Design Forum och Galenskap

Idag åkte jag in till centrum och trotsade de gula påsarna. Fast det är en lögn. Jag märkte att det inte var någon rusning så jag gick genom varuhuset och plockade åt mig ett par hårprodukter och sedan klev jag målmedvetet vidare.

Jag hade som mål Design Forum. Och visst var det lyx. Jag steg in genom dörren och det var tomt, endast två försäljare.
Jag har för vana att införskaffa presenter från Finland åt utlänningar därifrån. Så även denna gång. Och vilken lycka, de hade någon form av barnmånad på gång där, och jag behövde nåt finskt att ta med mig till franska barn.

Det som var mest förbryllande var att mannen som betjänade mig var så vänlig och så trevlig. Jag blir alltid förvånad, även om det är något jag tycker borde vara en självklarhet. Och han såg ju efter en stund så bekant ut. Det är ju lätt så att man tänker, inbillar jag mig att vi känner varann bara för att han är så trevlig. Finland är ju så litet att det till och med ibland händer.

När jag var klar fattade jag vem det var som betjänat mig. Han hade inte känt igen mig, eller så sade han inget. Det är säkert 20 år sedan vi mött varann i skolkorridoren. En gammal skolkamrat, gick en klass över mig.

Nästa gång jag går och shoppar loss i design forum kanske jag kan presentera mig.

Såhär är det i det mysiga lilla Finland. Vi alla känner varann men ingen vågar säga något.

Och jag är säker på att min shoppingupplevelse på den lilla designbutiken väckte mer tankar än en shoppingutfärd på galna dagarna hade gjort. Eller vad vet jag...