. Det är en bensinmack och där finns också en matbutik och där kan man också få köpa bröd av en lite besynnerlig äldre dam. Brödet är gudomligt gott.

Det som hände idag var att min älskade yngre son genast ville springa till bollhavet. Han gick dit och jag gick lite senare och såg efter honom. Då stod där en mormor till en kanske lite yngre pojke. Hennes barnbarn var väldigt pratsamt och han försökte helt klart få kontakt med min Ian. Det lyckade inte så bra, för just idag var inte Ian på humör att umgås.

Mormorn sade åt mig på finska: Det här är Veikko-Einari (barnbarnet alltså), han har presenterat sig för pojken och frågat vad han heter, men han svarar att han inte berättar. (Hän sanoo ettei kerro nimeään!)

Vad kan då jag göra? Jag småler och säger: Jaha.
Mormor till barnbarnet tyckte nog att vi var ett besynnerligt gäng, en liten pojke med sin svenskspråkiga mamma som inte heller berättar vad pojken heter.

Jag kunde inte berätta för dem vad hans namn är. Jag frågade av Ian på svenska: ville du inte berätta vad du heter. Då sade han bestämt nej, det ville jag inte! Då vill inte jag heller berätta vad han heter, hur mycket mormor till det sociala barnet vill veta. Det går inte. Det ingår i min deal med mitt barn, jag måste kunna respektera hans vilja. När jag riktigt tänker efter: Jag vill ju inte heller alltid berätta vad jag heter. Inte åt alla som kommer fram till mig.

Jag log lite igen, för jag insåg hur olika de är, de små människorna. Och hur fint det egentligen är att någon säger: Jag vill inte!