Vi åkte ut till Ekenäs o packade ihop trampolinen. Det var ett säkert tecken på att en tid i livet är slut, helt och hållet. Jag märkte att för varje pinne vi monterade ner blev jag mer vemodig.
Det känns på nåt vis som om vi måste säga hej då åt det där underbara stället. Fast det inte är så. Vi kan åka ut till Ekenäs fast det är vinter o kallt. Stället blir varmt och man kan vara där. Men det känns att hela idén med stället är borta när det inte längre är sommar. Och trampolinen symboliserar det sista. Flotten som vi hoppade ifrån hela sommaren tog vi in i augusti. Bryggan var borta. Bryggan som gav oss nya hoppmöjligheter den här sommaren. Och nu är vattnet så svalt i havet att ingen vill träna dykning eller andra simkonster.
Trampolinen, vårt sista hopp, liksom.
Det var nog inte bara jag som kände att det var vemodigt. En av mina söner är en oerhört känslig kille. Och jag såg i hans ansikte att det inte var det roligaste att se trampolinen monteras ner. Hur jag än försökte uppmuntra honom och säga att vi inte säljer den, den kommer tillbaka alldeles snart, det är nog snart vår igen. Vem tror egentligen på det just när det blivit höst liksom?
Men hösten är vacker. Jag plåtade de sista hoppen, lite av städningen och sedan några kantareller som irrat sig till vår gräsplan. Jag räknar redan dagar till april-maj. Men kanske vi får en kulig vinter här emellan?
En liten parentes. Ibland märker det först när jag tar ut bilderna ur kameran. Hur är det möjligt, att min lilla ser ut som en stor pojke på bilderna? Den äldre är jag ju van vid att han alltid varit stor på nåt vis, men den där lilla...? Underligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar