Senast jag figurerade på den här bloggen var jag väldigt fokuserad på döden. Jag har inte riktigt fått ro ännu, men jag tränar på att förlika mig med den här sidan i livet. Medan jag i dag stod i köket och kockade tänkte jag inte på döden alls, tvärtom tänkte jag på livet, det nya livet.
Det som i köket slog mig var tankar på en annan tid, då livet var väldigt nytt. I min familj. Jag funderade på tiden då min äldre son var nyfödd. Jag tänkte på hur synd det var om honom att födas till en familj utan barn från förr. Råkade dessutom i veckan läsa i hesari om stackars förstfödda. Jag vet, det är ingen kul roll, jobbigt och kämpigt. Ändå tänker jag ofta att de förstfödda, som tydligen lidigt mer än vi andra, ofta är så otroligt duktiga senare i livet. De klarar så mycket mer än jag, som är den sista lilla i syskonskaran. De har liksom lärt sig kämpa.
När vi hade en baby, den första
Jag tänkte på hur härliga vänner och bekanta jag hade. De kom o hälsade på mig, trots babyn som mest skrek. De kom o hälsade på mig trots att jag var alldeles slut. Och det var många av dem som hämtade nåt med sig att äta. Jag stressade för allt, men ändå var folk snälla och tittade in. Tog den skrikiga babyn, bytte hans blöja, pajade mig på huvudet och förstod att jag var trött. De som redan hade gått igenom babytiden förstod mycket av det jag gick igenom, och de tänkte säkert pust o stön, tur att jag inte själv är där nu. Med dem nådde man en viss själarnas sympati.
De som inte hade barn stödde på andra sätt. Var nyfikna, lyssnade och orkade berika mitt liv med annat, berätta hur det ser ut utanför babybubblan. Väldigt uppfriskande och styrkande. De hade dessutom ofta krafter, att nosa baby och de ville också göra det.
Varför hade jag inte förstått?
Då tänkte jag att hur i hela friden hade jag aldrig förstått att stöda mina vänner som fått barn före mig? Varför erbjöd jag mig inte att hjälpa, varför erbjöd jag mig inte att hämta mat, byta blöjor, hålla babys, stryka mammans trötta huvud? Är det nåt i livet jag ångrat är det just det här.
Tack och lov kan människan lära sig. Med egna barn hemma som ännu behöver mig och med hela vardagsruljansen och allt blir det inte av att hjälpa till så mycket som jag kunde ha gjort då jag var barnlös. Men man kan ändå försöka och hoppa in där det går. Hålla babysar en stund så att mammor och pappor till nykomlingar får äta. Byta en blöja här och där, ta hand om någons baby en stund för att hjälpa till här o där.
Bröd, bullar och rödbetssoppa
Allt det här tänkte jag på i köket när jag bakade fastlagsbullar och brödpinnar och kokade ihop en rödbetssoppa. Det här ska jag packa med i en korg och föra till en familj där det finns en liten nykomling. De föräldrarna är betydligt lugnare än jag och har anpassat sig till sin nykomling på ett mycket bättre sätt än jag någonsin.
Men kanske det ändå kan vara kul att någon hämtar mat och bullar. I alla fall känns det som en kul sak för mig.
Och framförallt, trevligt att fokusera på livet.
Tankar i vardagen, stora och små. Den som tänker är jag, Micko Lax.
2 kommentarer:
Har faktiskt nyligen funderat på liknande tankar, varför jag inte ställt upp mer för nyblivna föräldrar som fått barn före mig? Tror det bara handlat om att jag inte överhuvudtaget förstått vad det handlar om att ha fött sin förstfödde. Och babybubblan är så himla svår att tränga igenom för en som inte har barn eller gått igenom samma, omöjligt att veta vad som pågår där. Men tur att man lär sig, bättre sent än aldrig!
Fattar inte att jag inte lyckas svara på de här kommentarerna via någon fiffig app... argh.
Men ja, det var just det jag sku komma till i mitt inlägg, att man inte kan fatta hur det är att få barn och att anpassa sig. Jag kunde för mitt liv inte förstå ens vilka saker någon kunde tänkas behöva hjälp med. Mycket handlade det också om att leva i olika verkligheter och jag var helt fullständigt okapabel att leva mig in i någon annans bubbla. Jag är nu i efterhand lite sur på mig själv, det går ju inte att ändra på det. Men ibland känns det att man bara vandrar omkring i sin egen värld, är så jävligt självcentrerad och inte alls empatisk.
Nå man kan ju bli en bättre människa, varje dag :)
Skicka en kommentar