Skrivpropp - eller propp i livet?

Jag befinner mig i en fas som jag vill kalla skrivpropp. Texten lossnar inte. Eller egentligen ska jag inte beskylla texten. Det är jag som inte hittar min kreativa sida, inte hittar de där vardagsglimtarna som gör att jag funderar och vill skriva av mig. Det är tammefan inget som lossnar.

Jag kunde skriva en massa gnälliga inlägg om en massa saker. En massa saker som jag i mitt lilla huvud vet att är bagateller. De är bagateller i ett större perspektiv. De är bagateller där andra sitter och bäddar in sin frysande, sjuka och lidande pappa i täcken och filtar och skräckblandat krampar sig fast vid de sista gemensamma stunderna. Skräcken, saknaden, tomheten som redan bankar på dörren.

Mina knarr och gnäll är bagateller när andra kämpar för sina och andras mobbade barn i en skola där lärarna och rektor bildar gemensam front och sticker huvudet i en sandgrop o visar rumpan åt de oroliga föräldrarna och de illamående barnen.

Mina existentiella problem är en droppe piss i Sahara i jämförelse med de föräldrarna som förlorade sitt barn en dag efter att barnet föddes. Mina bekymmer är ingenting i jämförelse med dem som varken har mat eller rent vatten. Mina små hjärtklappningar och yrselskov har inget att göra med problem i det verkliga livet. Jag vågar kalla mina krämpor för utpräglade i-landsproblem.

Men mina små bekymmer (vet inte om jag ska kalla dem bekymmer...grubblerier, funderingar, tankar), hur små de än är, existerar och gör att jag inte just nu lyckas se de sköna vardagsstunderna och producera små trevliga texter. Jag hinner knappt med i mitt liv och hinner inte märka allt det roliga som sker omkring mig. Eller kanske jag märker, men jag får inte ner det så det skulle bli något läsvärt. Mina små livsfunderingar sätter stop just nu för mitt skrivande. Det känns, förstår ni, ORÄTTVIST att gnälla officiellt när andra har det så mycket tyngre. Liv o död, ni vet. Det är därför jag grubblar annanstans, det är därför inte det roliga hittar hit. Och för övrigt så vill jag inte ens skriva en gnällande blogg. Vilket sedan är en helt annan story.

Så är det just nu. Inget är allvarligt. Det är ju bara en skrivpropp. Medan jag lider av skrivpropp läser jag i stället det  ni andra berättar. Och kanske proppen hoppar ut en stund o kanske veckoslutet kommer med lite crazy o avkoppling.