Jag är den enda i min familj som uppskattar persilja. Det är en liten skruttig ört som representerar 80-tal för mig. Jag känner faktiskt få som uppskattar persilja. Det är inte så att jag sku tugga persilja varje dag. Eller att jag sku få grymma habegär, nu måste jag få persilja. Nej, det är så att jag tycker att persiljan ser fin ut i korvsoppan eller köttsoppan (dessa härliga 80-talsrätter). När jag kokar soppa så har jag ofta glömt att köpa persilja och soppan blir uppäten utan persilja också. Jag bara saknar det gröna där på.
Det som också sker ofta när det är korvsoppsdags hos oss, det är att om jag mot förmodan kommit ihåg att köpa persilja använder jag högst 7 % av den och resten blir i kylskåpet. Sedan hittar jag persiljan en månad senare och den ser sårad ut och känns lös och fuktig. Då hamnar den bland bioskräpen.
Så idag, när jag tänkte på min persilja som imorgon ska hamna i en soppa, åtgärdade jag den, första gången i livet. Jag klippte den och lade den i en liten påse. Och påsen (nu är det dags för trumpinnarna) hamnade i frysen. Nu har jag djupfryst persilja för de 10 nästa sopporna. TJOHOO för mig som gjorde något så spännande idag.
(Och ja, för er som undrar hur det blir såhär grymt spännande hos mig, ni ska veta att jag är hemma med ett sjukt barn, då blir man innnovativ och nytänkande och gör revolutionerande saker, som att frysa ner persilja.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar