Idag hämtade min härliga svärmor Ian för han hade åter bestämt sig för att han ska leka med mummi. Han ska leka med henne, hos henne och sedan ska han bli övernatten. Vilken härlig mummi han har som gör såhär, hon tar honom med öppna armar med sig och så får han vara med henne. Det är garanterat den perfekta dagen. Jag vet det, utan att ha hört om vad de gjort. Jag vet det, för hon är en fin människa, min svärmor.
Det här betydde att jag fick en möjlighet och chans som jag inte tänkte missa, att umgås hela dagen ensam med min äldre son. Och jag hade bestämt mig för att idag gör vi saker han vill göra. Först gick vi till parken. Jag måste erkänna, parklivet är inte för mig. Jag vantrivs i parken. Jag skulle vilja kunna översätta det min härliga franska vän konstaterade förra våren då vi stod i parken: On se fait quand même chier dans les parques. Den som förstår franska kan antingen vara av samma åsikt eller inte.
Inte ens Noa hittade riktigt på något att göra i parken. Dessutom var vi hungriga, men någon sopplunch ville han inte ha. Plötsligt kom han på det: Kan vi åka till stan o äta kebab.
Sagt o gjort, till stan o till Stadin Kebab, det var absolut dit han ville. Där mumsade han i sig med god aptit, och vad är bättre än det. Barn som äter?!?
Sedan hade vi ärenden att uträtta: köpa en gåva till en ofödd babys, strosa omkring och det viktigaste, gå för att skaffa ett eget busskort åt Noa. Det har varit tal om det sedan han fyllde 7, men dåliga och lata föräldrar som vi är, har det inte blivit av. Men idag uträttade vi det. Det som var oplanerat var små uppköp utöver det. Ny pyjamas åt båda pojkarna och ett besök i Belles, en sneaker butik för tjejer, där de har grymt snygga sneakers i lite mindre storlekar, dvs passar också en liten kille med storlek 36-37. Ett par turkosa Pumadojjor ville med.
Det där med ett eget busskort kändes stort. För mig. Och visste verkade det vara viktigt för honom också. Jag kom ihåg när jag fick mitt första månadskort, jag var i högstadiet. Jag minns att det kändes stort för mig. Kanske var det samma känsla som sköljde över mig.
Dessutom hade vi tid för glass i solskenet, Kungfu panda film, en bussresa till Tölö efter rabarber, lite sparka boll i en park, mat på favoritnepalesen och lite surskorpor och saft och förstås godnattsaga. Allt varvat med viktigt prat, kramar och umgänge. Och ett helt lass med skratt.
Jag älskar dagar som dessa. Jag älskar mina barn. Jag älskar att få ha dem ibland helt för mig själv, en åt gången.
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar