Man ska vara snäll mot sig själv, också jag ska!

Jag kanske har sagt tidigare att jag blivit lite snäll mot mig själv i springfrågan. Jag har en tendens att hålla koll på springet, o kräver mer för varje gång. Det har antingen med sträckan att göra, eller med tiden. Antingen tänker jag: Om jag senast var si och så snabb, måste jag bara lite snabbare den här gången, annars är det ett misslyckande. Eller så tänker jag, ifall jag senast orkade springa sådär långt borde jag orka lite mer nästa gång.

Jag är alltså en mästare på att inte lyssna på kroppen och jag är en mästare på att glömma att njuta när jag är ute och springer. Njuter liksom först sedan, när det är gjort, när jag överlevt.

Bestämde mig i januari när jag började våga mig ut på några försiktiga springturer att jag måste sluta, sluta tänka sådär. Jag vill ju bara veta ungefär hur länge jag sprungit, det är ingen tävling. Och av intresse följer jag med kilometrarna. Inget mer.

Och jag har blivit lite snällare, fast jag ändå ofta tänker att det varit ett litet misslyckande om jag inte orkade längre än 5 kilometer, eller ifall jag vänt om efter 15 minuter, och sprungit bara en halv timme. Jag kämpar vidare med det här, att vara snäll.

Och idag, idag hade jag ett litet flyt, vilket var totalt överraskande. Det var nämligen inte alls sagt att jag skulle orka ta mig ut. Men jag gjorde det. Och jag orkade lite längre än jag hade tänkt och dessutom gick det snabbare än normalt och det kändes jättebra.

Alltså hurra för flyt ibland. Hurra för att det var skönt, hela tiden. Inte enbart när jag stod i duschen efteråt o pustade ut o tänkte, det här behöver jag göra om nästa gång på måndag :). Och på måndag ska jag vara glad, fast det inte sku gå lika fort eller lika långt. Det har jag lovat mig själv.




Och idag var jag inte ens knallröd efteråt.