Det där med att vara yngst

Ibland har jag stora sympatier för mitt yngsta barn. Det är orättvist att vara yngst i familjen. I alla fall ibland. Jag har livslång erfarenhet av att vara familjens minsting.

Det är ofta en bekväm och bra position i familjen. Den yngsta tilldelas som liten mycket gullighetspoäng. Alla vill krama om en när man är liten gullig liten o gullig. Då är det verkligen mer orättvist att behöva vara äldst. De äldre trampar upp ett härligt spår och slätar ut bukterna. Man kan bara kasta sig igenom barndom och ungdom, glida fram. Och det är många strider, många konflikter man inte ens behöver befatta sig med. Allt har de äldre fixat. De här sidorna i spelet är bekväma och inte det minsta orättvisa ur minstingens och mitt perspektiv. Tvärtom.

Men ibland är det både orättvist och inte alls lustigt. Det är om man aldrig blir tagen på allvar. För man är ju så söt o gullig. Det konstiga är att det sitter i länge. Fast man redan sku vara lite äldre verkar folk ännu se den lilla gulliga i en.

Jag tycker det är orättvist att jag blir förvånad varje gång någon (tex en dagistant) säger att min lilla minsting har så djupa tankar, är lugn och klok och förstår så mycket. Och jag vill lite le o lägga huvudet på sned i en såndär "nå voooooj liiiiten"-ställning o tänka att va gulligt att han är så liten ännu. Det är orättvist att han blir jämförd med sin äldre bror. Det är orättvist att jag inte alltid lyckas lyssna på hans stora och fina resonemang utan att samtidigt titta vilken gullig söt liten han är.

Jag vet att man ibland önskar bli tagen på allvar och jag ska verkligen kämpa lite extra i livet på den här punkten. För annars är ju livet inte så orättvist.