Allhelgona - det där med döden

Igår var det allhelgona. Och jag tänkte lite på döden. Jag gillar egentligen inte att tänka på den, det skulle vara enklare att leva, som man säger på engelska, in denial! Tänka att den inte finns. Men det är inte lätt att leva så. Det kommer stunder då jag tänker oj om jag ännu kunde få träffa henne eller honom jag saknar så. Att det skulle vara härligt att farmor o farfar kunde få lära känna mina barn. Och nu kan jag ju inte veta om de sitter på en molnkant och ser oss. Eller är de borta, för evigt? Är vår tid här på jorden såhär, vi lever ett antal år och sen är det slut? Var det liksom allt? Finns det något mer? Jag gillar inte. O jag är alltid svinrädd att någon ska tas ifrån mig, utan att jag hinner säga allt det viktiga. Och inte bara det, jag bara inte vill förlora någon endaste en. Jag vill inte heller lämna den här världen, jag vill vara tillsammans med mina kära, alltid och för evigt. Sådant tänkte jag på, en allhelgona.

Idag öppnade jag facebook och hittade min vän Jessica där. Också hon har tänkt på döden. Jag slungades vidare till hennes bloggtext i bloggen Andetag. Jag tycker ni ska läsa det hon skriver.

För det första skriver hon bra, det blir man ju bara så glad av.
För det andra är hon en vanlig människa med liknande tankar, frågor och rädslor som jag.
För det tredje är hon präst och medger att hon tänker och oroar sig. Det känns tröstande.
Och för det fjärde slår hon varken mig eller dig i huvudet med bibeln. Hon lyssnar och funderar. Uppskattas.

Jag gillar verkligen tankarna, fast visst skulle jag bli glad om hon kunde ge mig ett säkert svar: När vi dör samlas vi i en underbar varm värld, och där hittar vi helt säkert varann o får fortsätta leva tillsammans. OCH alla mina kära gamla och unga människor som inte längre lever här på jorden sitter där o mys-ler när de ser mig o mina fina.

Det var mycket om döden, en vanlig liten lördag.