11.8.13

Kaos i mitt inre: martyrskap, vemod och tacksamhet

Idag var den dagen jag varit rädd för redan en längre tid. Dagen då jag i egen hög person ska packa ihop hela vårt sommarliv i några kassar som varit inslängda i ett underbart förråd. Kassarna har varit inslängda och jag har förträngt dem och deras existens enligt bästa förmåga. Idag råkade jag ändå hitta ett svagt minne av att de existerar och plockade fram dem med tungt sinne.

Jag hatar att packa. Jag hatar det verkligen. Men när jag packar kring midsommar är det glädje jag känner. Jag rafsar bland saker vi har hemma och ser vad som ska med. Allt känns som om det sku vara framför en. Allt det där jag lever för. Men när det är augusti och vi verkligen vandrar tillbaka till vardagen, då känns det tungt. Och allra tyngst tycker jag det är då jag är ensam med jobbet. Jag är världens sämsta på att bära ansvar ensam, att vara den som kommer ihåg alla detaljer, som fixar allt. Jag har alltid varit dålig på det. Kanske det beror på att det finns en fullt kapabel person i mitt hushåll, en som jag litar på i vått o torrt, som alltid fixat de där grejerna jag själv är dålig på. Nu var han inte på plats utan jag stod där bland alla kläder o prylar. Fixade själv.

Det var faktiskt jättemycket synd om mig. Och jag har tilldelat mig själv en massa medaljer idag. Jag gjorde det, jag packade troligen största delen av våra ägodelar. Jag stuvade in dem i bilen. Jag diskade, tvättade, städade, radade, vek, slängde och framför allt, tog inte livet av någon. Medaljer och sympatier.

I all min misär tänkte jag att andra bara springer ute på festivaler o har det sorglöst och ansvarslöst. O där står jag med hela bördan på mina knubbiga axlar. Men det är nog inte alls hela sanningen, det bara kändes så. Jag kände djup tacksamhet gentemot härliga människor som ställde upp och roade ett par barn medan jag fejade o fixade. Härliga människor som njöt av sin uppgift i livet. Även om de inte kunde hjälpa mig så mycket med mitt packhelvete, kunde jag fixa det utan att behöva se mina barn sitta o stirra i en skärm utan trevlig uppsyn. De fick simma, spela, leka, plocka bär... Tacksamhet, djup tacksamhet.

När jag väl hade stånkat hela gänget till stan var det bara att pusta upp pryljävlarna hem. Det är senast då jag vill fälla en liten tår och tycka ännu ett varv synd om mig. För det är ju då alla de där förbenade sakerna ska hitta till sina rätta platser. Och det är senast då jag skulle önska att det ändå fanns någon här hemma som hjälpte till. Martyren, där var hon igen.

Nu ser mitt hem ut som ett enda kaos, ett barn sover, ett barn trampar opp ur sängen hela tiden. Men jag gjorde det ändå, klarade det rätt bra ändå.

Men en slutkläm ska jag ännu komma med: Nu har jag upplevt det här en gång. Det räcker. Jag tänker spara den här känslan av total utmattning i mitt minne (och på bloggen) så jag säkert kommer ihåg det nästa år. Så det så.

Sakerna där:


Sakerna här:



2 kommentarer:

Yvonne sa...

Ja usch, att packa in o packa upp. Aset själv. Mina största medlidanden och de mest skinande medaljerna skall du ha. Kämpigt när man inte vill riva sig loss från det fria livet. I feel you!

Mikaela "Micko" Lax sa...

Tack vännen. Det var lite tungt. Men jag överlevde. Nu gäller det bara att börja fixa vardagen... Det blir en tyngre o längre process som varar till nästa midsommar. Ju längre jag e ledig desto bättre smakar friheten. Liksom. Vi e visst många i samma båt, tror jag. Styrka också till dig!