2.12.11

En blandning av hat och kärlek

Det här blir svårt.
Ska jag blogga? Ska jag verkligen blogga? Varför? För vem?

Varför avskyr jag bloggar:
Jag avskyr bloggar för att jag är en språknisse o jag hatar språkfel och att man inte vårdar språket.
Jag avskyr att man använder fel prepositioner.
Jag avskyr att man blandar finska-svenska-engleska...ja vad som helst i sina inlägg.
Jag avskyr skrivfel.
Jag avskyr att jag märker när det är nån som skrivit nåt fel.
O jag avskyr att inte kunna unna alla människor att få skriva, fast de inte är perfekta.
Jag avskyr också att jag inte kan se över skrivfelen. Jag kan inte se en större helhet, jag kan inte se att det finns en smart människa bakom skrivfelen. Fast det gäller inte dem som lider av dyslexi. Det gäller bara dem som varit så lata att de inte orkat lära sig rätt, eller ha samma sjuka intresse för rättskrivning som jag.
Jag avskyr också att man lägger ut en så massa information om sig själv. Och tänker sig att folk ska vara intresserade.
Jag avskyr att man lägger ut så mycket information om sina barn och skriver ingående om deras privatliv. Vill de det? Skulle ni vilja att någon hade en blogg och berättade vilka patetiska bravurnummer du har lyckats med? Vilka sjukdomar du har? Vilken mängd avföring du har klämt ur dig idag? Nej det skulle inte jag vilja.
Därför avskyr jag bloggar, eller känner att bloggen som medium känns främmande. Jag är rädd för att ha en blogg själv.
Vet ni varför:
Tänk om jag själv är slarvig, och skriver fel? Då ger jag ett dumt intryck av mig själv. Då tror alla att jag inte hade nån klok tanke bakom texten. Eller ännu värre, tänk om min blogg plötsligt handlar om mina närmaste och käraste människor?

Kärleken då, varför skriver jag när jag hatar det så innerligt?
Jag älskar idén att ha en blogg för att jag ÄLSKAR rättskrivning.
Jag älskar ordlekar.
Jag älskar att berätta, känna och bli förstådd genom det skrivna ordet.
Jag älskar att skriva för att jag hinner tänka igenom det jag ska säga. Jag hinner smaka på orden. Jag har tid att snurra tankarna en extra stund. Och kanske hitta den lilla extra klämmen.
Jag älskar att skriva för att det var det enda jag kunde i skolan. Jag kunde inget annat. Jag var värsta sortens medelsvensson. Jag kunde bara skriva, och det var då jag kände mig bra.
Jag älskar bloggar för att jag kan läsa om mina goda vänner, vad de funderar på, eller vad de har upplevt. Det är fint. Och dessutom älskar jag ju att följa med vad andra människors barn har hittat på för roligt.

Allt detta är otroligt kontroversiellt.

Därför är jag så himla rädd att det ska bli fel. För då försvinner allt det jag någonsin varit bra på. I ett huj. Den lilla prepositionen som blir fel, eller ett litet ä där det borde vara e...
Människovärdet sjunker, i ett huj.

Kanske inte i era ögon, men ack, i mina.
Trots allt detta ska jag ska ge bloggandet en chans.