Nya springupplevelser

Idag har jag provat på nåt nytt. Jag har sprungit tillsammans i trevligt sällskap. Jag är inte så bra på det här med att springa i lag. Tycker det är härligt med egna springturer, att njuta av min egen tid, av mitt eget goda sällskap, liksom. Dessutom har jag alltid tänkt att jag blir så andfådd, hur långsamt jag än springer, att det inte går att prata. O så tänker jag, att jag har så usel kondis, att den jag springer med inte får nåt ut av att springa med mig, för jag är bara en propp, ett stopp o en fartbegränsning.

Idag bjöd jag i alla fall med min söta son på spring. Vill du komma med på cykel, så behöver jag inte springa ensam?
- Egentligen sku jag hellre stanna ute på gården med pappa o Ian, sa han.
Det är okej, jag kan bra springa ensam.
- Hur lång tid springer du?
Det blir kanske 40 minuter, kanske lite mer.
- Okej jag kommer ändå.

Och så blev det. Det blev tripp till Gallen Kallela. Inte så långt, för han ville svänga då. O det passade mig. Jag njöt faktiskt. Vi hann prata lite, han fick köra hårt i backarna, trampa trampa uppför, och träna på att köra genom att hålla i styret med bara en hand.

Det var faktiskt ett lyckat koncept. Jag tänkte inte alls på hur fort jag sprungit, hur långt jag sprungit. Det gick egentligen hur enkelt som helst, trots att jag tänkte att idag kommer jag inte att orka en meter efter cykelturen. Men det blev bättre.

Vi avslutade med armpressar o magmuskelövningar. Fast jag blev ensam med magmusklerna, då orkade han inte mer. Och jag förstår honom.

Kommer du med en annan gång?
- Jo det gör jag gärna.

Det var lyckat. Tyckte i alla fall jag.