Var vill du fira födelsedag?

Idag är det min fina mammas födelsedag. Den födelsedagen ska firas. Men var vill hon fira?

Förra veckan fick jag ett meddelande av min pappa i vilket han talade om för mig vad min mamma hade för önskemål. Hon vill förstås få se sina barnbarn. Och jag tycker ju att födelsedagsbarnet inte ska behöva ordna sitt eget kalas. Så vi försöker göra som hon vill.

Om någon frågat mig: hur tror du din 67-åriga mamma vill fira, då skulle det inte blivit enligt hennes önskemål. Men till all lycka kunde hon berätta själv. Och detta blir också en glad överraskning för hennes barnbarn när jag avhämtar dem i eftermiddag. Vi ska nämligen hit:



Det blir Borgbacken för mamma/momi!
Grattis!

Det doftar huvudvärk

Dagens suck går till den person som i morse eller just dränkte sig i en stark parfym. En parfym som sprider ut sig i hela spårvagnen o i min näsborre luktar huvudvärk.
Suck säger jag.

Ett bröllop

Igår fick jag fira bröllop. Visst är bröllop något av det finaste. Två människor har funnit varann o de vill liksom fortsätta vara tillsammans. De vill lova varann att de vill vara tillsammans.
Gårdagens bröllop var lite extra för mig. Det blir det när en egen bror vill lova leva tillsammans med sin fina.

Bröllopsfester är härliga. De är olika och de avspeglar brudparets anda. Gårdagens bröllop var vuxet. Och att bröllopet kändes vuxet kanske berodde på att brudparet inte mer är 20 år. De har levt och de vänner och bekanta som var bjudna hade en speciell anknytning till dem. Alla som var bjudna visste varför, inte bara för att de råkar vara släkt eller så. Bröllopet innehöll ingen bröllopslek och ingen for iväg med bruden. Det var precis som brudparet hade önskat sig.

Speciellt mycket tycker jag om talen. Och igår var de många. De var olika, och fina.

Alltid när jag går på bröllop kommer jag ihåg mitt eget. Jag är glad att det ännu, ett antal år senare, känns att mitt eget bröllop var just som jag ville ha det. Jag hoppas att gårdagens brudpar alltid kommer ihåg sitt bröllop med glädje. Det är ändå inte så ofta man får ihop så mycket människor som betyder mycket på en och samma fest.

Det var inte heller någon som stampade när kakan skars upp. Ingen tävling om vem som bestämmer.

Det där med att vara yngst

Ibland har jag stora sympatier för mitt yngsta barn. Det är orättvist att vara yngst i familjen. I alla fall ibland. Jag har livslång erfarenhet av att vara familjens minsting.

Det är ofta en bekväm och bra position i familjen. Den yngsta tilldelas som liten mycket gullighetspoäng. Alla vill krama om en när man är liten gullig liten o gullig. Då är det verkligen mer orättvist att behöva vara äldst. De äldre trampar upp ett härligt spår och slätar ut bukterna. Man kan bara kasta sig igenom barndom och ungdom, glida fram. Och det är många strider, många konflikter man inte ens behöver befatta sig med. Allt har de äldre fixat. De här sidorna i spelet är bekväma och inte det minsta orättvisa ur minstingens och mitt perspektiv. Tvärtom.

Men ibland är det både orättvist och inte alls lustigt. Det är om man aldrig blir tagen på allvar. För man är ju så söt o gullig. Det konstiga är att det sitter i länge. Fast man redan sku vara lite äldre verkar folk ännu se den lilla gulliga i en.

Jag tycker det är orättvist att jag blir förvånad varje gång någon (tex en dagistant) säger att min lilla minsting har så djupa tankar, är lugn och klok och förstår så mycket. Och jag vill lite le o lägga huvudet på sned i en såndär "nå voooooj liiiiten"-ställning o tänka att va gulligt att han är så liten ännu. Det är orättvist att han blir jämförd med sin äldre bror. Det är orättvist att jag inte alltid lyckas lyssna på hans stora och fina resonemang utan att samtidigt titta vilken gullig söt liten han är.

Jag vet att man ibland önskar bli tagen på allvar och jag ska verkligen kämpa lite extra i livet på den här punkten. För annars är ju livet inte så orättvist.

Det tröttaste veckoslutet

Det tröttaste veckoslutet kommer efter första veckan i vardagsrytmen. Då vi är ur rytm men tvingade in i rytmen. Det är så det känns som det står i den här artikeln. Fast jag själv är mer morgonpigg än kvällspigg känns hela världen helt fel när man sliter o drar upp barn som bara vill sova. Och tvingar upp sig själv obeskrivligt tidigt.

Efter en sådan vecka kommer det tröttaste veckoslutet. Innan alla är med i rytmen.

Veckoslut firade vi på stugan. Städade och ordnade, lyfte och skuffade och drog. För att få undan de där grejerna som vi så glatt på våren tog fram. Flotte, grill, moped, strandbänkar, leksaker etc. Allt ska hitta sina övervintringsställen.

Några små havtorn plockade jag. Men de var skrattretande få. Kanske 2-3 dl. De var delvis inte mogna.

Det kändes höst. Kanske speciellt då jag simmade genom strittande vågor i kyligt vatten till bojen för att rädda jollen till stranden. Fann den full med ännu kallare vatten. Kändes höst att häva sig upp i blåsten o duggregnet iklädd sval simdräkt.

Men än är det sommar, det är ju ännu augusti. Det märkte jag när jag landade i stan och blev bjuden på grillparty på gården. Bra avslutning på en vecka och start på en ny.



Havtorn, inte helt mogna.


Vin som smakade lite gödsel eller något jag inte var stormförtjust i.


Och en man som fixade&städade nästan hela tiden.

Förnyad frukost: Rågröt! Inte råggröt!

Jag har i flera år (så känns det faktiskt) ätit samma sak på vardagsmorgnarna. Ingen variation, alltid samma. En skål med naturell yoghurt, frukt eller bär, nötter och honung på. Det är oförskämt gott. Speciellt om man tar riktig mäktig härlig turkisk. Men just nu kände jag mig lite led.

Jag kunde säkert fortsätta med samma frukost ännu några år, men jag har faktiskt gett mig ut för att ta reda på nya grejer. Lite smoothie har jag ju gjort reklam för här. Det är också oförskämt gott, men jag som går till jobbet innan de andra i familjen vaknat vill inte surra ihop en smoothie kl. 6 på morgonen. Dessutom, tycker jag inte att jag hålls mätt så länge heller. Så det så. Men gott är det. Och enkelt om man inte är en så entusiastisk frukostätare. Man sväljer liksom den enkelt.

Nu har jag testat på nåt nytt. Det är bara nytt för mig, knappast för alla andra som är så in o hip o kan det där med mattrender ännu bättre än jag. Saken är nämligen den att jag som sagt sticker iväg oerhört tidigt på jobb. Jag äter inte hemma, men vill gärna på jobbet äta nåt nyttigt, lite gott o nåt som får min mage att må bra och vara mätt tills det blir lunchdags.

Svaret på alla mina problem är rågröt. Ja du läste rätt, inte råggröt. Alltså det är ju knäppt vad jag tycker det är gott. Det är världens enklaste grej att röra ihop den på kvällen i en skål och avnjuta den på jobbet när jag också börjar bli lite hungrig. Perfekt. Det fina med rågröten är möjligheten till variation.

Mitt recept imorse var något i den här riktningen:
3/4 dl havreflingor
1/4 dl havrekli
en matsked hackade mandlar
en matsked linfrön
en matsked solrosfrön
3 torkade dadlar
några frusna blåbär, hallon o jordgubbar
vatten så det täckte flingor o frön
Och så lade jag överst ca 1 dl turkisk yoghurt
Allt i en burk, och sedan tog jag med burken till jobbet o blandade ihop.
Va gott va gott va gott.

Imorgon ska jag testa med nån annan torkad frukt, kanske riva i ett äpple, köra med grynost i stället för turkisk yoghurt...kanske byta ut havre mot spelt.

Jag blir helt upprymd av alla möjligheter som öppnar sig. Och det här är ett relativt förmånligt frukostalternativ. Och magen gillar blötlagd torkad frukt. Vinnande.



Men nåja jag vet inte om det ser så delikat ut på bilden. Om jag sku va hemma sku jag kanske vilja mixa gröten...då blir det vackrare och sammetslen.

Hur ska vi orka?

Sitter i spårvagnen o gaaaaapar och gääääääspar. Det är så tidigt på morgonen. Det är lite fuktigt men ljust. Solen steg redan för någon timme sedan. Det är, trots att jag inte vant mig vid vardagsrutinen, ändå möjligt och nästan mänskligt att vara vaken så tidigt. Tack vare ljuset.

Men hur i hela friden ska det här konststycket vara möjligt i november? Är det någon som förstår det?

Dagens hösthändelser

Idag har jag inlett höstsäsongen på flera sätt. Jag åkte till jobbet. Det var ett hösttecken.

På väg hem från jobbet satt jag i en fuktig spårvagn. Plötsligt började det lukta hejdlöst mycket prutt. Jag förmodar att någon släppte väder. Det var höstsäsong. I alla fall en annan doft än sommarens lande-havsdoft.

Jag förverkligade också idag min ät hälsosamt och rör på dig höstkampanj. Det var faktiskt riktigt uppfriskande. Min frukost var en ny upptäckt, rågröt. Jättegott o jag var mätt i massor av timmar. Och så tog jag mig en hurtig, kort och väldigt långsam joggingtur.

Jag konstaterade att jag verkligen är i urusel kondis. Det var rätt tungt. Hade bestämt mig att springa i ca 30 minuter eller ca 5 km. Det blev ca 5 km. Och för att se saker ur ett positivt ljus: jag har något att göra o höst. Det blir springturer i parti och minut för att uppnå mina uppsatta mål. Vad är bättre än det?

Kanske hösten ändå blir en tid av underbar mat, rolig träning och nya dofter? Imorgon hoppas jag på en mer uppfriskande doft.




Så svettigt var det.

Vatten är dagens tema

Hösten är här. Så känns det. Det regnar, regnar och ruskar. Plötsligt är det hopplöst. Vatten är dagens ord liksom.

Ja det regnar så mycket att det började regna in i vår öppna spis... Nu har vi satt ett fat för droppvattnet o hoppas på att någon kan fixa det imorgon. Det e knappast någon som tänker kliva upp på vårt tak mitt i natten o kolla om hatten på vår skorsten flugit av i ovädret?

Vatten har vi också hoppat i sådär annars. Höll mitt löfte till barnen, idag var det simhallsdag. Båda barnen har lärt sig en massa om vatten i sommar. Idag testade vi vad de går för. Den ena simmade 7 meter utan några som helst svårigheter. Den andra simmade x antal gånger 25 meter. De dök så mycket att jag inte kunde tro mina ögon.

Vattnet är en trevlig sak. Beroende på var man har det förstås. På mattan eller i brasan funkar det mindre bra. I bassängen, i havet o i badkaret bättre. O simkunskapen tar jag med glädje emot. Simkunskapen som kommer helt gratis. Med glädje. Utan tvång. Och utan skrikande simlärare.

Det bästa är ändå...

Att lära sig att bo här och inte där är alltid en omställning. Och efter gårdagens kaos och martyrskap hittar jag de bästa grejerna med här!

Tvättmaskinen i mitt hem funkar.
Duschen sprutar en jämn stråle.
Badkaret.
Toa x 2.
Utrymme för sakerna. Utrymme i köket.
Sofforna i olika hörn.

Men bäst av allt är ändå morgonsmoothien. Eller så känns det nu.

Godmorgon nästan vardag!

Kaos i mitt inre: martyrskap, vemod och tacksamhet

Idag var den dagen jag varit rädd för redan en längre tid. Dagen då jag i egen hög person ska packa ihop hela vårt sommarliv i några kassar som varit inslängda i ett underbart förråd. Kassarna har varit inslängda och jag har förträngt dem och deras existens enligt bästa förmåga. Idag råkade jag ändå hitta ett svagt minne av att de existerar och plockade fram dem med tungt sinne.

Jag hatar att packa. Jag hatar det verkligen. Men när jag packar kring midsommar är det glädje jag känner. Jag rafsar bland saker vi har hemma och ser vad som ska med. Allt känns som om det sku vara framför en. Allt det där jag lever för. Men när det är augusti och vi verkligen vandrar tillbaka till vardagen, då känns det tungt. Och allra tyngst tycker jag det är då jag är ensam med jobbet. Jag är världens sämsta på att bära ansvar ensam, att vara den som kommer ihåg alla detaljer, som fixar allt. Jag har alltid varit dålig på det. Kanske det beror på att det finns en fullt kapabel person i mitt hushåll, en som jag litar på i vått o torrt, som alltid fixat de där grejerna jag själv är dålig på. Nu var han inte på plats utan jag stod där bland alla kläder o prylar. Fixade själv.

Det var faktiskt jättemycket synd om mig. Och jag har tilldelat mig själv en massa medaljer idag. Jag gjorde det, jag packade troligen största delen av våra ägodelar. Jag stuvade in dem i bilen. Jag diskade, tvättade, städade, radade, vek, slängde och framför allt, tog inte livet av någon. Medaljer och sympatier.

I all min misär tänkte jag att andra bara springer ute på festivaler o har det sorglöst och ansvarslöst. O där står jag med hela bördan på mina knubbiga axlar. Men det är nog inte alls hela sanningen, det bara kändes så. Jag kände djup tacksamhet gentemot härliga människor som ställde upp och roade ett par barn medan jag fejade o fixade. Härliga människor som njöt av sin uppgift i livet. Även om de inte kunde hjälpa mig så mycket med mitt packhelvete, kunde jag fixa det utan att behöva se mina barn sitta o stirra i en skärm utan trevlig uppsyn. De fick simma, spela, leka, plocka bär... Tacksamhet, djup tacksamhet.

När jag väl hade stånkat hela gänget till stan var det bara att pusta upp pryljävlarna hem. Det är senast då jag vill fälla en liten tår och tycka ännu ett varv synd om mig. För det är ju då alla de där förbenade sakerna ska hitta till sina rätta platser. Och det är senast då jag skulle önska att det ändå fanns någon här hemma som hjälpte till. Martyren, där var hon igen.

Nu ser mitt hem ut som ett enda kaos, ett barn sover, ett barn trampar opp ur sängen hela tiden. Men jag gjorde det ändå, klarade det rätt bra ändå.

Men en slutkläm ska jag ännu komma med: Nu har jag upplevt det här en gång. Det räcker. Jag tänker spara den här känslan av total utmattning i mitt minne (och på bloggen) så jag säkert kommer ihåg det nästa år. Så det så.

Sakerna där:


Sakerna här:

Varför kör de så nära?

Två saker jag kan irritera mig på är: båtar som kör för nära min strand och bilar som envisas med att köra en i rumpan. Vi kallar dem rumpsnusare.

Det första, det där med båtar för nära stranden är inlärd irritation, men också genuint irriterande. Det finns en bred farled, varför ska de köra precis intill? Jag vill inte ha dem precis några meter ifrån mig. Jag är ju finländare, tammetusan. Jag har mitt revir!

Det där med rumpsnusare på landsvägen sker ändå mycket oftare än det där med båtarna. Jag har nog aldrig lyckats köra mellan Helsingfors och Ekenäs utan att det vid nåt skede hänger en såndär jävel där bak. Alltid tänker jag att jag inte ska bry mig. Men jag gör det, tyvärr. Alltid blir jag mer eller mindre irriterad.

De värsta är de där som bara hänger där bak utan att någonsin åka förbi. Fastän de har en chans. Eller de som envisas med att hänga några meter bakom när det ändå finns en kö på 54 bilar framför och en omkörning inte tjänar något till.

Imorgon ska jag frammana det stora lugnet och köra utan att bry mig det minsta om rumpsnusare o andra töntar. Men en dag ska jag tillverka en dekal att ha på bakrutan med någon festlig slogan åt dem. Det har jag planerat redan länge men inte kommit på den perfekta humoristiska pekpinnen.

Hopp inför hösten

Jag talade i mitt förra inlägg om min vardagsångest, skräckblandade känslor. Jag vill förtränga dem. Eller nåja, jag kan väl erkänna att de finns där, men jag försöker febrilt söka hopp inför hösten.

Hopp, det får mig osökt att tänka på sommaren igen. Och om det är något vi har gjort, speciellt nu i slutet av sommaren, är det att hoppa. Jag har tagit en massa bilder av våra hopp. Ja, faktiskt alla har hoppat. Först var det trampolinen som var den nya sommargåvan till familjen. Då var det hopp.

Sedan blev vattnet varmt och vi började  hoppa från flotten. Och till slut fattade vi att man verkligen också kan hoppa från vår brygga. Fattade ja, för vi har inte förr kunnat hoppa från den. Det har inte varit tillräckligt djupt. Men eftersom vi är sådana hoppdjur, har vi lyckats hoppa tillräckligt långt.

Och ja, alla har hoppat, från barnbarn till mormor. Fantastiskt. Jag ska hålla hoppet inom mig.

Här flyger vi, the flying family. Mormor finns också förevigad. Lägger henne här om det är någon som vill se och om jag får tillåtelse :).

Att sakta återvända

Det börjar vara dags att sakta återvända till vardagen och kanske även till bloggen. Hela sommaren gick i ett huj. Och det har varit en allt genom en underbar sommar. Nu ligger jag på min landesäng, stirrar upp i taket och lider en smula. Lider en smula av huvudvärk pga åskan som lurat i några dagar bakom hörnet. Det är som om den inte vill komma riktigt.

Det är flow festival dit pappan i huset drar imorgon. Jag har i uppgift att plocka ihop vårt sommarkrafs och köra hem två små som inte längtar till vardagen och mig själv som med skräckblandade känslor försöker vänja mig.

Jag har gjort upp en liten överlevnadsstrategi för hösten. Den innebär ett hälsosamt sportliv med planerat program på kvällarna med mina kära. Det är förstår ni det jag är mest rädd för i vardagen. Att all den här underbara kram-gnäll-tjat-skratt-gemensamtsim o annat kuligt ska ta slut. Att vi bara trampar på i vardagsblää.

Men än är det fredag, veckoslutet framför oss och sedan ska jag lova att försöka fokusera positivt på hösten. Tror man kommer längre så.

Kanske lite sommarminnen piggar upp mig sedan i höstens lilla mörker.


- Posted using BlogPress from my iPhone