28.6.12

Färjan

Idag har det varit en fin dag, men en tråkig grej har vi upplevt.

Såhär är det: Vi bor precis invid färjan som för en till Skåldö. Vi brukar åka över med färjan på somrarna. Det brukar vara vår sommarutfärd. Det roliga är att vi tar färjan och sedan åker vi till Sommarö, där det finns en riktigt äkta sommarbod. I sommarboden kan man köpa det mesta, men det viktigste är att där kan man köpa glass.

Det fina med Sommarö är att där finns en liten miniatyrkopia av skåldö färjan. En liten färja som är på land som barnen kan leka i. Vi har flera somrar i rad åkt dit. Alltid har jag haft med mig kameran o tagit bilder av barnen. Vi har fört vänner dit, för färjan är så rolig.

Idag när vi kurvade in på parkeringsplatsen, ja, faktiskt just innan vi nådde den, sade jag åt min mamma att jag fasar för den dag då lillafärjan inte mer finns. Och i samma stund insåg jag att den dagen var kommen... Vad besviken man kan bli, när inte lillafärjan mer finns? Sablar sablar, dubbelsablar sa min son. Jag sku ha kunnat säga något mycket fulare. Men nöjde mig med att säga ÄSCH.

Jag minns att lillafärjan förra sommaren redan var ganska skraltig. Skruttig. Men jag kunde inte tänka mig att det sku vara så fatalt. Vi får helt enkelt nöja oss med att titta på gamla bilder av lillafärjan.

RIP lillafärjan! We will always remember you!

Sommarfiiling

Efter allt detta gnäll om dåligt väder ska jag vara miss positivity idag o skriva om hur det kan vara när solen äntligen visar sig på eftermiddagen och när jag äntligen ser min strand som den ska se ut.




Jag ser glada barfota märken i sanden.



Jag ser barn som doppar sig i havet.



Jag ser barn som hoppar glatt omkring och inte bara vill sitta inne o spela videospel.

Utöver det här positiva doftar min tvätt så gott för jag har haft den ute o torka. Ja ja ja, hurra säger jag.

Jag vill ändå påpeka att vattnet är endast 16 grader, så jag tycker det är ganska modiga små liv som vågar sig i. Själv har jag vinterturken (päls jag vet att det heter päls men turk låter skojigare) kvar o har doppat bara en halv stortå idag. Too damn cold, säger jag.

27.6.12

Depression och väder

Idag stod det i tidningen att vi behöver solen för att må bra. Att en regnig sommar som den här nu varit till o med kan göra att folk blir nedstämda o deppiga.

Som jag väl redan ett antal gånger antytt så har jag varit lite sur på vädret. Jag är i mitt sommarparadis, stranden bara ropar på mig o mina barn. Så bara regnar det. Vattnet i havet blir kallare för varje dag. Det är bara orättvist.

Men idag tänkte jag att jag ska göra något åt saken. Så jag gick ut på terassen o ropsjöng: KaKKaVäDEr ge dig iväg. Så tog jag några arga danssteg. Jag blev tillsagd att man inte får säga så, men då sade jag åt mitt kloka barn att visst får man, är vädret skitigt så får man säga det.

Efter mitt LillaMy-aktiga utbrott tittade solen fram och sedan fortsatte det att regna i olika etapper. Imorgon tänker jag göra lika, ifall vädret fortsättningsvis är kakka.

Så det så.

Glassglada

Sommaren går ut på att äta så mycket glass som möjligt. Idag blev vi otroligt glassglada då vi märkte att: JA glasskiosken nära båten Sunnan i Ekenäs visst är öppen. Och JA de säljer fortfarande papagalloglass där. Ja vi blev så glada att vi genast måste gå uppsöka den, trots att det regnade lite.

Som sagt, sommaren går ut på att äta hur mycket glass som helst, oberoende av väder och vind.




För ovanlighetens skull ska jag lägga ut mina glassätande barn på nätet som bevis på att det stämmer, det där med glass.

Dagens iakttagelse: Ninja i parken

Idag tog jag mina små till Lejonparken i Ekenäs. Det är alltid en höjdare att gå dit. Det är faktiskt en lyckad park. I alla fall för lite äldre barn. Mycket att klättra i, snurr o sånt. Men det var egentligen inte en analys av parken jag skulle bjuda på. Nej det var en parkiakttagelse jag skulle bjuda på.

Jag märkte att jag är en så väluppfostrad människa att jag inte täcks stirra. Inte sådär som barn gör. Jag var glad att märka att mitt ena barn täcks stirra, för han är en riktig observatör.

Det var nämligen en ninja i parken. En äldre man som hoppade omkring i parken iklädd någon kampsprotsdräkt. Han var överallt, han hängde i klätterställningen o skrämde barn genom att titta ut på de märkligaste ställen. Han hoppade o slängde sig över staket och räcken. En flicka klättrade upp för rutschbanan o när hon var nästan uppe tittade samurajgubben fram o hon blev så skrämd så hon åkte ner för banan.

Han hade också spänt fast ett par remmar i en klätterställning o där tänjde han o åkte fram o tillbaka, neg o bugade samtidigt som han höll i remmarna på olika sätt.

Det var väldigt absurt det hela. Han var liksom i en lekpark o hade ett träningspass där då det var prime time för barnen. Det var massor med barn o han hoppade omkring där som det vigilantaste av dem. O han måste ha varit åtminstone 50 år gammal, kanske till o med mer. Han var helt gråhårig.

Jag måste säga att jag var lite förvånad och hade väldigt svårt att förhålla mig till det hela. Jag märkte också att alla vuxna som var där med sina barn var väldigt konstiga. Ingen visste vart man skulle titta. Barnen tog det förstås mycket bättre. De tog gubben som han kom. O de tittade nyfiket, sådär som vi alla vuxna också hade velat göra.

- Posted using BlogPress from my iPad

Kyylä - Observatören

Jag brukar skoja med min granne om att jag är nyfikna på vad som sker på gården, vad våra grannar har för sig. Vem som grillar sent i natten när det ryker? Vi skickar ibland sms åt varann för att fråga: Varför grillar de där inte med kol i grillen, varför bränner de ved? Och ryker det in hos er också? Det är ganska roligt.

Jag skojar om att jag alltid varit likadan. När jag var liten satt jag på kvällen eller morgonen vid matbordet och drack te. Samtidigt tittade jag ut genom fönstret och iakttog saker. På den tiden hade vi bland annat en granne som enligt mig inte borde ha haft en bil. Hon parkerade alltid i flera långa minuter. Det lyckades aldrig första, inte andra eller tredje gången heller... Jag blev så full i skratt av det då, så jag brukade hålla utkik efter henne, när kommer hon igen för att parkera.

I ett skede bodde också en väldigt söt hundvalp i vårt hus, den brukade vi titta på. Ja, vi höll utkik efter den. Den förgyllde vår dag.

Idag är jag likadan. En riktig kyylä, som man kan säga på finska. Ett bättre och mer beskrivande ord kan jag inte komma på på svenska. Observatör, men det har en lite lustig klang, det där kyylä.

Nu då jag är här i Ekenäs har jag inga grannar att observera. Men till all lycka åker det båtar förbi. Man kan kommentera ifall de kör för nära, fiskar för nära stranden, hur de stannar eller inte stannar vid då färjan åker. Det finns nog en del att observera.

Ikväll då jag skrev ett meddelande till min granne kunde jag samtidigt observera hur hararna hoppade fram och tillbaka utanför mitt hus. Än sprang de hit o än dit. Det var ett huvudlöst springande. Jag berättade det för min granne i mitt sms. Hon svarade att en äkta kyylä hittar alltid lämpliga objekt. Och visst har hon rätt. Det sitter tydligen i mig, det där med att hålla reda på vad som sker runt om mig.

Borde jag bli orolig? Nja, jag tror inte. Jag tror jag också i fortsättningen ska förhålla mig till detta med rikligt med humor.

25.6.12

Rada skorna

På kvällen radar jag skor vid dörren till vårt lilla hus. I normala fall, på dagen, är det en obestämd hög med skor framför dörren när man ska ut. Alla byter skor hela tiden o lämnar skorna framme. Men på kvällen, innan jag går o lägger mig brukar jag rensa i skohögen. Lägga undan de skor jag inte tror behövs först på morgonen. Och så radar jag dem efter varann, en rad för varje människa.

Nu är vi ute i Ekenäs och tyvärr fattas en viktig person här. Så det är bara tre skorader vid dörren. I varje persons rad finns ett par stövlar, ett par slipons och ett par strandtossor eller släbäre som de heter hos oss.

Jag anar att vi inte i morgon kommer att behöva släbäre, de har lovat kyligt väder. Men jag lägger fram dem i alla fall. I hopp om värme.





Ett riktigt dåligt skämt

När vädret är som det varit idag, då får man gnälla. Det är nämligen ett riktigt dåligt skämt. Faktiskt.

Jag menar: dryga 10 grader i nästan juli.
Det är ju så att när det är 10 grader i april, då skrattar vi o är glada, öppnar vinterjackan o lämnar bort en tröja. Hurra, det blir kanske vår i alla fall.
Men när det är 10 grader i nästan juli och man drar på sig en extra tröja och tar fram sin vindtäta jacka, då har man riktigt lätt för att hålla sig för skratt.

Jag vill klaga. Det är nämligen så att det är bara sommar en kort tid i det här landet, och då ska det vara i alla fall lite varmt. Det ska vara så att man gott kan kavla upp sina jeans. Det ska vara så att man kan gå ut i kortärmat. Det ska vara så att man till och med kan fundera på att klä sig i shorts, utan de där långkallingarna under. Och jag ska inte behöva strumpor. På sommaren går jag barfota, inte i yllestrumpor o fryser ändå.

Det här var gnällbloggen och vädret idag är ett dåligt skämt. Skärpning! Lägg lite mer värme i kaminen, du som bestämmer över temperaturen här i landet. Vi behöver det, för vi ska orka med en mörk höst och en sabla lång vinter.

22.6.12

Midsommar i paradiset

För mig finns inga alternativ. Jag kan inte fira midsommar någon annanstans än i mitt eget paradis. Ekenäs är mitt paradis och nu har jag flyttat hit för en tid. Idag när jag gick ner till stranden hade jag med mig min telefon och jag kunde knäppa en bild av min favoritstrand.

Jag är kräsen, jag vill helst inte vara på någon annan strand i hela världen. Den här privata stranden är mitt paradis.

Glad midsommar på er alla!





20.6.12

På sommarbete

Det blir midsommar o jag ska ut med min hjord på sommarbete i Ekenäs. Det är både skönt och samtidigt lite vemodigt. Det känns som om jag är på väg bort från mitt trygga sociala. Men när jag väl landat i Ekenäs känns det nästan omöjligt att komma tillbaka hit till Helsingfors till det heta och hektiska. Och egentligen är det betydligt mindre socialt här, sådär i vardagssituationerna, vid matbordet och när jag sitter ner. Någon tittar in vid verandan, barnen springer opp till momi o moffa. Vi ses vid stranden. Pratar om vädret, njuter tillsammans.

Det är inte bara jag o barnen som ska ut på sommarbete. Nej det är också våra grapeplantor som igen ska få stå ute. O växa. De är hemskt fula o ser ut som om de lidit av vintern och inneluften. De är smala o otroligt höga. Ibland önskar jag att de ska dö, för jag har ingen aning om hur jag ska sköta dem. Ibland önskar jag att de ska bli jättestora o fina o att de ska ge oss en morgongrape en dag.

Jag tror de kommer att dö en dag. Men de ska också få komma ut o känna på utedoften. Varför månne de inte fått flytta ut på balkongen här i stan? Det har jag inte ens tänkt på....

14.6.12

Att äta i Rom, man kan bli så glad

Igår kväll hade jag redan skitit i alla förväntningar gällande maten. Vårt gäng fördes till en restaurang lite utanför Rom för att sitta en hel kväll och äta. Traditionellt och italienskt. Så många besvikelser hade lett till att jag inte mer ville förvänta mig något.

Men ja ja ja, jag blev så glad denna gång. Det var god antipasti, massor med grönsaker. Zucchinin var al dente. Allt var perfekt. Också för den som inte åt kött. Ja, i alla fall de första rätterna.

Maträtterna var många. Så många att jag nästan inte höll koll på dem. Lite orolig blev jag under kvällens lopp. Hur många maträtter kommer ännu att serveras?

En liten miss som inte nödvändigtvis hade med min mat att göra, men ändå var imponerande. Min vän som är vegetarian fick som huvudrätt en tallrik med en smulten ostbit. Hon sade att den smakade lite som någon rökt ost, Kippari kanske? Jag var så imponerad att jag var tvungen att ta en bild. en smulten ostbit...? Allätarna fick kött, men vid det skedet var nog ingen hungrig då magen var fylld av risotto, ravioli, antipasti, gott bröd...







Efterrätten var ingen besvikelse. Äntligen Tiramisu. Och de som uppskattar Grappa fick väl en god...och espresso. Men varken grappa eller espresso är min grej.

13.6.12

Att äta i Rom, kan man bli besviken?

Maten i Italien är så god. Det har vi ju alltid hört. Jag har i alla fall tagit till mig det, och begrundat det i mitt hjärta. Faktiskt.

Pastan är al dente, grönsakerna färska, såsen är tillredd av enkla ingredienser. Allt ska vara perfekt.

Men vad hände? Jag har blivit bjuden på mat på olika ställen. Maten här där jag bor har varit en helt klar besvikelse. Grönsakerna är well done, de har kokat någon minut för länge. Soppan smakade vatten med överkokta grönsaker. Vi blev också bjudna på gula stjärnor och cirklar, konsistensen var spännande, kanske lite skrämmande till och med.

Förväntningarna på gårdagens restaurangbesök precis bredvid Radio Vaticana var rätt höga. Men vad hände? Min stackars kollega som är vegetarian fick till förrätt en hög med överkokt zucchini, pasta med överkokt zucchini, en aubergine som såg rätt delikat ut och till efterrätt fick vi alla en torr tårtbit. Jag satt och drömde om en äkta tiramisu...eller pannacotta kanske. Vi allätare fick till förrätt en tallrik med olika köttbitar, skinkor o korvskivor. En pasta med någon form av kokt bacon(?!). Köttbitar med en sås och massvis med potatis.

Vad hade jag väntat mig? Kanske nåt annat. Mera färska grönsaker. Men pastan...ja den var ändå al dente.

Idag blir det utfärd till en restaurang utanför Rom. Vi får se om jag ännu ska bli positivt överraskad.
To be continued...


- Posted using BlogPress from my iPad

11.6.12

Rom o jag

Här är jag nu, en ensam resenär i stora fina vackra Rom. Eller jag är ju inte helt ensam, om ni tror det. Jag deltar i en konferens, en internetkonferens. Det är en jobbgrej det här.

Jag var lite orolig hur det skulle gå för mig, osociala lilla jag som knappt känner mina landsmän här.
Men hör o häpna, det har gått bra. Jag har gått på stan o insupit lite Romkänsla. Ätit en sallad och druckit en liten öl, den var tyvärr lätt blajig. Men va gör nu det. Tanken var att jag skulle få i mig en glass, äkta italiensk. Men det blev inte så.

Och vänner små, här är hett så in i helsike. När vi gjort vår lilla Romturne var jag våt från topp till tå. Det var så varmt.

Ja, o vad mer ska jag berätta? Konferensen har också överraskat mig postivit so far. Katolikerna är ganska in to the internet kan man säga. Och så den där fina mikrofonen. Som att tala i något som håller på att bli antikt.

To be continued.


















- Posted using BlogPress from my iPad

5.6.12

Modemannen

På lördag var det Helsinki street festival på Narinkens torg. Det var asigt väder. Noa skulle delta. Han ville själv. Jag hade frågat honom om han vill, skulle inte precis falla mig in att tvinga honom.

Min frissa skulle ordna en modeshow där. De skulle fixa till ett gäng "modeller" som skulle visa upp sina hår (reklam för hennes salon i Tölö) och de skulle dessutom bära kläder från Lähetystori Fida. Kläderna skulle sedan efter showen vara till salu och intäckterna gick till gott ändamål.

Noa skulle vara en barnmodell, för han har ett sånt fränt litet hår som inte är helt som alla andra sjuåringars. Noa ville ställa upp. Han ville för han tyckte det sku vara fint att få ha färg i håret.

Så när det var ett jäkla asväder på lördagmorgon, tänkte jag, va ska det bli av det här. Men allt blev ju bra till slut. Det var inte så asigt på eftermiddagen som de lovat.

Noa blev lagad i håret, hans underbara frissa Meron skröt med honom inför alla: Tää poika on maailman coolein, berättade hon åt alla. O visst är han, lugn o cool. Hygglig som bara den.

Men det var ju en hel del väntande. Tack o lov fick han spendera flera timmar i gott sällskap, på tumis med sin far. Så det var inte så synd om honom. De strosade på stan och gick på café. Ni vet, sånt man gör när man just har börjat sitt sommarlov.

När klockan närmade sig 18 blev det äntligen show. Då tog han sitt fina modellpar i handen o traskade mot scenen, såg lätt spänd och förbryllad ut, men var modig nog. Och fin.
Det var sött med modelltöserna som var stora flickor redan, men inga tanter. De var så snälla mot Noa och de ville så gärna alla vara hans par.

Jag blir så glad av att se att det händer, att ungdomar tar hand om mindre barn. Att de ger dem uppmärksamhet, uppmuntrar dem och får dem att känna sig trygga.

Jag tror det var en lärorik upplevelse för oss alla. Och Noa konstaterade efteråt: Modelljobb är nog ganska jobbiga. Det är mest bara att vänta och vänta.












- Posted using BlogPress from my iPad

Den perfekta dagen

Idag har jag tänkt berätta om den perfekta dagen. Och den här gången handlar det om mig och mina barn.

Idag hämtade min härliga svärmor Ian för han hade åter bestämt sig för att han ska leka med mummi. Han ska leka med henne, hos henne och sedan ska han bli övernatten. Vilken härlig mummi han har som gör såhär, hon tar honom med öppna armar med sig och så får han vara med henne. Det är garanterat den perfekta dagen. Jag vet det, utan att ha hört om vad de gjort. Jag vet det, för hon är en fin människa, min svärmor.

Det här betydde att jag fick en möjlighet och chans som jag inte tänkte missa, att umgås hela dagen ensam med min äldre son. Och jag hade bestämt mig för att idag gör vi saker han vill göra. Först gick vi till parken. Jag måste erkänna, parklivet är inte för mig. Jag vantrivs i parken. Jag skulle vilja kunna översätta det min härliga franska vän konstaterade förra våren då vi stod i parken: On se fait quand même chier dans les parques. Den som förstår franska kan antingen vara av samma åsikt eller inte.

Inte ens Noa hittade riktigt på något att göra i parken. Dessutom var vi hungriga, men någon sopplunch ville han inte ha. Plötsligt kom han på det: Kan vi åka till stan o äta kebab.
Sagt o gjort, till stan o till Stadin Kebab, det var absolut dit han ville. Där mumsade han i sig med god aptit, och vad är bättre än det. Barn som äter?!?

Sedan hade vi ärenden att uträtta: köpa en gåva till en ofödd babys, strosa omkring och det viktigaste, gå för att skaffa ett eget busskort åt Noa. Det har varit tal om det sedan han fyllde 7, men dåliga och lata föräldrar som vi är, har det inte blivit av. Men idag uträttade vi det. Det som var oplanerat var små uppköp utöver det. Ny pyjamas åt båda pojkarna och ett besök i Belles, en sneaker butik för tjejer, där de har grymt snygga sneakers i lite mindre storlekar, dvs passar också en liten kille med storlek 36-37. Ett par turkosa Pumadojjor ville med.

Det där med ett eget busskort kändes stort. För mig. Och visste verkade det vara viktigt för honom också. Jag kom ihåg när jag fick mitt första månadskort, jag var i högstadiet. Jag minns att det kändes stort för mig. Kanske var det samma känsla som sköljde över mig.

Dessutom hade vi tid för glass i solskenet, Kungfu panda film, en bussresa till Tölö efter rabarber, lite sparka boll i en park, mat på favoritnepalesen och lite surskorpor och saft och förstås godnattsaga. Allt varvat med viktigt prat, kramar och umgänge. Och ett helt lass med skratt.

Jag älskar dagar som dessa. Jag älskar mina barn. Jag älskar att få ha dem ibland helt för mig själv, en åt gången.
















- Posted using BlogPress from my iPad