11.11.12

Tack och lov finns höjdpunkterna

Det här veckoslutet var kanske inte en höjdare. Inte riktigt på något sätt. Jag kände mig trött och trött och trött och också lätt sjuk. Efter att hela familjen minus en varit magsjuk och febersjuk så har ingen varit helt 100 % återställd. Veckoslutet gick lite i sådana tecken. Mörkertrötthet, skoltrötthet, dagiströtthet, jobbtrötthet, storebrorströtthet...alla former av trötthet har kastat sig över mitt hem.

Idag upptäckte vi som pricken på i:et (i ordet verkliga betydelse) prickar på ett barns rygg och ben och mage som bara väldigt mycket ser ut som vattkoppor. Vi har varit utsatta för vattkoppor x-antal gånger och aldrig fått dem, och nu, från absolut ingenstans ser prickarna ut som koppor. Imorgon ska de testas och så ser vi.

Det här var inte en höjdare att upptäcka. För mig ingen höjdare att meddela jobbet, igen, på söndag, att imorgon är jag inte där för ett barn är sjukt. Ingen höjdare alls.

Då i dessa gnälliga tider, då allt är lite tungt, lite svårt, lite mörkt och lite mollstämt, då uppskattar jag höjdarna. De riktigt små höjdarna som dyker upp nästan från ingenstans.
1. En höjdare var att jag lyckades koka ihop en riktigt god (sorry skrytet) pasta napolitana som alla åt av.
2. En annan höjdare var att det ringde på dörren på lördag och en liten favoritgranne stod där utanför och undrade om det smakar med nybakta havreflarn.
3. Den tredje höjdaren, en alldeles fantastisk farsdagsmåltid hos mamma och pappa, med det godaste köttet, de underbaraste ugnsrotfrukterna, en härlig sallad, och det som min mamma är världsetta på att tillreda: trattissås.

Det var inte bara mörkt det här veckoslutet, trots att jag nästan bara spontant till en början kom ihåg det trista.




Napolitanan som var riktigt god....faktiskt.


De utsökta havreflarnen. De tog slut rätt snabbt för havreflarn hör i min värld till adeln bland kexen.

Inga kommentarer: