31.8.12

Duktighetsdag

Fredag är min duktighetsdag.

Men det höll på gå illa. Jag gav nästan upp, för jag blev så förbannad innan jag ens hade hunnit starta min duktighet. Förbannad blev jag på mig själv. Jag är världens råddigaste och mest oorganiserade. Jag hittade inte min lilla magväska som jag har min livsviktiga spelare i när jag springer. Är det månne någon annan som känner som jag när någon liten grej är försvunnen, spårlöst försvunnen? Jag kokar, jag sku bara vilja skylla på någon annan, fast det är mitt eget fel att den inte är där jag trodde. Jag är expert på att till exempel förlägga mina nycklar, mitt busskort och sådana saker, som man bara ska plocka med sig när man är färdig att gå i väg.

Så där stod jag i tamburen med hela springutrustningen på mig men den lilla väskan saknades. Argh så sur jag blir. Så sur. Men till all lycka hittade jag på en nödlösning. Är fortfarande sur på väskan, den är ingenstans.

Men duktighetsdag blev det i alla fall, för jag sprang ju. Kort & långsamt men jag gjorde det. Dessutom bakade jag bröd, om det kan anses vara duktigt. Och så lagade jag äntligen den efterlängtade myslin.

För att visa hur duktig min fredag var, så tänkte jag på en vän i nöd och lagade en liten extraburk mysli åt henne. Och ett par bröd förde jag också till henne.
Fy vad duktigt.




30.8.12

Ännu skonyheter

I förrgår frågade jag min skoleverantör om han har några nya skor åt mig. Och vips, följande dag fick jag två par nya. Idag testkörde jag det ena paret.

Jag har alltid haft en förkärlek för röda skor. Har köpt ett antal som aldrig varit bra. Nu har jag ett par jag älskar. Fast de är inte helt o hållet röda.

De ska bara köras in. Sen är de garanterat bäst.



Saint Vacant höstmodeller. Du kan gå kolla närmare om du är intresserad här.

Stolthet

När jag kom in idag låg det viktig post på golvet i tamburen. Viktig stolthetspost. Tänkte att jag kanske inte ska skryta då jag just lovade att skriva om saker som inte är så perfekta, men det här har inte med mig o en hur fin o duktig människa jag är att göra.

Det här har att göra med att Någon har jobbat så flitigt i flera år. Alldeles själv.

Detta är jag superstolt över:








Misslyckade mammans blogg

Idag blev jag uppmärksammad på bloggar och de duktighetskrav vi ställer på oss själva. Det finns många bloggar som berättar om det perfekta föräldra-barnstunderna, det fina bakandet, det perfekta hemmet... Ja vem sku bry sig om att skriva om studer då man inte riktigt lyckades? Men borde vi skriva om våra misslyckanden i stället? Har bloggaren ett samhälleligt ansvar?

De här duktiga bloggarna ger oss ångest, oss som inte klarar allt det där. Vi får lite ångest, vi som sitter o äter choko på kvällarna för att överleva de skrikiga spädisar, för att vi inte njuter o älskar varje stund. Vi får ångest när barnen skriker o vi skriker tillbaka, inte alls psykologiskt. Vi känner oss än mer misslyckade, vi som njuter av att barnen en stund sover över hos nån annan, för att få njuta av livet som det var en gång. Vi får ångest, som inte dukat fram ekologiska vackra maträtter. Ja, vi får nog ångest av det mesta, för i verkligheten är nog alla lite duktigare än vi.

Idag fick jag läsa i husis webbtidning om hur duktighetshysterin dödar. Blev inspirerad o ska försöka komma ihåg att bidra med sådant ni inte får ångest av.




Inspirerad av detta får ni se vad jag bjöd mina barn på i sommar när de var hungriga o jag inte ville eller kunde kocka. Hah. Vackert upplagt o mycket hälsosamt och bilden är också oskarp!

28.8.12

Tankar som får en att vilja glömma

Visst är det tragiskt, att någon har en åsikt som man på inget vis kan förstå, hur diplomatisk man än är, och så måste man skriva ett litet inlägg om detta?

Idag stötte jag på det här inlägget:
http://henrylaasanen.puheenvuoro.uusisuomi.fi/115300-markkina-arvon-sabotointi-tatuoinneilla

Henry Laasanen tycker att kvinnor med en eller flera tatueringar har ett lägre marknadsvärde än kvinnor utan tatuering. Han funderar över varför kvinnor med tatuering vill se ut som en prostituerad?

Det är så man vill gråta. Och det jag är intresserad av är det här marknadsvärdet. Vad är en människas marknadsvärde? Vad innebär det?

Jag blir så jättesur. Jag sku vilja säga en massa fula saker. Men jag bara säger att jag egentligen vill glömma att jag läste det här och jag ber om ursäkt om det är någon som slinker in på Henry Laasanens skriverier.

Vilket är månne Henry Laasanens marknadsvärde?

Förlåt!

25.8.12

Den perfekta dagen,

I morse började allt så perfekt. Så perfekt att det var riktigt äckligt. Ni vet, de där som gör allt rätt i livet o som får en att känna sig ganska dålig mest hela tiden, för det är inget som nånsin blir rätt. Det var så det började.

Min älskade man skötte om morgonbestyren för att jag skulle få sova. När jag väl kravlade mig upp på morgonen, satte jag mej ner för att äta hembakat bröd. Gott hembakat bröd, småpratade med en härlig liten glad kille som inte heller behövde rusa nånstans i morse.
Han tittade på lite barnfilm efter frukosten, då jag förberedde vår ekologiska middag, fyllde en ekologisk höna med örter, vitlök och citron. Sedan smetade jag ihop en härlig pesto, nötfri, så att min kära svägerska sku kunna äta pesto som hon så älskar.

Sedan gick vi hand i hand till skolan o hämtade storabror, som inte behövde ha en lång skoldag en fredag. Är det inte perfekt?

Sedan bjöd jag barnen på nyttigt mellanmål, mest bara grönsaker, ekologiska och finländska. Fy attan så prutthurtigt och fint allt det här är.

Dagar som är som den här är osannolika. De är inte många förunnade. Det skulle vara fint om det var så här, varje dag. Vi sku ha tid för varann, vi sku hinna laga maten från början till slut. Vi sku äta närproducerat, ekologiskt. Barnen sku ha tid att pusta ut, vi föräldrar sku kunna vila oss ibland. Vi skulle åka till simhallen och ha det skoj tillsammans.

Men hur ofta är det såhär? Nästan aldrig. Det blir snabbmat, när man inte orkar eller hinner. Det blir inget roligt kvällsprogram, bara lite tv eller spel på iPaden. Det blir långa skol- och dagisdagar. Suck.
Får väl bara njuta de dagar det är just såhär. Och hoppas det kommer en till, inom en nära framtid.

22.8.12

Kalas

Idag var det kalas för mig. Jag fick spendera eftermiddagen med en liten kille. Den lilla killen bor en våning under oss, och idag hade hans stora bror kalas. Jag o han var inte bjudna.

Den lilla killen är snart 3 månader gammal. Och bedårande som bara den. Vi gjorde allt möjligt. Han åt, han beundrade sig själv i spegeln. Han låg på sin lilla filt och kämpade medan jag såg på och berömde honom allt vad jag kunde. Han tog en tupplur, han log, han jollrade. Jag läste för honom och jag sjöng. Det var en språkbadseftermiddag för honom.

Man skulle inte tro att jag inte är en bebismänniska. Jag är det egentligen inte. Men när en så tjusig kille kommer o hänger med mig, då blir jag en bebismänniska. En liten stund. Ett ögonblick.

Tyvärr vågar jag inte lägga in en bild på honom, men jag kan lägga in en bild på hans vagn i stället. I den låg han o sov, en så kallad power nap.

Det var kalas.




21.8.12

En igelkottsvän

Vilken tur att vi känner Martti. Vilken lycka att vi fick leka med Martti på söndagen. Söndagen skulle annars ha kunnat kännas helt blaj, för vi hade haft för mycket program, ja för mycket roligt program hela veckoslutet.

Har du suttit nos mot nos med en igelkott? Nosen är sval och fuktig. Och han nosar så härligt. Är han inte bedårande?

Om du vill lära känna honom bättre kan du kika in på Cattens blogg.




11.8.12

Det är så vackert

Det är så underligt, att vissa landskap blir så vardagliga eller känns så självklara då man varit någonstans länge. Det går inte att jämföra med det jag skriver om, men tänkte på det när jag var i Rom. Till slut blir man van vid alla gamla historiska byggnader, för det finns så många. Man slutar reagera, jag slutade stanna och glo, med jämna mellanrum.

Idag var jag på en springtur. Eftersom det var lätt idag, jag kände mig inte ansträngd en gång, kunde jag koncentrera mig på att se mig omkring och förundras över hur fantastiskt vackert det är, också här i lilla Ekenäs, på den slingrande vägen jag så ofta gått, cyklat, åkt och sprungit längs. Det var så ofattbart vackert att jag tog min moped och åkte tillbaka, när jag sprungit klart. Med kameran. Jag ville samla de här fina vyerna. Jag kan titta på dem när det är snö, och jag längtar till sommaren. Också till sensommaren.

Följ med mig och se hur fint det ser ut när jag springer en liten tia.




Här är kanalen. Den älskar jag. Om jag åker förbi den brukar jag alltid sakta in. För den är så fin. Och ibland åker någon genom den.



Här kan man se näckrosor. Det här är ett av mina favoritställen. Man ser ut mot havet här.



Jag hittade en liten bäck mellan träden. Den var fin, men tyvärr syns den knappt.



En hemlig väg går in i skogen. Jag brukar fantisera och hitta på vart den leder. Den är rätt vildvuxen.



Ett mycket sympatiskt litet berg. Jag blir så van vid de här små bergsknallarna, men de är fina, så fina, när man ser noga efter.

10.8.12

Syskonkärlek

Man kan aldrig veta hur det blir med syskon. Tycker de om varann? Kommer de överens? Blir de värsta eller bästa vänner?

Tycker det är svårt att veta som förälder. I något skede tänkte jag att stackars storabror som måste utstå att det kommer ett syskon i familjen. Men hela tiden tänkte jag, kanske det ändå är bra, kanske det ändå känns bra, i något skede av livet. Man vet ju aldrig hur det går. Jag utgår bara från min egen situation: Vad skulle det ha blivit av mig utan mina syskon?

Jag hoppas det en dag kan kännas lika för mina barn. Men visst är det fint att de ibland, eller egentligen ganska ofta, ser nöjda ut över att ha varann.

Jag tycker dessutom det var mycket kloka ord min goda vän uttalade: Det är bra att ha syskon. Man har någon man kan kritisera sina föräldrar med. Någon man kan känna gemenskap med när föräldrarna beter sig besynnerligt.

Idag såg jag glimtar av syskonkärlek.








7.8.12

Workout machine! Jag?

Hah, det var ett skämt att få ett meddelande av sin telefon, en av apparna, som gratulerade mig till att vara en "workout machine". Jag känner mig inte precis just som det. Men trevligt att någon tycker det.

Min app, RunKeeper, som jag använder när jag springer och cyklar, för att veta hur länge jag håller på med eländet, grattade mig till att jag loggat in 100 ggr sedan mitten av oktober. Det är alltså 10 månader sedan. Det betyder alltså att jag sprungit eller cyklat 100 ggr sedan dess.

När jag tänker på saken känns det ju nästan lite fint. Tänk jag, den lilla latmasken, har loggat in o lyft arslet ur vagnen (som jag brukar säga
när inga småbarn eller framför allt andra känsliga är i närheten alltså), hela 100 gånger. Det är ju nästan party det.

Och ja, RunKeeper tyckte jag skulle fira det här med att publicera resultatet på Fejan. Nåja, jag tycker ju inte att det angår nån annan så mycket, hur jag sprungit och när och var och sånt. Men jag tycker ändå att 100, vad det än är för nåt, är värt att fira. Så det ett litet blogginlägg och en liten skrytstatus på Fejan. Den här lilla uppmärksamheten var jag väl ändå nästan värd?

5.8.12

Vemodigt

Det är nog alltid så vemodigt att packa ihop sina saker och flytta till stan. Det är aldrig lika vemodigt att flytta ut till stugan. Nåja, visst saknar jag ju en del grejer här i stan när jag flyttar ut, men det är det där med ledighet, semester, frihet, familjeliv, värme, sommarnätter man får då. När vi packar ihop våra saker för hösten då är det ett annorlunda utbyte: friheten byts ut mot tidtabeller, lugnet mot tidtabeller, semester mot tidtabeller... Ljuset byts ut mot mörker. Det är helt klart att det är vemodigt.

Idag när vi hade packat det mesta och barnen redan längtade till stan i bilen sade jag snyft åt dem. Den ena brydde sig inte om det. Den andra undrade vad jag snyftade. Jag förklarade att det är ledsamt att åka och lämna allt det här. Han tröstade mig så klokt och sade att vi ju kommer tillbaka.
Ja det gör vi. Men i mitt lilla hjärta tänkte jag: det blir på riktigt först nästa sommar.

Det är allt det här jag saknar, som jag tänker på och som jag drömmer mig till den här hösten, vintern och våren.






















4.8.12

Lördagen = Godis = Minnen

Varje lördag konsumerar vi socker och E-koder. Traditionell godisdag.
Idag blev det för mig en liten nostalgitripp. Då det var Kristina-dag fick jag i gåva en påse polkagrisar. Riktiga äkta Gränna grisar. Jag är inte så snabb på att proppa i mig dem, så jag har ännu kvar en hel del.

En överbliven halv dajm blev oäten, den var inte god, sade Noa. Du får äta den, sa han. Han behövde inte be mig två gånger.

Jag kom osökt att tänka på min fina farmor. Hon tyckte om polkagrisar. Men det bästa hon visste var att kombinera polkagris och dajm. Så jag grävde fram min polkagrispåse och satte mig ner för att njuta. Och visst är det gott. Att låta dajmen smälta i munnen och blandas med polkagrissmaken. Det är inte fel att sända sin farmor några tankar med hennes favorit smak i munnen.

Jag har massvis med goda minnen tillsammans med min farmor. Hon brukade spela kort med mig. Jag sprang över gården till mina farföräldrar när jag kände mig lite ensam. När jag kom in till dem kom min farfar och klappade mig på kinden och sedan inspirerade han till en stund med glass. När glassen var uppäten försjönk han i sina egna tankar, i en bok eller i tidningen. Han var nöjd men ganska frånvarande. Ofta somnade han en liten stund för att sedan vakna upp och fortsätta med det han höll på med.

Det var min farmor som umgicks med mig, många timmar. Vi pratade och spelade kort. Hon berättade en massa roliga historier från sin barndom och ungdom. Hon hade humor, min farmor. Och hon uppskattade också folk med humor. Hon skrattade glatt åt mina historier och jag tror att hon tyckte jag var ganska komisk.

Jag kände mig alltid väldigt välkommen till henne. Det känns otroligt värdefullt att ha fått ha den tiden och lära känna henne. Jag skulle gärna sitta ner idag och spela ett parti med henne, fråga henne mer om en massa saker jag aldrig förstod att fråga då jag var liten. Nu får jag nöja mej med att tänka på henne, med hennes favoritsmak i munnen.

Tänk vad många fina känslor en bit dajm och lite polkagris kan väcka.

Överraskningarnas tid är inte över

Tänk att det överraskar dem, varje gång. Ja, att jag kan tänka mig att ta ett dopp... I morse överraskade jag barnen med att fråga om någon vill gå doppa sig? De ville det.
- Vem kommer med och simma.
- Jag, så klart.
- Mammaaaa...tänker du verkligen gå i?

Sagt och gjort.
Och för att vara riktigt ärlig, i morse var jag nog den minst frusna av oss tre.

Överraskningarnas tid är inte över.

Raseborg

Varje sommar gör vi en liten snabb utfärd till Raseborgs slott. Barnen vill dit. I år undrade den ena om där finns nå djur att beskåda eller om där finns karuseller eller berg- o dalbanor. Han minns inte slottsruinen från förra året. Hmm... Vi tänkte att det kan bli en liten besvikelse, Raaseporin linna och Linnanmäki...låter ju liksom lite lika. Raseborg och Borgbacken likaså.

Men man ska inte underskatta de små liven. Inte gjorde det något att det inte fanns en berg o dalbana. Vi kunde i stället titta ut över borggården och fundera om berg- o o dalbanan på Borgbacken går lika högt.





Visst är det ståtligt det fina slottet?



Spännande och högt. Herran pieksut, sade de varje gång de tittade ut genom gallret.







Övning i att hoppa över diket.






Raseborg var inte alls fel fast det inte alls liknade ett nöjesfält.

3.8.12

Plums och plask

Jag blev helt klart duktigare mot slutet av sommaren. Efter att jag äntligen lyckades slänga min vinterpäls den 30 juli i år har jag lyckats gå i flera gånger. Mina barn är stolta över mig o de ber mig slänga min talv turk varje gång jag går i. Deras stolthet motiverar mig faktiskt lite.

Men nog är det fruktansvärt uppfriskande (=jävligt kallt!) att gå i. Men jag har i alla fall gjort det och det är huvudsaken. På vintern vet jag att jag skulle ha beklagat att jag aldrig gick i. Så jag är bara av den orsaken glad att det gick som det gick. En gammal päls under och den nya groende. Nej tack.

Idag var jag i plurret igen.
Jag är faktiskt själv lite förvånad och stolt varje gång det sker.

2.8.12

Mjuklandning

Det här blev jag uppmärksammad på igår:

Jag har haft en härlig start efter semestern. Alldeles perfekt arbetsmängd på jobbet, så att jag haft tid att landa. Lite socialt, träffa alla trevliga jag jobbar med. Och det bonusfina, två dagar att starta med. Nu sitter jag i tåget på väg för att ta det lite lugnt. Så jag kan fortsätta starta mjukt på jobbet igen nästa vecka.

Varför tror en del att när folk kommer från semestern vill de hoppa in i det värsta och det stressigaste. Efter semestern orkar man ju? Pust. Nej alla borde få mjuklanda, åtminstone en vecka eller två :).

Hälsningar från en som uppskattar ett långsammare tempo och semester!

Pensionstankar

Det har varit det mest naturliga för mig, de två senaste dagarna. Att tala om pension. Inte om andras pension utan om min egen. Jag har planerat en snar pensionering. Nu just skulle jag bli en glad pensionär.

På jobbet har jag pratat med folk, de har pratat om sina överblivna semesterdagar. När ska de använda dem? Jag har inga semesterdagar att prata om, så det är lugnt, jag kan liksom fundera på pensionen i stället. Så fort som det här livet har gått kommer nog säkert min pensionärstid snart. När jag är sisådär 89 år.

Att sånt.

Det är nog bra att jag har ett par dagar ledigt nu, så jag kommer på andra tankar.


I natt jag drömde...


I natt drömde jag att jag ringde till min franska familj. Min franska familj, det är den familjen jag bodde hos i ett år när jag var 17 och utbyteselev.

Mitt samtal var superverkligt. Det konstiga var att det hela kändes så verkligt och vårt samtal kändes uppdaterat. Vi pratade inte om saker som vi pratade om då, barnen i familjen hade också blivit vuxna.

Jag tycker drömmar är de konstigaste. Det skulle ha varit mer förståeligt om mitt samtal hade handlat om hur det var då. Men att allt förändrats, mamman i familjen hade blivit äldre, pappan med. Det hörde jag tydligt i samtalet.

Och franskan flöt. Det var kanske det konstigaste och ändå kändes det helt naturligt. Ibland slås jag av tanken, tänk om de där borta i Frankrike i natt också pratade med mig? Kanske det ändå var verklighet. Vem vet?

1.8.12

En disco-borste

Nu har jag äntligen gett min lilla present som jag hämtade från Berlin. Så nu kan jag avslöja den också för er. Jag tycker den var så fin, fast den är både barnslig och lite dum.

Varför köpte jag inte en sån åt mig själv, när jag själv är så barnslig och lite dum?









Paviljongen

Tack snälla och bästa Catta som tog mig till paviljongen idag. Jag åt en härlig smörgås och drack en ännu härligare hallon smoothie.

Det var livet och dagens bästa.

Att tänka på pengar...

Ibland tänker jag på pengar. Helst skulle jag aldrig tänka på pengar. Det kunde vara roligt att leva så att man aldrig hade någon orsak att tänka på pengar.

Jag tänker ofta på pengar när jag ser motorbåtar. Jag tänker på hur mycket bensin det ryms i en stor motorbåt och hur mycket bensin det går åt bara på en kort sträcka. Då tänker jag på hur mycket pengar det går åt, och i min tankevärld, i onödan.

Nu påstår jag inte att jag inte skulle njuta av att åka motorbåt ibland. Jag älskar att åka på små turer och jag älskar farten. Men bara ibland.

Idag tänkte jag på hur många pengar som låg parkerade vid Skatudden i Helsingfors. Jag slogs av mängden av enorma motorbåtar. Båtarna i sig har kostat en förmögenhet, också bensinen.






Hur många munnar kunde man månne mätta med de där vrålåken?

Allédoft, spårvagnslukt och musiken


Idag vill jag inte cykla trots att min cykel väntar otåligt på att komma ut. De har lovat regn och eventuellt åska i eftermiddag. Jag vill trivselcykla. Bara då vädret är tillräckligt vackert. 

Det positiva med att inte cykla är att jag fick känna bulldoften på Munksnäs allén. När jag cyklar känner jag den inte. Tänk att det doftar så tidigt. Det andra positiva idag var att chauffören lyssnade på musik och jag kunde höra en snutt av Voyage voyage. Det är aldrig fel. 

Det negativa var spårvagnslukten. Människor som just rökt en tobak innan de stiger på luktar illa i en näsa som doftat hav o somriga barn de senaste veckorna. Detta slipper man om man väljer att susa genom stan på cykeln.