Misslyckade mammans blogg

Idag blev jag uppmärksammad på bloggar och de duktighetskrav vi ställer på oss själva. Det finns många bloggar som berättar om det perfekta föräldra-barnstunderna, det fina bakandet, det perfekta hemmet... Ja vem sku bry sig om att skriva om studer då man inte riktigt lyckades? Men borde vi skriva om våra misslyckanden i stället? Har bloggaren ett samhälleligt ansvar?

De här duktiga bloggarna ger oss ångest, oss som inte klarar allt det där. Vi får lite ångest, vi som sitter o äter choko på kvällarna för att överleva de skrikiga spädisar, för att vi inte njuter o älskar varje stund. Vi får ångest när barnen skriker o vi skriker tillbaka, inte alls psykologiskt. Vi känner oss än mer misslyckade, vi som njuter av att barnen en stund sover över hos nån annan, för att få njuta av livet som det var en gång. Vi får ångest, som inte dukat fram ekologiska vackra maträtter. Ja, vi får nog ångest av det mesta, för i verkligheten är nog alla lite duktigare än vi.

Idag fick jag läsa i husis webbtidning om hur duktighetshysterin dödar. Blev inspirerad o ska försöka komma ihåg att bidra med sådant ni inte får ångest av.




Inspirerad av detta får ni se vad jag bjöd mina barn på i sommar när de var hungriga o jag inte ville eller kunde kocka. Hah. Vackert upplagt o mycket hälsosamt och bilden är också oskarp!