Stackars mig... Lilla martyren!

Det har ju inte blivit av att skriva något för det har ju varit så synd om mig.
På tisdagen när jag gick på jobb blev jag helt överraskad, inte på ett bra sätt alltså, av att jag hade så förbannat kallt och svettigt, hade ont i kroppen och kände mig svag som en trasa. Kom hem och märkte att jag hade feber. Det händer mig nästan aldrig.

Jag åkte till läkaren o det var ett mycket INTRESSANT läkarbesök. Har aldrig i livet upplevt nåt liknande. Jag kom in till läkaren en timme för sent. Och när jag väl kom in satt jag där i en timme. Jag var skakig, svettig och febrig men hade tagit lite burana så det gick. Han pratade på i en timme, han pratade på om saker som inte hade något med min sjukdom att göra. Och så när han väl pratat i en timme sa han att oj va klockan är mycket.

Och jag tänkte: Stackars honom som var i tur efter mig. Han satt och väntade redan innan jag gått in till läkaren. Helt mystiskt.

Men ja, det är alltså synd om mig, för jag är rätt sällan sjuk o nu är jag det. Fast nåt annat fel var det inte på mig än feber. O den är snart över. Nu e det bara att vänta att också de övriga i familjen blir friska, då är allt som det ska.