29.2.12

Funderar på att anta utmaningen

Eftersom alla varit så duktiga i februari och tagit februaribilder, funderar jag på att anta utmaningen i mars i stället. Men kom ihåg, jag funderar bara och jag har lite tid kvar. För det är inte mars än.

Märkte att jag följde med några vänner och bekanta och obekanta som tog bilder i februari och det var ganska roligt. Hur olika tänkte inte dom. Eller levde i olika livssituationer.

Ja ja, imorgon ser vi hur det gick.

Johan & Nyström: Gå dit!

Idag fick jag gå på café. Vi skulle fundera lite kring blogg och kyrka. Jag stiftade bekantskap med ett litet underbart café på Skatudden. Johan & Nyström. Gå dit o drick te eller kaffe. Det är en fin upplevelse. Och dom som vill ha service på svenska kan nog säkert lita på att de får det.

Egentligen vill jag berätta om det speciella besöket lite till. När jag kom in på cafét satt ett par små damer vid ett bord. Skulle gissa att de kom från Japan. Jag stod i kön och fattade plötsligt att oj, det ligger en tredje liten dam på golvet bredvid det lilla bordet. Hon snurrade lite runt emellanåt, gömde sig under sin jacka. Hade tagit av sig vinterstövlarna.

Det kändes lite konstigt att en liten dam låg där på mattan. Plötsligt vände hon sig om på sidan och började kräkas. Ja, bli inte oroliga, hon var väl förberedd, hon hade en påse. På något vis störde det lite den fina lilla idyllen, med tekannan. Och på något vis beundrade jag lite min vän som klarade av att stoppa i sig en härlig pain au chocolat. Trots ljudet.

De tre små damerna gav sig av när den lilla damen klarade av att stiga upp.
Ett absurt café-besök. Lovar er inte en likadan upplevelse om ni går dit. Men det är fint där, säkert också utan kräk.

Sol ute, sol inne

sol i hjärtat och sol i sinnet!

Tog mig en härlig promenad idag. Det var bara så underbart väder. Må jag säga. Men det var inte ens det bästa. Jag fick gå min promenad i underbart sällskap.
Vänner, ah, vänner. Livets salt. Livets allt.

Jag filosoferar ofta kring det där med mina vänner. Och jag är nog lyckligt lottad. Har så många fina vänner. Utan dem, ingen glad Micko.
Tack för att ni finns. Tack Catta för den fina promenaden!

Dilemma

Jag borde lära mig att skriva kort. Jag blir så ivrig när jag väl börjar skriva. Det blir för långt. Ingen människa orkar läsa om man ska läsa sida upp och sida ner. Eller så måste det vara så förbaskat intressant att man bara måste. Men jag betvivlar min skrivförmåga och att ämnena är så fängslande.

kan det bli mitt nyårslöfte? Lite försent dock. Ett vårlöfte kan det väl heta.

Bara korta inlägg på bloggen, annars blir vännerna (de två snälla som orkar läsa och kommentera, tack att ni finns!) uttråkade.

27.2.12

Det hände igen

och jag blev himla glad. Idag när jag hämtade Noa från skolan var det en mamma som undrade om jag är min systers syster :). Det ser roligt ut när man skriver det så. Hon sade att min syster gått en klass under henne.

Hon försäkrade sig ännu om att jag var lilla syster. Jo det är jag. Då sade hon de magiska orden som gjorde mig glad. När hon hörde hur gammal jag är sade hon: Du ser så jätte ung ut!
Oj så jag blev glad. Det fanns en tid då jag önskade att man inte krävde att få se mitt pass när jag köpte sprit eller gick på krog. Nu blir jag ju enbart glad.

Kanske det ändå är roligare att se ung ut hela livet än att som 5-åring se ut som 40.

Jag och historien kring det eviga sportandet och springandet

Jag har inte behandlat springning och sport en enda gång på bloggen. Det är dags att introducera avslöja, med risk för att det blir lite långt. Lovar att försöka vara mer fåordig nästa gång.

Efter att Ian föddes, det är faktiskt snart 4 år sedan, kände jag mig mycket däst och slapp i hela kroppen. Då bestämde jag mig för att börja röra på mig på allvar. Men det var inte helt problemfritt.

Det är för det första svårt att hitta tid för att gå på gym eller bara prioritera sig själv när man har en liten liten baby och ett annat liten barn. Det kändes för mig alla fall som att jag bara ville få allt att gå ihop, inte lämna någon i sticket med babyn.

Det andra som var lite jobbigt var att jag absolut inte ville ta mig någonstans för om jag bestämmer mig för att gå jumppa på tisdag klockan 18.30 är det nästan helt säkert att jag på tisdag kl. 18.30 inte har någon ork i världen. Så jag måste hitta på en lösning.

Det tredje problemet var just det som jag redan nämnde. Jag ville inte att min jumppaprioritet skulle gå ut över någon i min familj. Jag ville helst jumppa sen när barnen lagt sig. På min egen fritid.

Det fjärde, jag vill ju inte jumppa i grupp. Är en individualist ut i fingerspetsarna.

Problemen har en tendens att lösa sig. Så också mina problem:
Min kära svägerska började agera personal trainer. Hon gjorde ett kanon jumppaprogram med musik till. Hon visade mig hur jag utför rörelserna och får starka fina armar och ben. Hon är fysioterapeut, så hon kan de här grejerna. Liksom.
Så jag steppade iväg, först på sommaren ute på terassen utanför vårt lilla sommarhus. Och när jag väl kom hem till stan, steppade jag hemma. På kvällarna. När barnen somnat.

Jag blev så glad av att ha blivit starkare och hade mer muskler. Eftersom jag är ganska bekväm av mig höll jag på med det i ett par år. Och fortfarande kan jag ta fram min stepbräda och välja godbitar ur programmet, magmuskelträning, balansträning, ryggmuskel, armmuskel... Som i en godisaffär nästan.

En dag i slutet av sommaren hittade jag ändå på idén att gå ut och testa, för skojs skull. Springa. Springa, det jag inte kunnat göra nånsin. Vet inte varför. Han inte orkat, blivit andfådd, kroknat innan jag börjat. Men efter 2-3 år av stepträning bestämde jag mig för att det sku gå.
Och det gick. Det gick ju hur enkelt som helst.
Så jag blev i höst en springfantast. Var ute åtminstone 3 gånger per vecka. I vilket väder som helst. Det var härligt.

Men det var inte heller helt problemfritt. Jag köpte ett par himmelskt fina skor. Och sprang i dem en tid. Och ack, mina naglar och tår blev mos och mådde urdåligt. En nagel blev svart och sjuk. De andra fick blåsor under sig... Suck.
Så fick jag ett tips om att springa i barfota skor. Och jag köpte ett par nya skor, för jag ville inte ge upp.

Att springa barfota (nog i skor, men utan någon vaddering under sig) krävde lite justering av springstil. Jag tränar fortfarande. Vet inte vad som är bäst. Får hemskt ont i vaderna, men älskar att springa. Vi ska se hur det går. Jag har inget intresse av att springa maraton. Inte heller vill jag anmäla mig till något jippo där kvinnor ska springa tillsammans... Inte min grej.

I höst sprang jag 10 km. Det var mitt mål. I sommar är mitt mål 15 km.
Blir det i barfota skor? Blir det i vanliga springskor?
Det vet jag inte.


Men ja, man kan springa i barfota skor också på vintern! Det går faktiskt jättebra. Och dessa skor älskar jag faktiskt. Fast jag inte vet om det är dom jag ska springa i resten av mitt liv...

Tammerfors igen...

Vårt sportlov tog slut, men det blev ett helt bra slut på det hela. Vi gillar Tammerfors. Fast vi kanske inte såg hela stan ännu. Eller som jag tidigare nämnde, jag har ju faktiskt sett stan ordentligt, men de små liven var där första gången så att de fattar att de är i en annan stad.

Det hela blev egentligen mest simma i de varma bassängerna. Men när vi inte simmade hann vi upp i Näsinneula, kolla på fiskarna i akvariet, en film i planetariet och så hälsade vi på några marsvin som var i en liten bur utanför akvariet och ett par alpackor som stod ute bakom en karusell och lurade.

Noa ville inte upp i tornet. Han stressade så för att det är så högt. Men när vi väl kom upp dit, ville han ju inte alls ner. Det var trist att det var en så otroligt dimmig dag på lördagen så vi såg inte så mycket. Kanske det var det som gjorde att det inte kändes så högt och farligt.

Höjdpunkten för Ian var i alla fall nycklpigskarusellen som fanns vid ingången till Näsinneula.

Det jag hade sett fram emot var ju att promenera i gnistrande solsken till en liten fyr ute på Näsijärvi. Vi brukade när jag var liten vandra dit. Vi hade med oss saft och kex, eller en apelsin eller något. Men det var inte gnistrande solsken, så vi kom inte ut till Siilinkari. Men till all lycka kunde jag fotografera Siilinkari från vår balkong på hotellet. Vi var i tionde våningen, så utsikten var fin, när det inte var dimmigt.

Och nu äntligen då jag kommit hem kan jag publicera också bilden på mina fina Aino-tossor. Noas Reinor har redan åkt till skolan.


Den lilla plutten på mitten är Siilinkari

Näsinneula fick namnet Neulansilmä. Det var svårt att komma ihåg. Neulansilmä var ju ett helt fint namn, tycker jag.


Det var en söt liten karusell

Och de kära nya tofflorna