Det bildde inte som planerat

När blev mitt liv såhär hektiskt? När blev det sådant att jag inte hinner med själv? Det är inte som jag planerat.

Idag steg jag upp kl. 6 för att vara på jobb kl. 7. Jag jobbade till kl. 17.35 då jag insåg att jag ska vara i simhallen med mitt barn kl. 18.30 o på vägen ha fört ett annat barn och en man till badmintonträningen. Rusade till spåran, meddelade dem där hemma att jag är sen, igen. Men vi hinner. Släng några grejer i simkassen är ni snälla. Vänta på mig på gården, jag går inte hem. De plockade upp mig vid spårahållplatsen o vi susade iväg.

Jag var hemma första gången kl. 20.30. Då var jag vrålhungrig för det blev ingen middag i den galna farten. Eftersom kassarna bågnande av smuts blev det klädtvätt, läxläsning med en, middag/kvällsmat, tömma tvätten från torkställningen för att den nya ska rymmas och borsta små tänder, tömma diskmaskinen och förbereda allas kläder och rosettskrinningskassar och matklubbspåse för morgondagen.

Nu kl. 22.45 väntar jag att tvättmaskinen ska ha tvättat klart så jag får hänga upp kläderna och sedan äntligen lägga mig. Raklång. För att orka med morgondagens 10 timmar på jobbet, rusa på rörsaneringsmöte och ALDRIG få vara med mina barn.

Jag avundas inte mig själv. Jag undrar hur länge en människa orkar leva såhär? Jag tror inte själv på min livsstil. Det här är bara en vanlig dag i mitt liv. Och jag tror ju att jag är långt ifrån ensam om att ha såna hör galna dagar. Jag tror ju att de flesta av oss håller på såhär. Det är inte meningen att skryta, se hur mycket jag gör en enda dag, se hur busy jag är. Meningen med detta inlägg är att skriva ner hur en dag kan se ut och att märka hur tokigt det är.

Till all lycka hann jag krama båda barnen lite innan de tuppade av. Bara mannens kram fattas ännu.

Nu är det fasta och allt. Tänk om jag kunde trappa ner takten fastan till ära, ägna mig åt att andas och vara spirituell. Nu just är det inte mycket spirituella tankar i mitt liv. Måste göra något. Bara måste. Såhär kan det inte fortsätta. För tänk om jag dör imorgon (hahaa där kom döden igen) då skulle jag nog ledsnas över mitt livs tempo.