25.11.13

Barnens värld

Barnens värld är ju så jobbig. Jag sku inte orka vara i den. Att vara liten och vara tvungen att lära sig allt skit man måste. Nu talar jag inte om "lära sig skit" som att lära sig räkna och läsa. Sånt är ju riktigt okej. Jag menar närmast "lära sig allt skit" som att en del människor är otrevliga även om du är trevlig mot dem. En del människor är opålitliga, vad du än gör.

Skriver det här idag för att det var en orolig dag i skolan och min sötaste finaste fick ett slag i ansiktet o blodig läpp. Inget jag skulle orka med en måndag. Det var inte ett personligt angrepp utan det var "jag har massor med energi och jag är så jävla korkad att jag inte vet hur jag ska göra av med den så jag tror jag ska veva runt med mina armar o se vem jag kan buffla till" -angrepp.

Jag är väldig intolerant gällande sånt. Jag tycker det sku vara mycket tråkigt att behöva bli oskyldigt slagen i nunan en tröttsam måndag i november. Jag sku inte orka bli sådär besviken som man blir de första gångerna man blir behandlad illa. Som äldre vänjer man ju sig lite vid att alla inte är nå vidare. Man lär sig leva med det. (Alltså jag menar inte att man blir van vid slag i vuxen ålder, talar nu om besvikelser. Det där med våld är ju ALLTID fel, som jag hoppas ni förstod, och det är en annan historia.)
Som vuxen kan man i många fall själv välja: den där typen tänker jag inte befatta mig med. Men i skolan är det svårt. Du ska sitta bredvid de där IQ-befriade, lite störande "jagharsvårtattkoncentreramig så jagstörhelaklassen" -typerna. Du får liksom ingen ledig stund.

Barnens värld är tuff och grym ibland. Hård i alla fall. Det är så mycket man måste lära sig. O det är tufft att lära sig att det nog i längden lönar sig att vara snäll o hygglig fast alla inte är det. O fast man ändå kan få ett slag nånstans nu och då. Ett fysiskt slag eller ett psykiskt slag i det lilla hjärtat.

Och ja, nog kan jag väl få medge att det blir rätt många, rätt aggressiva tankar mot både det bufflande barnet och i mitt fall mot barnets föräldrar. Jag är svart-vit. Jag bara inte förstår varför barn slår, att barn slår och är elaka. Jag tror att lite gränser inte är en helt tokig idé där hemma.

21.11.13

Vilket väder vi har här

Nu tycker jag det är dags för lite vardagsgnäll. Jag har hållit mig till nu.

Jag vill göra det glasklart för er alla:
Det är inte en överraskning att det är mörkt o regnigt o jävligt i november. Det är det inte. Det gör det ändå inte mindre mörkt o regnigt o jävligt att jag vet om att det brukar vara det i november.

Själv brukar jag vara lite irriterad när folk gnäller över gnistrande snö, kyla o solsken i februari, jag vet. Jag borde inte sura över det, utan glädjas över att det för mig är överkomligt. Allt är överkomligt så länge jag ser ljuset. Och på de här breddgraderna är det liksom the best we can get.

Jag lever i den uppfattningen att regn regn o regn inte är the best we can get i november. Det har varit någon dag emellan då det varit kyligt, men inget regn. Och en strimma ljus mellan kl. 12 och 15 har till och med nått mig.

Låt mig lite få gnälla, det blir nog bättre. November är värst. Det är en lycka att julen kommer, som en ljusets fest på nåt vis. Men sedan önskar jag nog att jag ska få fortsätta gnälla, lite till, om det fortfarande bara störtregnar. Det är jättelång tid tills det är sommar igen. Det är nog sommaren, ljuset och de lite gladare minerna jag saknar.

Man kunder fråga sig: Vem hittade på att bosätta sig här? Det är ju liksom inte mänskliga klimatförhållanden. Någon hittade på det och någon hittade på att just jag och min släkt och mina vänner skulle bo här.

Det blir alltså inte att flytta, det skulle för mig vara ännu mer omänskligt att inte bo nära mina nära o kära. Så ett litet klimatgnäll, sådär ett par gånger om året får ni bara utstå. Annars försöker jag vara helt trevlig :)!




Get the point?
I'm in the dark here, som Al Pacinos rollfigur sade i Scent of a woman! I'M IN THE DARK HERE!

20.11.13

Stadion fylls av en Cheek

På väg till jobbet möts jag av en nyhet:
Cheek Olympiastadionille.
Det var verkligen en nyhet som fick mig att ta tag i telefonen och skriva ett inlägg.

Det stod att Cheek är den första inhemska artisten som uppträder ensam på en såhär stor konsert. Alltså står ensam för hela konserten, inte typ Elämä lapselle eller sånt. Det stod också att Cheek börjat sin turné med två slutsålda konserter i ishallen i september.

Undrar du varför jag blev såhär inspirerad av nyheten? Orsakerna är faktiskt åtminstone tre.

För det första: Hur är det möjligt att ingen annan artist i Finland lyckats med det här konststycket?

För det andra: Hur är det möjligt att så många vill gå lyssna på Cheek?

För det tredje: VEM eller snarare VILKA är de som frivilligt betalar för att höra Cheek?
Jag känner ännu ingen. Jag har förstås inte frågat alla jag känner.

Det är ju fint att någon klarar sig och kan försörja sig på musiken. Också här i Finland. Men jag är uppriktigt nyfiken på och intresserad av (och aningen rädd för) dem som ska dit.

Så e det bara, som Anders Bagge skulle säga.

19.11.13

Det där brödrecepetet

Jag älskar att baka bröd. Och jag postar brödbilder på facebook o instagram ofta. Nuförtiden är det redan ironi. Humorn ligger i upprepningen. Nu är det så att på facebook har en del bett att få mitt recept, har skrivit ner det ett par gånger och så har det bara försvunnit ut i cyberspace. Men nu ska jag skriva ner det i den här bloggen så kan de som vill kolla igenom det. Jag har alltså inte medvetet velat panta, har bara varit oföretagsam, lat, glömsk.

Mitt recept är enklare än något annat. Man behöver inte knåda, inte låta degen jäsa i omgångar, man behöver just inte göra något alls. Jag är dessutom en ganska slarvig bagare, så det där med exakta mängder är inte min styrka. Men det gäller att testa sig fram, det blir nog bra :).

För 3 stycken, ca 30 cm långa "style baguette" bröd behövs:

5-10 gram färsk jäst
6 dl kallt vatten
1 rejäl tesked salt
ca 12 dl mjöl, varav åtminstone hälften vanligt vetemjöl

(mjölmängden beror lite på hurdana mjölsorter man vill använda, själv brukar jag allt som oftast lägga i 6 dl vetemjöl, resten dvs ca 6 dl sammanlagt: havrekli, fullkornsvete, rågmjöl, spelt...vad jag råkar ha hemma)

Blanda ihop alla ingredienser med en spatel (jävligt fint ord, tycker jag!). Nej, du behöver inte knåda, bara blanda ihop till en ganska lös och kladdig deg. Eftersom du inte ska gå dit med dina händer så behöver du inte bry dig :)! Täck bunken med färskfolie och lägg den övernatten i kylskåpet.

Ta ut bunken följande morgon, eller när du har tänkt grädda brödet.

Sätt ugnen på 250 grader (jag brukar använda varmluftsugn). Jag lägger in en plåt underst i ugnen samtidigt som jag knäpper på ugnen! Gör det om du vill göra något lite annorlunda när du slänger in bröden i ugnen.
Thriller i receptet!

Stjälp ut degen på ett mjöligt bord. Dra lite i degen så den blir lite fyrkantig. Vik sedan ihop den, tänk att den är i tre delar, från kanterna. Låt degen stå tills ugnen är varm. Skär sedan degen i 3 delar och snurra lite, så blir brödet fin form i ugnen.

Nu kommer vi till plåten som fortfarande är nederst i ugnen, minns du ännu thrillern?

Ta fram 4-5-6 isbitar. När du sätter in bröden i ugnen kan du slänga in isbitarna på plåten underst i ugnen. Det fräser o blir ånga i ugnen. Det blir en fin skorpa på brödet när ångan av isbitarna stiger.

Grädda bröden, beroende på ugnen o brödstorleken o allt det där mellan 20 och 35 minuter. Mot slutet kan du sänka temperaturen lite i ugnen, du kan vädra ut lite fukt ur ugnen o sånt. Men det är så kallad finjustering. Sånt du kan börja experimentera med när du väl testat en eller två gånger.

Sedan är det bara att avnjuta såna här!



15.11.13

Listor, jag älskar listor och stjäl dem gärna

Det har varit väldigt tyst på bloggen. Tyvärr. Har för mycket jobb o för lite tid att tänka på annat. MEN den här listan stal jag av Pia. Och den inspirerade mig mitt i natten att skriva ett inlägg. Så här är den, listan jag gillar. Skicka mig mer listor så blir det mer blogginlägg, så behöver jag liksom inte tänka så djupsinnigt.

1. Lamporna på eller lamporna av?
En i familjen tänder lampor, den andra släcker. Jag är den som släcker.
2. Vem såg dig senast baka?
Mina barn.
3. Hur såg du ut i högstadiet?
Långt hår, kragen upp på skjortan och en bandana. Olika nyanser i håret, från ljusbrun till rödbrun.
4. Hur kommer du att se ut om tjugo år?
Som nu men lite äldre, lite skruttigare men förhoppningsvis fortfarande helt glad.
5. Hur var du på dagis?
Jag var nog ett rätt omtyckt barn, av tanterna. Jag åt maten de delade ut. Och så var jag väl helt snäll mot de andra barnen. Men jag grät väl ofta när mamma lämnade mig där, stackars mamma.
6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Jag är väl ok. Hoppas jag. Ganska tyst o introvert.
7. Har du en osthyvel?
Jag har åtminstone tre. Utan är ju en omöjlighet.
8.Vad är ditt senaste bästa inköp?
Mat är alltid bra. Men en tunn dunjacka jag köpte nyligen har varit fantastisk denna halvvarma höst.
9. Har du någon klapp?
Inte ännu. Men en lista på klappar som ska införskaffas.
10. Är du rädd för att få hängbröst?
Det tänker jag kanske minst på i livet just nu. Så nej.
11. Tror du att gud är en man eller en kvinna?
Jag tror gud är gud. För mig blir nog tanken lätt en man, men jag tror hen är könlös.
12. Svär du?
Alltid om jag har en möjlighet :)
13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Försöker att inte ha förutfattade meningar om någon enda människa. Har sagt tack och adjö helt vänligt åt dem jag träffat.
14. Hur hundig är du på en skala 1-10?
Ganska lite, 3 kanske.
15. Tror du på katter?
Nej det gör jag inte, jag är ingen djurmänniska sist o slutligen.
16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
Grekisk sallad. Men jag vill ju inte välja, men om jag måste...
17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Jag är öppen för allt. Men lätt konsistenskänslig. Kanske aladaube, bara av den orsaken att konsisten är slemmig. Eller tunga.
18. Har du blivit arresterad?
Nej. Men kan kvarsittning räknas?
19. Simmar du?
Ja gärna. Jag är tekniskt inte någon världsmästare, men jag tror att jag kunde bli rätt bra om jag sku orka. Älskar vatten o att simma.
20. Har du kysst en groda?
Nej, jag tror inte jag skulle gilla konsistensen.
21. Är du rädd för Securitasvakter?
Nej inte sådär generellt.
22. Har du någonting att damma?
Det mesta.
23. Vad har du på gång?
För mycket. Hinner inte hålla koll på nåt.
24. Har du ätit gift?
Nej. Men jag har druckit någon flaska meducin när jag var liten.
25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen?
Jag gjorde sånt. Men nu vill jag inte mitt i natten lämna barnen ensamma, så det blir lite knepigare.
26. Kan du laga cyklar?
Nej, jag kan inte ens pumpa luft i däcken.
27. Kan du fixa med bilar?
Ännu mindre kan jag det.
28. Brukar du köra om?
Med cykel ja, med bil nej.
29. Kan du baka bröd?
Ja det vågar jag påstå att jag kan.
30. Vet du hur man frostar av en frys?
Ja det vet jag. Med en hårtork går det snabbast.
31. Vilket spel skulle du helst leva i?
Rik man i monopol :)

3.11.13

Allhelgona - det där med döden

Igår var det allhelgona. Och jag tänkte lite på döden. Jag gillar egentligen inte att tänka på den, det skulle vara enklare att leva, som man säger på engelska, in denial! Tänka att den inte finns. Men det är inte lätt att leva så. Det kommer stunder då jag tänker oj om jag ännu kunde få träffa henne eller honom jag saknar så. Att det skulle vara härligt att farmor o farfar kunde få lära känna mina barn. Och nu kan jag ju inte veta om de sitter på en molnkant och ser oss. Eller är de borta, för evigt? Är vår tid här på jorden såhär, vi lever ett antal år och sen är det slut? Var det liksom allt? Finns det något mer? Jag gillar inte. O jag är alltid svinrädd att någon ska tas ifrån mig, utan att jag hinner säga allt det viktiga. Och inte bara det, jag bara inte vill förlora någon endaste en. Jag vill inte heller lämna den här världen, jag vill vara tillsammans med mina kära, alltid och för evigt. Sådant tänkte jag på, en allhelgona.

Idag öppnade jag facebook och hittade min vän Jessica där. Också hon har tänkt på döden. Jag slungades vidare till hennes bloggtext i bloggen Andetag. Jag tycker ni ska läsa det hon skriver.

För det första skriver hon bra, det blir man ju bara så glad av.
För det andra är hon en vanlig människa med liknande tankar, frågor och rädslor som jag.
För det tredje är hon präst och medger att hon tänker och oroar sig. Det känns tröstande.
Och för det fjärde slår hon varken mig eller dig i huvudet med bibeln. Hon lyssnar och funderar. Uppskattas.

Jag gillar verkligen tankarna, fast visst skulle jag bli glad om hon kunde ge mig ett säkert svar: När vi dör samlas vi i en underbar varm värld, och där hittar vi helt säkert varann o får fortsätta leva tillsammans. OCH alla mina kära gamla och unga människor som inte längre lever här på jorden sitter där o mys-ler när de ser mig o mina fina.

Det var mycket om döden, en vanlig liten lördag.

21.10.13

Vad säger Google om oss kvinnor?

Jag ska bara dela en länk här som en fb-vän hade lagt upp på sin tidslinje. På mitt jobb är det mycket sökord och google-träffar som snackas. När man studerar dem får man ju fram en massa fakta om vad folk söker och vad man söker mest. På något sätt är det här rätt aktuellt nu i mitt liv.

Då blir man ju intresserad av den här lilla kampanjen som vill lyfta fram jämställdhet. Vad säger Google om oss kvinnor?

Nä usch, glad blir man ju inte. Men bra att någon lyfter fram det här. Jag med min enkla, simpla kvinnohjärna kan inte förstå att det finns människor, dessutom massor med människor, som tänker så här.




Bilden stal jag på samma ställe.

17.10.13

Mina dötråkiga matbilder

Märkte bara idag att jag är just den där som postar dötråkiga mat- och dryckbilder på instagram och fejan. Varför vill jag (o kanske några andra) ta bild på maten och dela? Och tro att någon är intresserad? Mina bilder är inte ens några mästerverk. Detta fenomen är rätt absurt. Och det här ville jag dela. Också här.

Här en rad med bilder som förekommit på instagram och nu är de här för att tråka ut oxå mina bloggläsare :).




























16.10.13

De bästa presenterna

Igår firades jag hemma efter en alltför lång jobbdag. Jag var lite sur att jag var hemma 2 timmar senare än jag tänkt. Men surheten rann av när jag kom hem och söta människor rusade emot mig o ropade Grattis! Det var den bästa presenten.

Jag fick en massa fina saker. Mycket mer än jag är värd o mycket mer än jag på riktigt behöver.

Idag var jag och provade min huvudgåva. Gåvan var: Gå till butiken, prova en varm och skön och fin vinterjacka. Den ska du ha.

Idag provade jag ett antal jackor. En av dem var över de andra. Rätt modell, rätt känsla och lovade värma mig i -25 grader.

Nu sitter jag hemma o bara väntar. Jackan kommer hem till mig om en stund. Vilken service!




Mitt fina Hello Kitty -smycke!


Ett gott vin är aldrig fel!


En tvättkorg fylld med överraskningar. Spännande!


Plättfest


Gerbera, min favoritblomma

13.10.13

Många födelsedagar, men en över de andra

Det jag tycker är sällsamt kul med sociala medier och framför allt facebook är att man har en möjlighet att gratulera folk på födelsedagen. Det går väldigt enkelt. Det är också roligt att sända människorna en tanke. Kanske någon tänker att det är endast ett litet klick och inte mer än det. Men jag tycker i alla fall om att skriva några ord.

Idag har jag skrivit grattis på flera vänners tidslinje. Men för att vara riktigt ärlig idag, har mina tanker mest gått till en vars tidslinje jag inte kan skriva på. Om jag idag hade haft en möjlighet hade jag skrivit på min farmors tidslinje. Eller jag skulle nog ha bjudit hem henne eller gått och hälsat på henne. Hon har varit borta många år redan, men jag tänker ändå ofta på henne.

Vi firade ofta födelsedag tillsammans. Hon hade födelsedag ett par dagar före mig. Det blev ofta en bit mat tillsammans hos oss. Min farfar firade födelsedag några dagar efter mig, så det blev ofta vi alla tre som firades. Jag blev nog mera uppmärksammad än dom. Jag var ju minst i hela släkten.

Idag skulle min farmor vara över 100. Om jag kunde skulle jag bjuda henne hem till mig. Jag skulle sitta med henne och dricka champagne. Jag skulle bjuda henne på mat och jag skulle spela kort med henne. Jag skulle älska att höra henne sjunga de där sångerna hon alltid sjöng. Ett litet glas champagne skulle ha lockat fram tonerna ännu fortare. Jag skulle älska att höra de där historierna som hon berättade för mig när jag var liten. Och jag skulle göra mitt allt för att hitta på några roliga historier att dela med mig åt henne. Jag skulle leta fram något på youtube och så kunde vi skratta tillsammans. Min farmor förstod sig på humor.
Jag tror det är något jag ärvt av henne. Min ständiga längtan efter humor och roligt i vardagen.

Idag tänker jag på dig fammo. Det var fina stunder jag delade med dig på munksnäsallén. Jag var alltid välkommen hem till er. Skål på dig!





Lauri är duktig!

Jag vill bara lägga ut den här länken. Jag tycker Lauri är så duktig när han kan sjunga och spela kantele. Så otroligt musikalisk. Och så tycker jag om Chisus sång också i originaltappning. Men den får ännu ett nytt liv.

Jag säger bara: Duktiga duktiga Lauri! Lyssna och bli förvånade.


- Posted using BlogPress from my iPhone

En hyllning till Sirkus Finlandia

Igår var vi på cirkus. Vi har tidigare varit på cirkus. Men det har varit Caliba och Florentino. Nu tänkte jag se om det är så att Finlandia är kvalitet.

Jag har inte egentligen någonsin varit särdeles förtjust i cirkus. Min uppfattning har inte så mycket att göra med verkligheten. Vi var tror jag aldrig på cirkus när jag var liten. Men det där med att man alltid måste vara rädd för att bli utvald i publiken tycker jag är hemskt. Det är kanske en annan story det. Men på teater o på cirkus vill inte jag uppträda.

Nåja, till saken. Sirkus Finlandia var av helt annan kaliber än den cirkus jag tidigare bekantat mig med. Oerhört skickliga konststycken. O jag behövde inte uppträda. Det bästa med hela grejen var a) vi träffade vänner av en slump där och b) barnens inlevelseförmåga och miner är definitivt det bästa.

Vi avslutade kvällen med att pojkarna kastade sig upp på kamelryggen o lunkade runt i ett par små varv. Huuuu vad de luktar. Inte pojkarna, kamelerna.

Jag rekommenderar Finlandia.


























7.10.13

Ett löfte om att hitta det roliga

Det eviga knarrandet om att det är lite motigt får ju vilken människa som helst att bli lite moloken. Fast det kanske är en liten identitetskris på gång betyder det ju inte att jag inte skulle skratta ibland. Eller faktiskt dagligen.

Imorse skrattade jag glatt åt en video jag hittade på youtube. Jag tycker ni också ska titta på den. En orkan eller virvelvind är ju inte en rolig sak i sig. Men det är inte det jag skrattar åt. Jag skrattar åt att det är såhär i tv. Att någon kan komma av sig. Sådär helt totalt.

Från Britta till tyfonen Fittov... (Nu fick jag ju den inte inbäddad här men klicka o se, o få er ett gott skratt.)

O när vi väl är inne på det här kan jag väl bara visa er bilden på min dessert idag. Jag är så in i vassen barnslig att även den gjorde mig fnittrigt. Med dessa i tankarna är det lättare att ta emot en ny vecka.





4.10.13

Skrivpropp - eller propp i livet?

Jag befinner mig i en fas som jag vill kalla skrivpropp. Texten lossnar inte. Eller egentligen ska jag inte beskylla texten. Det är jag som inte hittar min kreativa sida, inte hittar de där vardagsglimtarna som gör att jag funderar och vill skriva av mig. Det är tammefan inget som lossnar.

Jag kunde skriva en massa gnälliga inlägg om en massa saker. En massa saker som jag i mitt lilla huvud vet att är bagateller. De är bagateller i ett större perspektiv. De är bagateller där andra sitter och bäddar in sin frysande, sjuka och lidande pappa i täcken och filtar och skräckblandat krampar sig fast vid de sista gemensamma stunderna. Skräcken, saknaden, tomheten som redan bankar på dörren.

Mina knarr och gnäll är bagateller när andra kämpar för sina och andras mobbade barn i en skola där lärarna och rektor bildar gemensam front och sticker huvudet i en sandgrop o visar rumpan åt de oroliga föräldrarna och de illamående barnen.

Mina existentiella problem är en droppe piss i Sahara i jämförelse med de föräldrarna som förlorade sitt barn en dag efter att barnet föddes. Mina bekymmer är ingenting i jämförelse med dem som varken har mat eller rent vatten. Mina små hjärtklappningar och yrselskov har inget att göra med problem i det verkliga livet. Jag vågar kalla mina krämpor för utpräglade i-landsproblem.

Men mina små bekymmer (vet inte om jag ska kalla dem bekymmer...grubblerier, funderingar, tankar), hur små de än är, existerar och gör att jag inte just nu lyckas se de sköna vardagsstunderna och producera små trevliga texter. Jag hinner knappt med i mitt liv och hinner inte märka allt det roliga som sker omkring mig. Eller kanske jag märker, men jag får inte ner det så det skulle bli något läsvärt. Mina små livsfunderingar sätter stop just nu för mitt skrivande. Det känns, förstår ni, ORÄTTVIST att gnälla officiellt när andra har det så mycket tyngre. Liv o död, ni vet. Det är därför jag grubblar annanstans, det är därför inte det roliga hittar hit. Och för övrigt så vill jag inte ens skriva en gnällande blogg. Vilket sedan är en helt annan story.

Så är det just nu. Inget är allvarligt. Det är ju bara en skrivpropp. Medan jag lider av skrivpropp läser jag i stället det  ni andra berättar. Och kanske proppen hoppar ut en stund o kanske veckoslutet kommer med lite crazy o avkoppling.

30.9.13

Dagens glädje - RÖH

Idag blir det kort. Men jag vill dela med mig av det här roliga som mötte mig i jobbköket. Om det är något de kan på mitt jobb är det att skriva lappar i köket när det ser jävligt svinigt ut.
Jag vet inte varför jag blir så glad. Jag bara blir. O jag uppskattar det där lilla RÖH i högra hörnet.





29.9.13

Hösten kom

Det här veckoslutet kändes det att hösten verkligen kom. Riktigt på riktigt. Visst har det varit höst redan en tid, men jag har inte hunnit känna efter. Jag skrev ju redan i augusti att nu kom hösten, men då menade jag hösten i den bemärkelsen att skolan och vardagen började. Nu började hösten på riktigt.

Vi åkte ut till Ekenäs o packade ihop trampolinen. Det var ett säkert tecken på att en tid i livet är slut, helt och hållet. Jag märkte att för varje pinne vi monterade ner blev jag mer vemodig.

Det känns på nåt vis som om vi måste säga hej då åt det där underbara stället. Fast det inte är så. Vi kan åka ut till Ekenäs fast det är vinter o kallt. Stället blir varmt och man kan vara där. Men det känns att hela idén med stället är borta när det inte längre är sommar. Och trampolinen symboliserar det sista. Flotten som vi hoppade ifrån hela sommaren tog vi in i augusti. Bryggan var borta. Bryggan som gav oss nya hoppmöjligheter den här sommaren. Och nu är vattnet så svalt i havet att ingen vill träna dykning eller andra simkonster.
Trampolinen, vårt sista hopp, liksom.

Det var nog inte bara jag som kände att det var vemodigt. En av mina söner är en oerhört känslig kille. Och jag såg i hans ansikte att det inte var det roligaste att se trampolinen monteras ner. Hur jag än försökte uppmuntra honom och säga att vi inte säljer den, den kommer tillbaka alldeles snart, det är nog snart vår igen. Vem tror egentligen på det just när det blivit höst liksom?

Men hösten är vacker. Jag plåtade de sista hoppen, lite av städningen och sedan några kantareller som irrat sig till vår gräsplan. Jag räknar redan dagar till april-maj. Men kanske vi får en kulig vinter här emellan?










En liten parentes. Ibland märker det först när jag tar ut bilderna ur kameran. Hur är det möjligt, att min lilla ser ut som en stor pojke på bilderna? Den äldre är jag ju van vid att han alltid varit stor på nåt vis, men den där lilla...? Underligt.






23.9.13

Skriker alla barn?

En status på fejjan undrade ifall det är ett himla liv i alla barnfamiljer? Många hade kommenterat: Ja! (Ja ja, jag vet att en status inte kan undra, tyckte ba det lät roligt.)

Jag ville inte kommentera, skriver hellre här. Jag tror nämligen inte man vill höra. Då man lever i supervolym med högljudda små människor kanske man inte vill höra av en präktig morsa: "Nej, hos oss skriker ingen. Vi har det ganska tyst faktiskt. Vi är så harmoniska."

Kanske det är så att mina barn redan är så stora att de lärt sig att man inte behöver skrika för att bli hörd? Att det inte hjälper, helt enkelt. Eller kanske de är så få, de är ju bara två. Att de inte behöver kämpa i en stor barnaskara. Jag vet inte. Fast jag minns faktiskt inte att mitt hem någonsin varit jätte skrikigt eller högljutt. Aika kultaa muistot, som man säger. Är alltså mina barn så exceptionellt väluppfostrade att de förstår finessen med att ge folk ro? Att de helt enkelt respekterar sin ljudkänsliga mamma? (MUAHHHAHHHAAA till det sista. Jag vet att det inte är så.)

I den stund jag läste min väns statusuppdatering kände jag en stor tacksamhet att det är så tyst här hemma. Jag insåg hur viktigt det är för mig att höra mina tankar, att få vara i tystnad en stund efter jobbet. I just det här skedet i livet tror jag att jag inte skulle klara höga toner. Inte just nu.

Samtidigt skickar jag tankar till de föräldrar som lever i ett buller de inte skulle orka med. Hoppas de får ro för sina öron. Men jag tror ju de familjerna har det roligt och kreativt mest hela tiden :). Helt säkert!

14.9.13

Jag har fått vara tillsammans

Om jag senast funderade o fokuserade på det som inte är som jag vill i livet så ska jag idag fokusera på det som är precis som jag vill.

Jag har fått vara älskad i många år. Nu tänker jag på det speciellt. För 10 år sedan lovade jag att älska honom i nöd och lust. Före jag lovade det hade jag redan älskat honom i x antal år.

Ännu idag kan det kittla i magen av välbehag när jag tänker på allt vi gått igenom. När vi varit till glädje och stöd för varandra. När vi varit irriterade på varann men fixat det. I alla dessa år.

Skulle jag idag ordna bröllopsfest skulle nog en del grejer vara annorlunda. Nya människor har kommit in i våra liv. Nya intressen. Livserfarenhet. Men det vi ordnade för 10 år sen var precis det vi ville då och jag kan ännu också med glädje bläddra i vårt album.

Jag skulle ALDRIG i världen byta ut min man. Och jag tror fortfarande att inte han heller har för avsikt att byta ut mig. Så mycket älskad har jag känt mig och känner jag mig att jag kan tro det här.

Och visst var vi barnsligt söta då.







- Posted using BlogPress from my iPhone

13.9.13

När man åker åt fel håll - i livet liksom

Vet ni den känslan, när man i barndomen, eller för länge sedan haft en plan. En plan hur man skulle vilja att det känns i livet. Vad man skulle njuta av i livet och hur man skulle vilja använda sin tid i livet. Och när man märker att planen och livet inte möts. Det är den känslan jag talar om.

Mitt liv är på många plan alldeles bra. Och jag har oförskämt mycket. Men det är en liten grej jag kunde tänka mig att kunde få kännas annorlunda.

Som liten (yngre) kände jag starkt att livet var rätt ok. Skolan i sig var inte meningen i livet för mig, men jag klarade den utan större ansträngningar. Inget toppbetyg eller ingen toppresterare var jag. Jag fokuserade alltid mer på vänner och att umgås. Det roliga var min fritid. Då läxorna var gjorda.

Då tänkte jag att livet nog kunde fortsätta i samma banor. Planerade ungefär nåt i den här stilen: Jag har en egen familj som största delen av mitt liv kretsar kring. Och så går jag på jobb. Något jobb som inte kräver mycket av mig på fritiden. För så har det alltid varit. Skola = jobb. Något man måste men något som inte får påverka fritiden och vänner och familjetid.

Jag har hela livet sökt ett yrke, ett jobb, något som skulle vara det jag njuter av. Har haft idéer om vad det kunde vara. Men inte ännu mött mitt stora kall. Min världsbild på den här fronten är kanske lätt rubbad. Har varit omringad av människor som varit rätt passionerade och njutit av jobbet. Har ofta tänkt att de nog tyckt mer om sitt jobb än om resten.

Jag är tvärtom. Tycker mycket mer om resten. Att jobba är förlorad fritid. Förlorad tid med mina barn. Bort från min man. Och också bort från mina vänner.

Läste idag en facebook statusuppdatering av en okänd. Hon hade hittat sin mamma död därhemma. Hennes mamma var borta i ett ögonblick. Det här är jag hela tiden rädd för. Att jag rusar omkring i livet. Inte lyssnar på mig själv. Inte satsar på det jag kan vara nöjd med den dagen någon av mina kära försvinner. När jag själv dör. Varför satsade jag på fel saker? Varför höll jag inte stenhårt på min prioritering i livet. Jobba just så mycket att du överlever. Använd din dyrbara tid på det du älskar mest i världen.

Någon älskar sitt arbete. Blir lycklig av att prestera och vara en toppelev. Hela livet. Andra njuter av ett jobb utan större ansvar men mera tid o möjlighet till fritid och familjeliv. Jag unnar arbetsmänniskorna sin lycka. Jag vill unna mig själv det som gör mig nöjd. Balans i livet mellan jobb och fritid.

Nu just är livet inte som jag har planerat, som min innersta person önskar. Och det här måste åtgärdas. Det här är inte ett gnällinlägg, ska inte vara det i alla fall. Utan en analys av min situation. En analys av var skon just nu klämmer. Och den klämmer där: just nu satsar jag inte på det som är viktigast för mig i livet. Och det måste bli en förändring. För om jag dör i morgon ångrar jag hur jag levt mitt liv den senaste tiden.

Så det så!

9.9.13

Veckoslut av bara farten

Det verkar vara så fartfyllt till vardags och till helg att bloggen lider.

Veckorna susar fram och jag bara väntar på att det ska bli semester igen så jag ska hinna med allt. Så jag ska hinna njuta av barn, familj, lata stunder... Men än är det inte dags.

Jag har ändå registrerat att vi haft vackert sommarväder i september. Traskade till butiken kl. 22.00 i bara korta byxor o sommartossor. Varmt. Det var varmt. Underbart.

Igår var det ex tempore utfärd till Borgbacken. Ett barn åker i vad som helst utan att tänka så mycket. Jag är glad att han ännu är för kort för allt. Det andra är som jag, sku vilja våga åka i allt men vågar inte. Det anser jag vara rätt sunt. Och jag uppmuntrar honom till att åka bara det han vill.
Helsingfors och Borgbacken är vackra i mörkret. Vackra upplysta.




Idag tog jag barnen till Barnens stad. Sederholmska huset. Museum för barn. Kändes som ett museum i Stockholm eller någon annan barnvänlig stad. Har lovat skriva ett kort reportage om museet o ta bilder med barnen med. Det skulle göras nu, annars glömmer jag.




Museet fick pluspoäng av oss alla. Det bästa var en mormor som satt o stickade i ett 70-tals rum. Hon berättade om hur det var då och visade barnen allt som var annorlunda. Ian undrade om hon verkligen bor där. Rekommenderar varmt.






Medan vi trivdes där blev hemmet städat från golv till tak. Härlig arbetsfördelning denna gång.

Tacka vet jag veckosluten. Nu ska vi orka igen med en vecka.


29.8.13

Var vill du fira födelsedag?

Idag är det min fina mammas födelsedag. Den födelsedagen ska firas. Men var vill hon fira?

Förra veckan fick jag ett meddelande av min pappa i vilket han talade om för mig vad min mamma hade för önskemål. Hon vill förstås få se sina barnbarn. Och jag tycker ju att födelsedagsbarnet inte ska behöva ordna sitt eget kalas. Så vi försöker göra som hon vill.

Om någon frågat mig: hur tror du din 67-åriga mamma vill fira, då skulle det inte blivit enligt hennes önskemål. Men till all lycka kunde hon berätta själv. Och detta blir också en glad överraskning för hennes barnbarn när jag avhämtar dem i eftermiddag. Vi ska nämligen hit:



Det blir Borgbacken för mamma/momi!
Grattis!

28.8.13

Det doftar huvudvärk

Dagens suck går till den person som i morse eller just dränkte sig i en stark parfym. En parfym som sprider ut sig i hela spårvagnen o i min näsborre luktar huvudvärk.
Suck säger jag.

25.8.13

Ett bröllop

Igår fick jag fira bröllop. Visst är bröllop något av det finaste. Två människor har funnit varann o de vill liksom fortsätta vara tillsammans. De vill lova varann att de vill vara tillsammans.
Gårdagens bröllop var lite extra för mig. Det blir det när en egen bror vill lova leva tillsammans med sin fina.

Bröllopsfester är härliga. De är olika och de avspeglar brudparets anda. Gårdagens bröllop var vuxet. Och att bröllopet kändes vuxet kanske berodde på att brudparet inte mer är 20 år. De har levt och de vänner och bekanta som var bjudna hade en speciell anknytning till dem. Alla som var bjudna visste varför, inte bara för att de råkar vara släkt eller så. Bröllopet innehöll ingen bröllopslek och ingen for iväg med bruden. Det var precis som brudparet hade önskat sig.

Speciellt mycket tycker jag om talen. Och igår var de många. De var olika, och fina.

Alltid när jag går på bröllop kommer jag ihåg mitt eget. Jag är glad att det ännu, ett antal år senare, känns att mitt eget bröllop var just som jag ville ha det. Jag hoppas att gårdagens brudpar alltid kommer ihåg sitt bröllop med glädje. Det är ändå inte så ofta man får ihop så mycket människor som betyder mycket på en och samma fest.



Det var inte heller någon som stampade när kakan skars upp. Ingen tävling om vem som bestämmer.

22.8.13

Det där med att vara yngst

Ibland har jag stora sympatier för mitt yngsta barn. Det är orättvist att vara yngst i familjen. I alla fall ibland. Jag har livslång erfarenhet av att vara familjens minsting.

Det är ofta en bekväm och bra position i familjen. Den yngsta tilldelas som liten mycket gullighetspoäng. Alla vill krama om en när man är liten gullig liten o gullig. Då är det verkligen mer orättvist att behöva vara äldst. De äldre trampar upp ett härligt spår och slätar ut bukterna. Man kan bara kasta sig igenom barndom och ungdom, glida fram. Och det är många strider, många konflikter man inte ens behöver befatta sig med. Allt har de äldre fixat. De här sidorna i spelet är bekväma och inte det minsta orättvisa ur minstingens och mitt perspektiv. Tvärtom.

Men ibland är det både orättvist och inte alls lustigt. Det är om man aldrig blir tagen på allvar. För man är ju så söt o gullig. Det konstiga är att det sitter i länge. Fast man redan sku vara lite äldre verkar folk ännu se den lilla gulliga i en.

Jag tycker det är orättvist att jag blir förvånad varje gång någon (tex en dagistant) säger att min lilla minsting har så djupa tankar, är lugn och klok och förstår så mycket. Och jag vill lite le o lägga huvudet på sned i en såndär "nå voooooj liiiiten"-ställning o tänka att va gulligt att han är så liten ännu. Det är orättvist att han blir jämförd med sin äldre bror. Det är orättvist att jag inte alltid lyckas lyssna på hans stora och fina resonemang utan att samtidigt titta vilken gullig söt liten han är.

Jag vet att man ibland önskar bli tagen på allvar och jag ska verkligen kämpa lite extra i livet på den här punkten. För annars är ju livet inte så orättvist.

18.8.13

Det tröttaste veckoslutet

Det tröttaste veckoslutet kommer efter första veckan i vardagsrytmen. Då vi är ur rytm men tvingade in i rytmen. Det är så det känns som det står i den här artikeln. Fast jag själv är mer morgonpigg än kvällspigg känns hela världen helt fel när man sliter o drar upp barn som bara vill sova. Och tvingar upp sig själv obeskrivligt tidigt.

Efter en sådan vecka kommer det tröttaste veckoslutet. Innan alla är med i rytmen.

Veckoslut firade vi på stugan. Städade och ordnade, lyfte och skuffade och drog. För att få undan de där grejerna som vi så glatt på våren tog fram. Flotte, grill, moped, strandbänkar, leksaker etc. Allt ska hitta sina övervintringsställen.

Några små havtorn plockade jag. Men de var skrattretande få. Kanske 2-3 dl. De var delvis inte mogna.

Det kändes höst. Kanske speciellt då jag simmade genom strittande vågor i kyligt vatten till bojen för att rädda jollen till stranden. Fann den full med ännu kallare vatten. Kändes höst att häva sig upp i blåsten o duggregnet iklädd sval simdräkt.

Men än är det sommar, det är ju ännu augusti. Det märkte jag när jag landade i stan och blev bjuden på grillparty på gården. Bra avslutning på en vecka och start på en ny.



Havtorn, inte helt mogna.


Vin som smakade lite gödsel eller något jag inte var stormförtjust i.


Och en man som fixade&städade nästan hela tiden.

15.8.13

Förnyad frukost: Rågröt! Inte råggröt!

Jag har i flera år (så känns det faktiskt) ätit samma sak på vardagsmorgnarna. Ingen variation, alltid samma. En skål med naturell yoghurt, frukt eller bär, nötter och honung på. Det är oförskämt gott. Speciellt om man tar riktig mäktig härlig turkisk. Men just nu kände jag mig lite led.

Jag kunde säkert fortsätta med samma frukost ännu några år, men jag har faktiskt gett mig ut för att ta reda på nya grejer. Lite smoothie har jag ju gjort reklam för här. Det är också oförskämt gott, men jag som går till jobbet innan de andra i familjen vaknat vill inte surra ihop en smoothie kl. 6 på morgonen. Dessutom, tycker jag inte att jag hålls mätt så länge heller. Så det så. Men gott är det. Och enkelt om man inte är en så entusiastisk frukostätare. Man sväljer liksom den enkelt.

Nu har jag testat på nåt nytt. Det är bara nytt för mig, knappast för alla andra som är så in o hip o kan det där med mattrender ännu bättre än jag. Saken är nämligen den att jag som sagt sticker iväg oerhört tidigt på jobb. Jag äter inte hemma, men vill gärna på jobbet äta nåt nyttigt, lite gott o nåt som får min mage att må bra och vara mätt tills det blir lunchdags.

Svaret på alla mina problem är rågröt. Ja du läste rätt, inte råggröt. Alltså det är ju knäppt vad jag tycker det är gott. Det är världens enklaste grej att röra ihop den på kvällen i en skål och avnjuta den på jobbet när jag också börjar bli lite hungrig. Perfekt. Det fina med rågröten är möjligheten till variation.

Mitt recept imorse var något i den här riktningen:
3/4 dl havreflingor
1/4 dl havrekli
en matsked hackade mandlar
en matsked linfrön
en matsked solrosfrön
3 torkade dadlar
några frusna blåbär, hallon o jordgubbar
vatten så det täckte flingor o frön
Och så lade jag överst ca 1 dl turkisk yoghurt
Allt i en burk, och sedan tog jag med burken till jobbet o blandade ihop.
Va gott va gott va gott.

Imorgon ska jag testa med nån annan torkad frukt, kanske riva i ett äpple, köra med grynost i stället för turkisk yoghurt...kanske byta ut havre mot spelt.

Jag blir helt upprymd av alla möjligheter som öppnar sig. Och det här är ett relativt förmånligt frukostalternativ. Och magen gillar blötlagd torkad frukt. Vinnande.



Men nåja jag vet inte om det ser så delikat ut på bilden. Om jag sku va hemma sku jag kanske vilja mixa gröten...då blir det vackrare och sammetslen.

Hur ska vi orka?

Sitter i spårvagnen o gaaaaapar och gääääääspar. Det är så tidigt på morgonen. Det är lite fuktigt men ljust. Solen steg redan för någon timme sedan. Det är, trots att jag inte vant mig vid vardagsrutinen, ändå möjligt och nästan mänskligt att vara vaken så tidigt. Tack vare ljuset.

Men hur i hela friden ska det här konststycket vara möjligt i november? Är det någon som förstår det?

14.8.13

Dagens hösthändelser

Idag har jag inlett höstsäsongen på flera sätt. Jag åkte till jobbet. Det var ett hösttecken.

På väg hem från jobbet satt jag i en fuktig spårvagn. Plötsligt började det lukta hejdlöst mycket prutt. Jag förmodar att någon släppte väder. Det var höstsäsong. I alla fall en annan doft än sommarens lande-havsdoft.

Jag förverkligade också idag min ät hälsosamt och rör på dig höstkampanj. Det var faktiskt riktigt uppfriskande. Min frukost var en ny upptäckt, rågröt. Jättegott o jag var mätt i massor av timmar. Och så tog jag mig en hurtig, kort och väldigt långsam joggingtur.

Jag konstaterade att jag verkligen är i urusel kondis. Det var rätt tungt. Hade bestämt mig att springa i ca 30 minuter eller ca 5 km. Det blev ca 5 km. Och för att se saker ur ett positivt ljus: jag har något att göra o höst. Det blir springturer i parti och minut för att uppnå mina uppsatta mål. Vad är bättre än det?

Kanske hösten ändå blir en tid av underbar mat, rolig träning och nya dofter? Imorgon hoppas jag på en mer uppfriskande doft.




Så svettigt var det.

13.8.13

Vatten är dagens tema

Hösten är här. Så känns det. Det regnar, regnar och ruskar. Plötsligt är det hopplöst. Vatten är dagens ord liksom.

Ja det regnar så mycket att det började regna in i vår öppna spis... Nu har vi satt ett fat för droppvattnet o hoppas på att någon kan fixa det imorgon. Det e knappast någon som tänker kliva upp på vårt tak mitt i natten o kolla om hatten på vår skorsten flugit av i ovädret?

Vatten har vi också hoppat i sådär annars. Höll mitt löfte till barnen, idag var det simhallsdag. Båda barnen har lärt sig en massa om vatten i sommar. Idag testade vi vad de går för. Den ena simmade 7 meter utan några som helst svårigheter. Den andra simmade x antal gånger 25 meter. De dök så mycket att jag inte kunde tro mina ögon.

Vattnet är en trevlig sak. Beroende på var man har det förstås. På mattan eller i brasan funkar det mindre bra. I bassängen, i havet o i badkaret bättre. O simkunskapen tar jag med glädje emot. Simkunskapen som kommer helt gratis. Med glädje. Utan tvång. Och utan skrikande simlärare.





12.8.13

Det bästa är ändå...

Att lära sig att bo här och inte där är alltid en omställning. Och efter gårdagens kaos och martyrskap hittar jag de bästa grejerna med här!

Tvättmaskinen i mitt hem funkar.
Duschen sprutar en jämn stråle.
Badkaret.
Toa x 2.
Utrymme för sakerna. Utrymme i köket.
Sofforna i olika hörn.

Men bäst av allt är ändå morgonsmoothien. Eller så känns det nu.

Godmorgon nästan vardag!





11.8.13

Kaos i mitt inre: martyrskap, vemod och tacksamhet

Idag var den dagen jag varit rädd för redan en längre tid. Dagen då jag i egen hög person ska packa ihop hela vårt sommarliv i några kassar som varit inslängda i ett underbart förråd. Kassarna har varit inslängda och jag har förträngt dem och deras existens enligt bästa förmåga. Idag råkade jag ändå hitta ett svagt minne av att de existerar och plockade fram dem med tungt sinne.

Jag hatar att packa. Jag hatar det verkligen. Men när jag packar kring midsommar är det glädje jag känner. Jag rafsar bland saker vi har hemma och ser vad som ska med. Allt känns som om det sku vara framför en. Allt det där jag lever för. Men när det är augusti och vi verkligen vandrar tillbaka till vardagen, då känns det tungt. Och allra tyngst tycker jag det är då jag är ensam med jobbet. Jag är världens sämsta på att bära ansvar ensam, att vara den som kommer ihåg alla detaljer, som fixar allt. Jag har alltid varit dålig på det. Kanske det beror på att det finns en fullt kapabel person i mitt hushåll, en som jag litar på i vått o torrt, som alltid fixat de där grejerna jag själv är dålig på. Nu var han inte på plats utan jag stod där bland alla kläder o prylar. Fixade själv.

Det var faktiskt jättemycket synd om mig. Och jag har tilldelat mig själv en massa medaljer idag. Jag gjorde det, jag packade troligen största delen av våra ägodelar. Jag stuvade in dem i bilen. Jag diskade, tvättade, städade, radade, vek, slängde och framför allt, tog inte livet av någon. Medaljer och sympatier.

I all min misär tänkte jag att andra bara springer ute på festivaler o har det sorglöst och ansvarslöst. O där står jag med hela bördan på mina knubbiga axlar. Men det är nog inte alls hela sanningen, det bara kändes så. Jag kände djup tacksamhet gentemot härliga människor som ställde upp och roade ett par barn medan jag fejade o fixade. Härliga människor som njöt av sin uppgift i livet. Även om de inte kunde hjälpa mig så mycket med mitt packhelvete, kunde jag fixa det utan att behöva se mina barn sitta o stirra i en skärm utan trevlig uppsyn. De fick simma, spela, leka, plocka bär... Tacksamhet, djup tacksamhet.

När jag väl hade stånkat hela gänget till stan var det bara att pusta upp pryljävlarna hem. Det är senast då jag vill fälla en liten tår och tycka ännu ett varv synd om mig. För det är ju då alla de där förbenade sakerna ska hitta till sina rätta platser. Och det är senast då jag skulle önska att det ändå fanns någon här hemma som hjälpte till. Martyren, där var hon igen.

Nu ser mitt hem ut som ett enda kaos, ett barn sover, ett barn trampar opp ur sängen hela tiden. Men jag gjorde det ändå, klarade det rätt bra ändå.

Men en slutkläm ska jag ännu komma med: Nu har jag upplevt det här en gång. Det räcker. Jag tänker spara den här känslan av total utmattning i mitt minne (och på bloggen) så jag säkert kommer ihåg det nästa år. Så det så.

Sakerna där:


Sakerna här: