En blogg tystnade – o jag är inte ännu heller okej med döden

Det har varit så tyst på bloggen. Jag märkte att min skrivtorka är på riktigt. Då ska man inte skriva, och inte förklara sig heller för den delen. Men i natt, då jag låg vaken o snurrade snurrade i lakanen så kände jag förklaringen så stark. Utan att jag ens tänkte att jag behöver förklara. Utan att jag ens tänkte på hela bloggen. Det var kanske som en liten blixt som slog ner o gav mig en tanke, som platsar här.

Det har hänt så mycket. Jullovet susade förbi och det var livet. Ni, det var det. Hösten varit så otroligt mörk och tung och skriventusiasmen har inte kommit. Jag tror det beror på att jag funderat på saker som känns för negativa att skriva ner här. Jag vill inte, även om jag skriver bara för mig själv, gnälla här. Om någon läser blir det inte uppiggande eller ens uppbyggande. Inte ens något lite djupare att fundera på. Det kändes som ingenting. Tomma ord.

Kanske det inte riktigt funnits en röd tråd i det jag tänkt. Det måste finnas någon idé bakom. Jag är kanske inte så bra på de där korta reflektionerna eller de där lättsamma vardagsinläggen. Jag kan inte beskriva dagens outfit och jag har inte lyckats hitta de där små glimtarna och små fina reflektioner till. Det har inte varit tid för det.

Familjer som splittras och måste orka

I natt tänkte jag på allt som hänt under hösten. Och det som hänt har inte ens hänt mig. Inte direkt. Men det har påverkat mig starkt. Jag har inte ens engagerat mig i allt som skett så mycket som jag önskat.
Några kära vänners familjer har splittrats. Unga människor har flyttat isär. Barn har fått anpassa sig till nya tag och nya vardagar med nya arrangemang. Tungt. Mina små vardagstrubbel med hur vi ska lyckas få ihop alla tidtabeller har också varit svåra, men i det här perspektivet, minimala och obetydliga.

Jag bara tänker hur det är att ta sig igenom det, när man är så besviken och ledsen och sorgsen och trött, tror jag. Och så ska man ändå orka stöda de små som också sörjer, men på ett annat sätt. Tufft. Jag blir rätt tyst när jag tänker på det.

Och så var det den där döden...

Jag har följt med på avstånd, min vän som alldeles nyss miste sin pappa. En älskad människa bara försvinner för alltid, för tidigt. Eller kan det någonsin hända att man mister någon för sent, eller när det passar en bäst? Har inte hört det någonsin.

Och den där saknaden. Den oändliga tomheten. Att försöka hitta de där ingredienserna som ska lappa det stora hålet. Det tar en massa tid och det innehåller en massa sorg. En stor bit är helt borta, för evigt. I det här perspektivet är mina vardagsgrubblerier en droppe piss i sahara. Och jag kan inte understryka det tillräckligt, jag är inte okej med döden.

Och det sista, men inte det minsta, utan kanske det som har fått mig och mina tankar och grubblerier och allt annat att bromsa och stanna helt och hållet. En avlägsen bekant till mig miste sin 5 åriga son till nyår. Han kämpade med en hjärntumör i ett par år och jag följde med det hela på deras blogg. Och så somnade han in. De skriver så fint om lilla Joel, hur de kämpar vid hans sida. Om allt. När jag läser det om hur de förklarat för sin lilla ögonsten att han kommer att dö, då blir det för mycket för mig.

Men jag bara läser, tårarna rinner, det finns inget i världen som är mer fel än det. I det perspektivet finns det inte mer ord. Förstår ni? Mina bekymmer och vardagstrubblen har ingen plats mer. Och i det perspektivet finns det inte heller plats för små vardagliga lättsamma funderingar. Det bara inte finns.

Han kunde ha varit min 5 åring. Och jag säger det igen, jag är inte okej med döden. Speciellt inte då det handlar om en 5 åring. Som borde leva här ännu 30 år efter mig. Jag är inte okej med döden, när mina vänner lider. Jag är inte okej med döden, jag är ständigt rädd att någon ska tas ifrån mig. Det förlamar. Det gör så ont. Jag har inte skrivit mitt namn på det kontraktet. Jag är inte villig att ge bort någon.

Det här har förlamat mina tankar. Det har inte funnits ord. Och jag är ganska säker på att det inte kommer att finnas ord på den här bloggen på ett tag. Men man vet ju aldrig. Kanske jag kan hitta lite vardagsglädje i allt det där fina som också händer i världen. Som att vänta så frukansvärt mycket på en ny människa, som snart ska få se dagens ljus.

Ja...det kan vara lite tyst här, en tid

Men först måste jag smälta, alla de här stora tankarna och sedan hitta perspektivet. Mina vardagstrubbel har också en plats i världen, men de är rätt små och jag har rätt mycket att vara glad för. Men först ska jag vara lite sur på döden.

Den som vill läsa om lilla Joels kamp i sitt alltför korta jordliga liv, och gråta en skvätt, kan klicka här.