Tomater

- Nu har de första inhemska körsbärstomaterna anlänt, säger hon vid kassan när jag stiger in.
- Hurra, säger jag och samlar en stor påse av dem.
Jag tackade henne för att hon påminner mig om min stora addiktion, tomaterna. Hon sade att hon liksom inte kan glömma hur jag kom in dagligen förra våren o hösten för att plocka körsbärstomater, en jättepåse.

Såhär fint kan det vara i en liten närbutik nära mig.
Så fick jag dessutom Crustums goda pumpafröbröd.
Mums. Mums. Mums. Och hurra för Mumu i Munksnäs.

Det prasslar i buskarna

Jag var av någon orsak otroligt omotiverad av att springa ikväll men jag tog mig i kragen. O det är ändå sist o slutligen skönt när man väl tagit sig i kragen och kommer ut. Det var motigt att springa så jag var snäll mot mig själv o tog en kortare liten sprutt.

Efteråt satt jag på trappan o återhämtade mig. Då hörde jag, trots att jag lyssnade på musik med mina hörlurar att det prasslade i buskarna. Jag blev otroligt intresserad av vem det var. Oftast är det någon tråkig fågel. Eller förlåt att jag kallar en fågel tråkig. Jag är bara inte så förtjust.

Den här gången var det ingen fågel. Det var något jag tycker är mycket mer charmigt. En liten kompis som bökade så otroligt. Jag undrar vad den hade för sig? Den verkade otroligt koncentrerad o det var den säkert.

Jag försökte plåta den, men det blev inget vidare. Jag ska göra ett försöka att klistra in en bild, så får ni gissa vem det är som var på besök.



Där ser ni hans eller hennes bak. Kan ni ana er till vem det r
är?

Känner en kändis

Jag känner en kändis. Eller nåja, han är kanske inte superkändis, men lite kändis i alla fall. Många svenskpråkiga barn torde känna honom. I alla fall de som sett buu-klubben igår. 


Såg ni min kompis, Martti i tv igår? Martti, den söta lilla igelkotten som Soufi hade på besök. Han är min kompis. Jag har också haft honom i famnen. Också då har han lyckats klämma fram en liten bajs. 


Ni som såg honom, visst är han fin? Jag tycker. Och mina barn blev helt till sig när deras lilla vän var där där inne i tv:n.


Om ni är nyfikna på Martti kan ni kika in på Cattens blogg. Han brukar ibland figurera i vissa inlägg där. Catten känner honom ännu bättre, för hon är lite som hans mamma liksom.

Skrytbloggen: mamma & pappa = Guld!

Jag vill passa på att skryta här på bloggen. För jag har så jättegoda o fina föräldrar som hjälper mig så mycket varje dag. Jag blir alldeles svag i knäna och glad i hjärtat när jag tänker på allt de orkar med och allt de vill göra för mig. 


Som jag skrev tidigare har jag o min man spenderat nästan hela veckoslutet på jobb. Vad gör man med sina barn då? De ska få vara lediga på veckosluten och ha det underbart. Ja då bjuder man ut dem åt de människor som man litar på mest, de trogna egna, mamma och pappa. Och de  tar emot dessa två små härliga varelser med öppna armar. De för dem till ett sommarparadis och underhåller dem, sköter dem varsamt o älskar dem av hela sin stora förmåga, ett helt långt veckoslut.


Sen får man ta emot de små sötnosarna när de kommer hem. De är utvilade och trygga och fina och glada efter ett veckoslut med momi och moffa. Och momi och moffa strålar värme och energi, fortfarande. Trots att alla vet, ja det är lite ansträngande med barngäster. Det är lite mer liv o rörelse än man kanske alltid orkar. Men nej, de orkar och de ser så glada ut när de kör sin väg. Väntar till och med hoppfullt på nästa gång.


Såna är mina föräldrar, färdiga att hjälpa till med de små. Alltid när det passar in i deras tidtabell. Lyckligt lottad är jag. Och det jag tänker ännu mer: mina barn. Åh vad de är lyckligt lottade som får ha sina momir och moffor helt för sig själva. De får lära sig vara tillsammans med andra människor, de lär sig lita på andra och framför allt, de har en levande relation till en annan generation som älskar dem villkorslöst. 

17 år mitt hjärta slår som det gjorde då...

Vilket strålande väder det varit idag. Säkert för att det är en så speciell dag, därför.


Idag är det 17 år sedan jag fick något som jag varje dag är otroligt lycklig över. Något som gör mig gladare än något annat. Jag hittade det bästa. Kan ni ana er till vad det är?


Jag fick min härliga Janne. När jag tänker bakåt i tiden kommer jag ganska väl ihåg hur det kändes då. Hur lycklig jag var då. Jag kommer ihåg att jag tänkte att med honom vill jag vara så länge jag får och kan. Och när jag nu har honom här, och vi har våra fina barn tillsammans, så kan jag inte annat än le och tänka. Oj då, snart har halva livet gått och jag har fått dela det med just den som jag allra helst vill dela det med. Mitt hjärta slår precis som det gjorde då, för 17 år sedan, precis för honom.


Är inte det märkligt och mäktigt? Och är inte det det lyckligaste i livet? Ja säger jag. Det är det jag är mest tacksam för. Vad som än händer mig i livet har jag haft 17 år som jag fått dela med någon.


Det blev en champagneskål för det! 

Skoförsäljare

Det här veckoslutet har jag inte hunnit njuta massor av det vackra vädret. Jag spenderade fredag o lördag inne på gamla studenthuset och sålde skor. Det är roligt och det är också ansträngande. 


Jag tänker på alla människor som står i butiker och säljer dagligen. Jag tänker att det är nog rätt ansträngande att ha med så mycket folk att göra hela tiden. Människor är överlag helt trevliga. Men så finns det kunder som inte är vänliga eller trevliga. Och det är ju så att alla inte alltid har världens bästa dag. Men det tär på orket. 


Vi hade jättetrevliga kunder, de flesta var glada och positiva. Och de tyckte skorna var fina. Och vet ni hur stolt jag är när jag står där och säljer? När jag berättar om skorna. När jag säger att de är designade i Finland. Att nej, tyvärr, jag är inte designern men han står här bredvid mig. Jag är så stolt när det kommer kunder som berättar att de köper sitt femte par. Att det här är de bästa skorna någonsin. 


Jag är så stolt då. För vet ni, jag känner honom som gör skorna. Den här är åt dig Catta: Jag känner honom väldigt bra, UNDERBAR människa.


www.saintvacant.com

Kuriren

Idag ska jag vara till riktig nytta. Hurra för mig.

Jag ska leka skokurir. Saint vacant nya samples har anlänt, kanske är de skorna som vi ska glädja oss åt sommaren 2013? Vem vet. I alla fall ska de föras från ett ställe till ett annat så de kan fotograferas till katalogen och så de kan förevisas. 

Det känns som jag sku vara en viktig länk i modevärlden idag. Jag ska njuta fullt ut av svängarna.

Fest på dagisgården

Idag är det fest på dagisgården. Det är vårfest för de små.

Jag har blivit gammal för jag tycker att det är så rörande. Det är mer rörande för varje gång. När jag var mindre tänkte jag att det är bara mammor, äldre damer, som gråter när små barn sjunger. Jag tyckte det var fascinerande att det ofta var så. Och jag kunde inte förstå varför de skulle gråta? Det var ju bara en fest.

Idag tycker jag inte alls det är fascinerande att äldre damer (=jag) måste gråta varje gång deras barn uppträder. Eller någon annans barn. Suck. Jag sku vara glad om jag kunde bara le och tycka det är fint. Och vara rörd. Utan att gråta. Förstår ni? 

Det är liksom inget fel på att gråta tycker jag. Men jag får ju så ont i ögonen efteråt. Och mina färdigt vårröda ögon blir bara väldigt ömma och röda och uppsvullna.

Suck, sånt är livet.

Glömde ett viktigt bidrag

I min iver glömde jag att nämna att ett annat favoritbidrag i Eurovisionen i år är de gamla damerna från Ryssland. Dem har jag visst talat om förr här på bloggen. Jag tycker det är det coolaste att de vann det fancyga bidraget med fd eurovisionsvinnare Dima Bilan och någon av Tatu-flickorna. Jag har i alla fall förstått att de gjorde det. Tycker mig se folk i publiken i videon som kanske inte helt fattar att det gick så. 

Tanterna gör mig så glad. Jag blir varm i hela hela kroppen och själen.

Min och säkert flera andras storfavorit är den lilla lilla tanten som ser rätt borttappad ut, men hon är med och dansar och det är som låten lovar: Party for everybody.

Heja Ryssland! Heja söta tanter!

Eurovision song contest

Imorgon är det dags för den första semifinalen i det stora evenemanget. Det är inte frågan om någon sportgren. Nej nu snackar vi allvar. Jag har följt eurovisionen alltid, men jag är ingen expert. Jag vet inte mycket, men jag njuter av evenemanget.


Den här veckan är ganska busy så det känns ganska mycket att det ska vara storevenemang i tre dagar. Hur ska jag hinna och framför allt ORKA titta på allt. Så mycket jobb, så tidiga morgnar. Men det finns inga ursäkter, det ska tittas och hejas


Mina storfavoriter i tävligen är Sverige och Estland. Jag hoppas Sverige vinner. Jag hoppas det för Loreen är för härlig. Och hennes låt ger mig en massa energi när jag är ute och springer, också när det är hett.


Tyvärr känner jag inget för Finlands bidrag. Förstås hoppas jag ju det ska gå bra för Pernilla, men hennes låt väcker inga känslor i mig.

Så tummarna upp för dessa två. 

Kvällsspring

Nu vet jag att jag ska springa på kvällarna. Huuuu vad det var varmt i morse. Det var så fruktansvärt hett. Jag blev tvungen att i morse springa kortare än normalt för jag var helt utmattad av hettan.


Nu vill jag inte låta som en gnällmåns. Det är ju det bästa att solen skiner och att det ÄNTLIGEN är varmt. Men oj oj, att springa i solskenet. Jag har ju faktiskt sprungit sedan september förra året väldigt regelbundet. Och då var det redan svalt. Så jag är helt oförberedd på den här hettan.


Man lär sig medan man lever, heter det väl.

Fredags- och lördagsjobb

Nu tänker jag puffa för ett evenemang, när jag äntligen kommer in hit på bloggen efter en skrivpaus. På fredagen och lördagen ska jag vara och sälja skor på Vanha, Gamla stundenthuset alltså. Där är ett hypertrevligt fashionevenemang: Helsinki fashion stock sales. Trevliga märken, unika samples och lite rabatt. 


Om ni vill komma och hälsa på så gör det. Kan ju hända att ni fyndar något trevligt. Mig hittar ni där ni hittar Saint vacant skor.


Öppet är det på fredag mellan klockan 11 och 19 och på lördag mellan 10 och 18. Ta med cash. Vi ses, hoppas jag.


Läs mera här: https://www.facebook.com/events/226884130746047/

Klassträff

På veckoslutet upplevde jag något roligt. Vi hade klassträff. Det var mitt högstadiegäng som träffades. 


Det som var förbryllande var att det är 20 år sedan vi gått i samma klass. Då fattar jag att det finns vänner i mitt liv som jag upplever ibland upplever att jag nog känt länge, men inte kan det vara över 20 år sedan. Otroligt.


Absurt och lite psykedeliskt kan det bli när man plötsligt hittar varann igen. En del har inte ändrats alls, andra är sig inte alls lika. Till det yttre var vi väl ett gäng damer o herrar, jag vill inte säga tanter o gubbar,  inga ungdomar längre. Men jag kände att vi har nog inte åldrats. Vi är ändå ganska lika. I alla fall känner jag mig inte väldigt gammal inombords.


Det är lustigt med klassträffar. Det är väl kontentan av kvällen. Och jag hoppas ju att det inte ska behöva gå 10 år igen, tills det blir dags att träffas igen.

Inte ens lite synd om mig

Idag har det inte ens varit lite synd om mig. 


Jag har lyckats med en massa grejer jag tänkt mig och ännu mer. Nämligen det svåraste av svåra uppdrag: Att köpa nya jeans. Alltså det tycker jag är svårt.


Det har blivit lite lättare än det var för något år sedan. Problemet då var att jag var oformlig efter graviditeter och hade dessutom en konstig känsla i det där snittet, som varit uppe två gånger. Svårt. 


Men nu har tiden lite läkt såren och efter en hel massa spring, har det blivit lättare att hitta byxor som sitter. Dessutom fick jag en gång hjälpa av en mycket sympatisk försäljare i Carlings. Han visade mig en viss modell av ett visst märke och så var det kört. 


Nu är det tredje paret av samma modell som flyttade hem till mig. Utöver det trygga och bekanta (rutinen?) gjorde jag något otroligt vilt, jag återgick till ett märke som jag senast klätt mig i när jag gick i gymnasiet, Levi's. Då gällde modell 501 och senare 555. Nu hette de inte mer något sånt. 


Lite nostalgi att finna just det fickmönstret på bakfickorna och den röda lilla lappen. Den röda lappen som var såååå viktig i en viss ålder. För då ville man, eller i alla fall jag, helst inte avvika väldigt mycket från mängden.


Ja, så idag var det alls inte synd om mig. Det var väl mina morsdagspresenter av mig själv.

En god ledare

Jag har många gånger i mitt liv ställts inför frågor som dessa: hurudan är en god ledare? Hur fungerar en bra ledare?


I olika sammanhang har jag ifrågasatt ledare. Och sällan har jag träffat riktigt duktiga ledare. Ja, ingen kan ju vara perfekt, men det verkar vara jävligt svårt att vara ledare.


Det har handlat om otroligt  dåliga lärare. Det har varit frågan om föräldrar som inte ingripit i sina barns fasoner. Det har handlat om chefer på olika nivåer.


Idag funderar jag igen över en god ledare. Jag funderar på det främst ur jobbperspektiv. Jag har försökt fundera vilka egenskaper en bra ledare ska ha. Jag tror att det viktigaste är tillit till dem man leder. Så tror jag på förmågan att lyssna. Utöver det här tror jag på en öppenhet. På diskussion och att våga ta risker. Och att helhjärtat stöda dem som utför det verkliga arbetet. 


På något vis tycker jag det verkar ganska enkelt. En ledare behöver egentligen inte kunna så mycket. Det viktigaste är att kunna plocka ihop de bästa människorna, lyssna till deras expertis och stöda dem. 


Men en sak som är säker är att jag inte är en ledare. Jag kan nog vara en som kriticerar :).


Jag tror jag ska återkomma till det här ännu senare. Det här funderade jag på för en stund sedan.

Cyklister mår bättre

Idag sade min snuviga kamrat åt mig att jag inte är sjuk för att jag cyklar. Cyklister mår bättre och blir inte sjuka lika lätt. Kanske det är så. Är det därför många som jag känner är sjuka, för att de inte cyklar?


För allt i världen, ta fram era velocipeder och bicycletter och börja cykla!


Läs här!

Rutiner + jag = sant?

I morse när jag körde genom ett svalt och lite fuktigt Helsingfors märkte jag att jag är en stor vän av rutiner. Allt hade fallit på plats. Igår gjorde jag lite annorlunda är normalt och jag var genast i obalans. Allt vara i obalans.Igår åkte jag till jobbet ett par timmar senare. Jag cyklade hem ett par timmar senare. Jag hämtade inte barnen på dagis (vilket i och för sig var en helt positiv avvikelse från den så högt älskade vardagsrutinen). Alla de här små obetydliga tingen gjorde att jag blev i obalans.

Idag åkte jag iväg kl. 6.25 på min cykel. Andades och såg de människor på vägen jag är van vid. Det där ena paret som stavgår från Kajsaniemi mot fågelsången. Den där ena pojken med sin pappa, hand i hand i Lillhoplax. De där några hurtiga bullarna som springer huvudlöst runt Tölöviken (jag vet inte om de springer huvudlöst, i min värld kan det inte vara någon idé att hålla på med jogging den tiden på dygnet). Det var rätt folktomt. Jag körde in på jobbgården en halv timme efter start, kunde låsa cykeln i cykelställningen, på den plats jag alltid brukar använda. 

Jag avviker inte från min rutt. Jag kommer av mig om det är en barriär någonstans så jag inte kommer vidare. Helst lyssnar jag på samma musik, så jag känner mig trygg. Jag utför vissa ritualer varje dag på samma sätt.

Suck, håller jag på blir gammal? Hur ska det här sluta? Eller är jag bara ett litet barn ännu, som behöver rutiner för att känna mig trygg?

En guldkant i vardagen

En guldkant i vardagen upplevde jag igår när jag fick följa med min äldre son till Sveaborg. Det som gjorde det lite guldigt var att det inte är alla vardagar man har möjlighet att följa med sin son med förskoleklassen. Det guldiga var att jag var välkommen med av både lärare och Noa. Om Noa inte skulle vilja ha mig med skulle jag förstås inte gå med.

Vi åkte till Sveaborg för att delta i en liten äventyrsrunda eller vad man ska kalla det. Det var fyra skådespelare som hade klätt ut sig i 1700-talsstil. En var Carl v Linné, en var Carl Michael Bellman, en var hovdamen Helene och så var det förstås Kung Gustaf den tredje. Barnen fick i fyra grupper träffa var o en skilt för sig. Bellman sjöng med barnen, Linné lärde barnen lite om växter, Helene lärde barnen några små vinkar om vett och etikett och Gustaf den tredje lät barnen leta efter ädelstenar i en kasematt. 


Barnen förstod kanske inte alla lustigheter, men det gjorde de vuxna i stället. Och det tycker jag alltid barnskådespel ska ha tack för.


Det som ju är en liten parentes är att jag skådespelat med i ett Jakten på den försvunna kronan, ett barnskådespel på Sveaborg. Det är länge sedan. Då var jag pigan Gunilla. Jag kände fortfarande igen vissa små detaljer i det här skådespeleriet, trots att konceptet var lite annorlunda. Roligt. Och ja, jag kan försäkra dig om att det var ett roligt sommarjobb. Kände mig privilegierad då jag fick vara med bland duktiga riktiga skådespelare.

Det här är den ståtliga kungen

Carl von Linné och Helene

Besviken

Dagens besvikelse är att alla inte vill gå ut. En vill ut och en vill stanna inne. Det betyder att eftersom det är den lilla som vill stanna inne att någon måste stanna inne med honom. Och den här gången är det jag som måste stanna inne. 


Man kunde tvinga sina barn att gå ut när det är så fint, men när klockan är redan halv sju på kvällen tycker jag inte att någon ska behöva tvingas. Jag tycker ju att barn också ska få välja lite. Så här sitter jag nu och är lite  besviken. För han vill inte egentligen umgås med mig heller. Han vill ligga på soffan, koppla av och se film. Jag förstår honom. Skulle det vara en bättre film sku jag också vilja göra det. 

Hurtigbullar

Jag vill bara lyfta fram de människor jag träffade på min morgontur till jobbet. Alltså de människor som är ute och springer före klockan 7 på morgonen. Jag beundrar dem stort. Hur klarar de av det? 

Jag själv är en människa som tycker om att springa, fast det ibland smakar trä. Det är liksom det där efteråt som är det bästa. Och det att man kan säga: Jag var ute o springa. Men för mig är det viktigt att det är precis rätt stund. Och rätt stund är inte otroligt tidigt på morgonen.Om jag springer för tidigt lider jag av huvudvärk och illamående nästan hela dagen. Men om jag springer då det är optimalt, då mår jag prima. Nej helst ska klockan vara mellan 11 och 14. Men senare går också. Helst inte mitt i natten, då funkar det inte heller så bra.

Jag funderade idag på människorna som springer så tidigt: Har de ätit frukost innan de springer, eller springer de på tom mage? Har de vaknat jättetidigt eller har de väckarklockan väckt dem o de är pigga som mörtar. Eller hur är det? Har de jobbat hela natten o springer sedan innan de ska lägga sig? Jag förstår inte hur de gör, men jag är fascinerad.

Otålig o kläderna

Jag skulle skriva ett snabbt inlägg för ni är säkert alla grymt nyfikna på hur jag sedan gjorde med de där kläderna jag så väntade på. 
Jep, min vana trogen var jag otålig och gjorde en liten tripp till den där Siwa butiken för att kolla ifall mina kläder hittat fram. Och ja, paketet hade just anlänt så jag fick det. Det var roligt. 


Spännande. Jag hade beställt två tunikor och en tröja. Och märket var okänt för mig så då tycker jag alltid det är jättesvårt att avgöra vilken storlek man ska välja. Ibland har det gått så att den största storleken tyvärr varit för liten och ibland är ärmarna för korta, annars bra. eller nåt annat. Ni vet, sådär att kläderna bara inte sitter.


Så det var spännande att testa. Tyvärr blev jag tvungen att skicka tillbaka de båda tunikorna för de var helt fel storlek. Denna gång var de faktiskt enorma. Men en tröja fick jag. Och det var ju bra det.

Landskamp

Det var den där humorlandskampen jag skulle berätta om. 


Det var ju hur roligt som helst. Jag var lite orolig att det inte skulle bli av. Janne som jag ju sku få gå på teaterdejt med kände sig krasslig på fredagen o försökte skaka av sig sin stegring på förmiddagen. Men till all lycka var han tillräckligt kry för att ta sig till svenska teatern med mig.


Vi hade inte så höga förväntningar, men blev glatt överraskade när Stan sprang in på scenen, han var konferencier och han höll reda på poängen. Det var dock inte alls objektiv bevakning, vilket ledde till att Finland vann kampen. 


Glad blev jag av att se att jag och André bar skor av samma märke. Vi hade lite olika modell på oss den kvällen, men det gläder att se såna fina skor på scen.


Jag hade inte någonsin sett de tre andra humoristiska männen som uppträdde. Så det var nya bekantskaper. Anders Helenius från Finland och från Sverige Roland Ulvselius och Kristoffer Appelquist. Ja visst var de roliga. Emellanåt hade vi så roligt så det kändes i kinderna.


Jag måste säga att jag uppskattar verkligen Andrés humor. Jag vet inte, det är något i hans stil som tilltalar mig. Och speciellt förtjust är jag när han pratar finlandssvensk gubbengelska. Då blir jag glad. Det är inte alls alla som förstår hur roligt det låter. Hahhaa.

Läsa böcker i sängen

Idag skulle jag lite mysa med Noa och läsa en bok. Han som många andra av hans kamrater gillar LasseMaijas detektivböcker. Personligen tycker jag de är jätteroliga men förstår inte varför personerna i böckerna ska vara så fula. Illustrationerna tilltalar mig inte alls. Historierna är roliga. 


Vi lade oss på sängen o jag sku läsa, idag var det Tågmysteriet som gällde. 
Men jag har ju ett problem. Jag blir så trött av att ligga i en säng o läsa. Jag borde alltid sitta. Jag läste o slumrade o läste o slumrade. Noa väckte mig med jämna mellanrum o så läste vi vidare. Det var absurt. Jag somnade liksom för en eller två sekunder, och sen fortsatte vi läsa.


Hur kan man vara så trött utan att ens ha någon vettig orsak? Jag vet inte. Trots tröttheten lyckades vi läsa hela boken. När vi äntligen löst mysteriet i sällskap av Lasse och Maija somnade jag direkt. Absurt måste jag säga.


Det här är ett litet problem. För jag skulle älska att läsa i min säng ibland på kvällarna. Men jag somnar direkt. Det går inte. Kanske jag blir piggare någon gång.

Sverige-Finland

Idag blir det kamp mellan Sverige och Finland. Undrar hur många som kommer att följa med den kampen? Vem är intresserad? Hur många poäng blir det för vart land? 


Nu snackar jag inte fotboll, inte handboll, inte ishockey, faktiskt inte någon form av sport. Jag pratar skratt. Och humor. Humorlandskampen! Jag hejar på båda lagen, jag hejar o hoppas det blir jätteroligt. 

Vart ska jag cykla?

Mitt liv går just nu ut på att fundera vart jag kunde cykla. Och vilken väg jag ska åka. Det är ganska roligt. Jag är fortfarande tokig i den där cykeln. Bara så ni vet.


O igår fick den dessutom en fot. Snart har den även en lampa. Den utvecklas.


Jag funderar ännu på om jag skulle hitta på ett namn åt den. Eller ska den bara heta Pelago? Pelago kunde vara cykelns efternamn. Men den sku nog behöva ett personligt namn. Jag vet nog att cykeln är en flicka. Det måste hon ju vara. 
När jag cyklar till stan, för det är nog dit det bär av, så ska jag fundera på det där med namnet.

Första maj

Så var det kalaset undanstökat, det där första maj-kalaset. 

En stor vän av första maj kan man väl inte anklaga mig för att ha varit. Jag tycker faktiskt det har blivit bättre med åren. Eller tja, som liten var det väl ok. Alla verkade glada och man fick sin traditionella ballong. Vi var visst någon gång på nåt trevligt litet finlandssvenskt partaj, men sillis o sånt. Men egentligen kommer jag inte ihåg så mycket. Det var nog bara den där ballongen som var något. 

När jag blev äldre skulle det väl höra till att man först sprang omkring på kajen i Helsingfors. Men det var väl bara en enda gång det riktigt lyckades. Också den gången åkte jag hem när jag fått nog. Före de andra liksom.

Sedan skulle man studera och klä sig i någon overall o springa omkring i Brunnsparken. Ja för Kajsaniemi, det var helt klart inte min grej. Men inte heller här klarade jag mig riktigt. Jag hade ju ingen studentmundering. Ja, studentmössa ägde jag nog men av någon orsak ville jag inte klä ut mig till Ylioppilas Larvanto, som var en av Pirkka-Pekka Petelius sköjiga figurer. Men alltså den där haalaren eller kanske det heter overall på svenska, en sådan ägde jag inte. Jag var lite upprorisk och ville inte ha en sån. 

Skaffade mig i ett tidigt skede en såndär studentpipo (undrar vad den officiellt heter på svenska?). Den använder jag fortfarande. Den värmer trevligt eftersom det sällan är jättevarmt ändå.

Och sedan var det liksom över. Studietiden och det där med att trängas på några bergsknallar med tusentals andra. Jag lider väl av någon form av människoskräck, så att trängas där med andra glada, funkade inte många gånger. 

I år blev det liksom förra året gårdsfest. Grannarna verkar inte heller känna dragning till stan med sina barn. Förra året var det usligt väder, då hade vi picnic i grannens garage. I år var det vackert, vi kunde ha picnicen på gården. Våra gemensamma barn sprang omkring och lekte, och vi vuxna delade lite på ansvaret. 

Igår var jag så slut efter den väldiga mängden frisk luft, så jag klarade inte av att plita ner denna lilla rapport. Första maj är faktiskt ok nu för mig. Den lilla hemråtta jag är får fira, i gott sällskap.

Glada korvar på glada första maj.

När man väntar på något gott

...väntar man alltid en hel evighet. Det brukar jag säga. För så är det ju. Det stämmer så gott som alltid. Speciellt när man är så otålig som jag.

Jag har beställt lite nya kläder på nätet. Och nu har jag väntat snällt o tålmodigt i några dagar. Hur länge ska man vara tvungen att vara tålmodig o inte skrika? Det är nämligen så att jag har förr beställt kläder på nätet och alltid när de där arma kläderna ska komma till den där ena speciella butiken på Mechelingatan, då är det alltid strul. Jag får aldrig något meddelande, fast de lovat. Och så när jag slutar vara tålmodig o trevlig och skriver ett lite anklagande och argt meddelande till webbshoppen får jag alltid ett otroligt vänligt svar att kläderna varit på väg hur länge som helst och att de nog måste ha kommit fram. Någon har bara glömt bort mig. 

Så åker jag iväg till butiken o där står en massa människor som vill betala för sina bananer. Och så kommer jag med min förfrågan om de har sett till mitt paket. Det blir en jättekö o det stackars biträdet som alltid är ensamt i butiken går mellan bakrummet o kassan o hittar inte mitt paket. 

Till slut brukar det gå så att när alla har fått betala för sig o gått ut o kön en stund är lite kortare, då säger det klick o paketet hittas direkt. 

Jag är otålig, jag vet. Jag är kanske inte gjord för det här med att beställa kläder över nätet. Jag vill ha genast genast. Eller så är bara inte alla som gett sig in i businessen klara för att betjäna just såna som mig. Va vet jag. 

Har alltså inte fått nåt litet meddelande om att mitt paket anlänt. För 7 dagar sedan var paketet i Lübeck. Kan det ha sprungit till butiken på dessa dagar, eller borde jag ännu vänta?