I all denna rumba har jag inte på något vis orkat ta hand om mig själv. Jag har bara lagt mig ner på soffan, ätit och sovit och försökt överleva. Nu och då har jag tagit mig ut på en springtur, men jag känner i hela kroppen att jag försummat mig själv.
Blev besvärligt påmind om det här när jag skulle ta på mig mina fina byxor, nix-nax, de går inte fast. Och det är alltid sorgligt. Man har ju två val i livet: Antingen gör man nåt så att byxorna igen går fast, eller så skiter man i byxorna och köper ett par större. I mitt fall har jag bara ett val:
Jag ska tammetusan rymmas in i de där byxorna igen.
Blev glatt engagerad av en av mina grannar. Hon postade på facebook att hon i sommar har 10-års bröllopsdag. Hon ska se till att hon ryms in i ett par byxor hon har i sitt skåp till dess. Jag nappade på och gjorde ett litet beslut jag med. Tillsammans med henne. Nu då det blir vår och ljusare vill man gärna kunna visa sig i lite lättare kläder, då känns det inte roligt att vara helt lös.
Nu tar jag mig i kragen. Veckoslutet var ett startskott, att hitta tillbaka till den där sportiga jag som varit försvunnen ett tag. Jag simmade 5 kilometer det här veckoslutet, jag gick en ordentlig rask timme ute i skogen. Nu har jag skönt ont i hela kroppen.
Jag har på bordet bredvid min säng vikt en hög med jumppakläder. Imorgon ska jag ut o springa en liten stund. En liten halvtimme. Det är inte för mycket begärt. Och det är skönt att gå ut och röra på sig lite, andas frisk luft.
Hej då allt ohälsosamt i matväg och välkommen mitt nya sportiga liv. Jag ska nog visa mig själv, än en gång, att jag kan fixa det här.
De här väntar på mig på kvällen så jag inte ska glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar