Jag kan gott o väl erkänna att jag inte hade några jätteförväntningar. Storyn kände jag inte egentligen alls till, bara så att jag visste att det är mycket misär, utvandring och barn som föds och dör. Människor som dör. Att det i allt detta också finns någon kärleksberättelse. Det var vad jag visste.
Jag kände till några låtar, men inte heller de har varit för mig världsviktiga.
Människor har sagt att Kristina på svenska teatern är bra. Jättebra. Gåshud och gråt. Rörande och duktiga sångare. Fin musik. Stämning. Proffsigt. Trots allt detta hade jag just inga förväntningar.
Igår såg jag musikalen.
Och ja, jag var väldigt imponerad. Jag grät inte, men kramade näsduken hårt. Jag kände mig tryckt mot stolsryggen när huvudrollsinnehavarna sjöng. Jag var imponerad över allas sångröst. Jag var stolt över de små som orkade på scenen, och jag undrade vad månne de tänker? Vad tar de till sig av Kristina? Jag hade gåshud, mest hela tiden.
Maria Ylipää, jag är så otroligt stolt över att just hon fick rollen som Kristina. För hon är ju så sjukt bra. Så sjukt bra. Tänkte igår kväll innan jag somnade att det kändes bra att just hon var från Finland. Det skulle ha varit på något vis tråkigt om det inte funnits en enda finländare som skulle ha passat som Kristina.
Mycket nöjd med föreställningen. Kunde se den igen.
Tankar i vardagen, stora och små. Den som tänker är jag, Micko Lax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar