Det blev som jag lovade

Idag blev det som jag lovade mig själv igår. Det var vår i luften, jumppakläderna väntade vid sängen på mig när jag kom hem från jobbet. Det blev hurtig o spurtig joggingrunda. Det är ju faktiskt inte så att jag sku ha låtit bli att springa helt och hållet. Det var inte så revolutionerande. Men lite revolutionerande i alla fall, har orkat springa bara på veckosluten och inte ens alltid då.
Men idag och nu lever löftet, jag ska ta mig i kragen. Gillar inte mig själv när jag inte tar mig i kragen.

Idag blev det ändå en ganska långsam länk. Men jag har tänkt att jag ska lära mig också att långsam är bra. Man behöver inte springa jättefort, man behöver inte springa väldigt långt. JAG behöver det inte i alla fall. Varför denna ständiga tävling med klockan? Det är rent löjligt.

Trottoaren var dessutom ännu rätt isig. Eftersom jag inte kom iväg i så god tid, blev det också alldeles mörkt när jag sprang. Så det var inte enbart den dåliga kondisen som saktade ner farten, det var också oron att falla omkull eller snubbla eller att foten skulle vika sig.

6,7 km 45 minuter. Det här verkar lovande, tycker jag. Det kanske blir av att springa 10 km i sommar i alla fall. Fast jag egentligen förra hösten då jag var ivrig sist bestämde att nej, 10 km behöver jag inte springa mer.

Nu får vi se om jumppakläderna flyttar bredvid min säng och väntar där också på onsdag, när jag kommer hem från jobbet...? Återstår att se.