2.12.12

Tankar om barn och sånt

Jag har den här hösten läst två kolumner i HS. Den ena hette: Vain Suomessa vihataan lapsia. Den andra läste jag nu senare och den hette: Hyvin kasvatettu tyttö ei tottele.

Jag hade tänkt att inte kommentera för det blir ändå fel. Men eftersom jag funderat på sakerna så mycket så tänkte jag skriva ner mina tankar.

När jag läste den första tänkte jag att det stämmer precis. I Finland får barn inte skrika och bete sig som barn gör när de inte kan behärska sina känslor. Knallröda, svettiga mammor stiger av spårvagnen två hållplatser tidigare för att deras hungriga baby skriker i vagnen o folk glor argt på dem. Det är hemskt, jag vet hur det känns. Man sku bara vilja kunna sitta o ta det lugnt men det kan man inte när babysen är skrikig. O orsaken är inte endast att man har sin mammapanik på gång att det är något med babyn. Det har att göra med att folk tittar argt på en. Det har att göra med att folk vill ha lugn o ro omkring sig.

Detsamma sker när det stiger på en grupp med dagisbarn i morgonspårvagnen, eller för all del, vilken spårvagn som helst. Folk blir inte glada. Man ser dem sucka. Det är inte heller rätt tycker jag. För visst ska det få finnas barn och visst ska de få vara just så glada och entusiastiska som de är. Det kan inte vara så farligt.

Sedan läste jag Rosa Meriläinen som skriver om väluppfostrade barn, de lyder inte. Här blev det sedan svårt för mig. Nåja, hon talar om flickor, och jag förstår i princip vad hon menar. Jag förstår att flickor ska få vara busiga som pojkar. Jag förstår att barn ska få göra uppror och att de inte ska vara kuvade.

MEN jag förstår inte varför högljudda barn är bättre än blyga? Jag förstår inte varför ett barn som av naturen lyder är ett kuvat barn? Varför är blyga människor sämre än framfusiga? Jag förstår inte det. Jag tror ju inte att alla barn som sitter tysta och iakttar är tysta för att de är rädda att deras föräldrar ska slå dem gul o blå om de öppnar munnen. Det finns säkert såna också, men jag tror inte det gäller alla mina blyga barnvänner.

Hon skriver att om en vas går sönder är det inte barnets fel, utan det är den vuxna som är skyldig som lagt vasen på fel ställe. Jag förstår vad hon menar, jag tycker också barn ska få hoppa och springa hemma. De ska inte behöva smyga omkring för att det finns så mycket glasföremål som kan gå sönder. Men jag vill ju väldigt gärna att mina barn ska kunna respektera andra människors ägodelar. Jag vill ju inte att de ska springa sönder t.ex. mina föräldrars glas som står i ett skåp på lämplig höjd för dem. Jag tycker inte mina föräldrar är skyldiga om barnet drar ner deras grejer. Varför ska hela världen vara byggd på barnens vilkor?

Men jag är ju så fruktansvärt gammalmodig och konservativ. Det är kanske bara det som gör att jag inte helt håller med Rosa. Jag vill ju gärna ha glada välmående barn, men jag tycker ändå det finns någon gräns. Och dessutom tror jag fortfarande på olika personligheter. Jag tror att en del barn är mer högljudda än andra. För jag har sett att det samma gäller vuxna. En del är ju bara så buffliga och vill ha all uppmärksamhet, medan andra gillar att iaktta mer än göra ett jätteväsen av sig själv.
Alla ska få finnas. Men kom inte o säg att alla barn som inte skriker, hoppar, slår och svär är kuvade och rädda för sina föräldrar.

2 kommentarer:

Catta sa...

Amen. Det är allt jag har att säga.

Mikaela "Micko" Lax sa...

Svårt att skriva vettigt om detta. Det känns att hur man än vänder o vrider på det blir det fel. Men du verkar förstå min poäng. O jag förstår att Rosa skriver tillspetsat. Jag förstår hennes poäng. Ändå vill jag skriva för man vill ju försvara sin egen filbytta-personlighet :)